Karin Filéns debutromanen vänder sig till läsålder 9-12 år och utspelas i Finland under Tjernobylsommaren 1986. Det betyder bland annat att vi helt slipper mobiltelefoner och ungarna, huvudsakligen jag-berättaren Sandra och hennes bästa vänner Emma och Jenny, kan ägna sig åt att cykla runt, bada och hänga totalt oövervakade av sina föräldrar. Det ger förmodligen dagens barn en helt ny infallsvinkel på sommarlov och fritid, de som är vana vid att kunna ringa hem om något oförutsett inträffar. Sandra och gänget får klara sig själva och kan för det mesta få känna sig kompetenta, men det finns situationer när jag hade önskat dem en telefon, för att kunna ringa efter hjälp.

Sandra ska efter det oändligt långa sommarlovet mellan femman och sexan börja på en ny skola. Den skolan där hennes storebror Micke redan går och tyvärr den skolan där hon gjorde bort sig totalt vid besöket innan sommarlovet. Den pinsamma incidenten hänger över henne som en av hennes katastrofer hela sommaren och hon kan inte sluta tänka på att hon skämt ut sig inför de coolaste tjejerna i skolan.

Sandras katastrofer är för vuxna ögon en ganska blandad konfekt och tjusningen med boken är att både det som jag uppfattar som allvar blandas med vanliga 12-årskatastrofer. Händelserna när tjejerna överraskas av en otäck man då de är ensamma på badplatsen och när de tror att de på allvar har skadat en klasskompis, har en annan tyngd än de mer normala katastrofferna. De pinsamma föräldrarna och att brorsans snygga kompis plötsligt dyker upp på oväntade ställen till exempel.

Karin Filén skriver lätt och målande om både de fnitteranfall och skrattattacker som är så typiska för åldern som när det bränner till och blir allvar. När Sandra blir rädd på badplatsen beskrivs det så här: ”Mitt hjärta pickar snabbt och hårt som en pytteliten hackspett. Det får mig att må lite illa.”

Och Sandras tolkning av de dubbla budskapen hon och Emma får efter att de sökt skydd under en regnskur, blir Karin Filéns prosa ett litet steg på väg till att bli vuxen: ”En plötslig insikt slår mig: De vuxna vet inte allt. De vet inte om regnet är farligt. Ofta gissar också de bara vad som är bäst att göra. Det är en skrämmande men också lite tröstande tanke.”

Och så får alla vi föräldrar som suttit på barnens sängkanter och betygat att de verkligen kan säga allt till oss, när vi märkt att det är något som tynger dem, en liten känga. Det är just det som Sandras mamma gör här. ”Jag lirkar mig loss och lutar ansiktet mot hennes axel. Hon doftar sött och salt och fuktighetskräm och så bekant att jag nästan vill gråta. ”Hör du? Du berättar väl?” Hennes röst är mild. Hon stryker mig över ryggen med sin mammahand. Jag nickar. Mamma. Det är klart att jag inte kommer att berätta.”