Ojura handlar om Sandra, som bor med sin pappa och sin storasyster en bit utanför centralorten. Att det är norrut hörs på dialekten, att det är på landet märks när de tar bilen och kör hemifrån: först skramlar det som bara den på grusvägen, innan de kommer ut på den väg som är asfalterad. Novellen skildrar Sandras tillvaro, trygg och självklar som den är för henne, omgiven av växtlighet, djurspår och de gamla bortslängda grejerna i sopsänkan, men den kontrasterar den också mot ett annat sätt att leva – i det välordnade huset inne i samhället dit Sandra är bjuden på kalas.

Att beskriva handlingen så här är lite att ta historien ifrån dess förutsättning: Ojura bygger så lite på handling och så mycket på tillståndsbeskrivning, och på sitt språk. Huset och naturen där Sandra bor beskrivs ingående, men för en vuxen också lite skevt – det är ur barnets rent bokstavligt korta synvinkel och det är med vissa detaljer uppförstorade och andra saker utelämnade. Det är fantasieggande ord, egenuppfunna och dialektala: kallbäcken, surbären, almyttjen. Det är detaljer som vittnar om stor, men selektiv, iakttagelseförmåga: ”Gulklibbiga flugfångare hänger i taket och samlar på svarta små kroppar” och ”Tapeten är mjuk och bullig och i skarvarna mörkbrun som av rost”. Djuren som Sandra tar hand om, sländor, humlor och grodor, får namn och nästan lätt mytiska proportioner, samtidigt som de finns alldeles nära intill.

Eller som följande beskrivning av Sandras pappa:

Farsan sitter med dassdörren öppen och ser ganska beskedlig ut. Han kisar ut mot Sandra och solen så att hela ansiktet blir gropigt och randigt för honom och han måste skugga ögonen med en stor näve. Han har blå figurer på armarna, kvinnor med runda tuttar och rumpor. Det hänger vita snoddar från kanten av hans avklippta jeans och han har ingen skjorta under bruna västen och solen borrar in sig i håret som växer upp mot naveln.

Allt är som det är för Sandra, hon grubblar inte över det. Stina Stoor lyckas väl med den starka, sommarvarma närvarokänslan, men hon lägger också in trådar som pekar någon annanstans, meningar som komplicerar berättelsen och gör världen bakom den större. Genom dem anar man att det finns en bakgrund till allting – att det en gång funnits en mamma till exempel, vilket yrke pappan har. Allt är som det är i barnets självklara tillvaro, men de där trådarna gör att man förstår att det inte kommer vara så för alltid. Det gör smaken och lukten och känslan av den här världen starkare när man läser, och den blir också bitterljuv: man vet att det inte består. Det är en riktigt bra novell.