Isabel Allende bjuder in till ytterligare en storslagen livsberättelse. Huvudpersonen, Violeta föds under en pandemi, spanska sjukan och överlever tills coronapandemin lamslår världen, 100 år senare. Berättelsen tar således sin början i 1920-talets Chile. Innan börskraschen 1929 lever Violeta ett skyddat överklassliv där moderns krämpor och den utländska guvernanten är vad som upptar större delen av henne liv. Snart ställs dock allt på ända, och de som är kvar i familjen tvingas att gå i exil ut på landsbygden för att undkomma både skam och hungersnöd.

Jag ska erkänna att jag hade höga förhoppningar när jag startade, jag har läst mycket Allende och det har alltid varit lite av ett lotteri, en del böcker gillar jag skarpt. Andra passerar obemärkt förbi. Men den här kändes verkligen rätt, inledningen satte en ton som fick mig att hoppas på en fantastisk läsupplevelse, men jag måste medge att boken tyvärr landade i besvikelse.

I exilen, på en bondgård i bergen, får vi följa med Violeta när hon växer upp från barn till ung kvinna samtidigt som hennes bror sliter för att få familjen på fötter igen. Här någonstans tappar jag bort berättelsen och den känsla jag fick i början, historien lyfter aldrig utan blir mer eller mindre en transportsträcka där politik, världshändelser och personliga trauman passerar förbi. Allt händer som i förbifarten.

Violeta, och de runtomkring henne fastnar aldrig riktigt hos mig, jag känner inte sådär starkt som jag skulle vilja göra. Ärligt talat så känner jag inte så mycket alls. Den episka berättelse Allende vill berätta faller tyvärr rätt platt. Känslorna och relationerna får inte ta den plats som berättelsen hade behövt. Trots inramningen med ett långt liv mellan två pandemier så får den andra av dem inte alls ta den plats som hade behövts för ett snyggt avslut, Coronan nämns i förbifarten. Som om att den lagts till efter att boken egentligen skrevs.

Det är svårt med författare man förväntar sig mycket av, Violeta är en trevlig och avkopplande bok, och jag skulle ändå, trots min besvikelse säga att den nog är läsvärd. Men den bjuder inte på något extra, man skulle kunna kalla det en mellanbok. Att plocka upp när man mest vill läsa något lite lugnt och stillsamt.