Vilket fyrverkeri av känslor som döljer sig i den här lilla sydamerikanska pärlan! Chilenskan Maria Luisa Bombal sägs med sin magiska realism ha inspirerat såväl Gabriel Garcia Marquez som Isabelle Allende. Kortromanen Det hon minns kom ut första gången 1948 och jag måste säga att den åldrats väl.

Nåja, det där med kvinnor som sitter på verandor och väntar på män, har vi väl passerat vid här laget, men hur man upplever kärlek, besvikelse och sorg har inte förlorat det minsta av aktualitet i våra dagar. Det spelar ingen större roll att de befinner sig i Sydamerika och att klappret av hovar talar om att någon är på ingång, de stora känslorna är ändå de samma.

Ana Maria ligger död i sitt hem och de som varit viktiga för henne i hennes alltför korta liv kommer för att ta farväl: hennes man, hennes förste älskare, hennes syster, hennes amma, hennes barn och några till. Och det är här den magiska realismen blixtrar till: hon är visserligen död, men hon kan ändå höra, se och känna dem som tar ett sista farväl vid hennes dödsbädd. Om man bara sväljer den premissen, är det fritt fram att bölja med i känslorna. Och böljar gör det!

Varför hade du gett dig av utan att säga till? Och när? Jag hörde inte dina hästar galoppera ens på långt håll. Jag minns min förvirring. Jag tog några steg, tog några djupa andetag, lyfte blicken.

Men en natt hände det där, det som för henne varit okänt. Det var som om någonting föddes djupt nere i henne, en glödhet långsam rysning som med varje smekning rörde sig uppåt, växte sig större, omslöt henne ända upp i hårrötterna, grep om hennes strupe, fick henne att tappa andan och skakade henne ner i den tillstökade bädden, utmattad och tillnyktrad.

Mot slutet av sitt livs resa, när hennes söner och far burit henne från huset till kyrkogården är hon försonad med sin död.

Hon känner sig oändligt lyckligt lottad som får vila bland prydliga cypresser, i det kapell där hennes mor och flera syskon vilar på rad. Lyckliga över att hennes kropp ska upplösas där, lugnt och stilla, hedersamt under en stenhäll med hennes namn.

Maria Luisa Bombal lyckas med något som i mitt tycke varken Marquez eller Allende lyckas med: på mindre än 100 sidor låter hon Ana Maria leva om sitt liv och åter få känna på de känslor hon kände då. Och det smittar av sig: Jag ÄR Ana Maria när jag läser!

Och det bästa, vet ni vad det är? Den är så föredömligt kort, så man kan läsa om den varje gång man känner sig lite nere, för att genast bli uppiggad! Maria Luisa Bombal fungerar som en mild form av psykofarmaka och det helt utan recept.