Recension

: Allt är inte glömt
Allt är inte glömt Wendy Walker
2018
Forum bokförlag
3/10

Boken som så gärna vill penetrera

Utgiven 2018
ISBN 9789137150048
Sidor 308
Orginaltitel All is not forgotten
Översättare Hjalmar Manfred Svensson
Först utgiven 2016

Om författaren

Wendy Walker är en amerikansk författare och jurist. Hon debuterade 2016 med spänningsromanen All is not forgotten (Allt är inte glömt, 2018). Walker bor i Connecticut med sin familj.

Wendy Walker books – författarens hemsida

Sök efter boken

15-åriga Jenny Kramer blir utsatt för ett brutalt övergrepp utanför en fest i den lilla staden Fairview. När hennes föräldrar blir kallade till sjukhuset där Jenny ligger och väntar på att opereras får de veta att det finns en speciell behandling Jenny skulle kunna få, ett revolutionerande läkemedel som hindrar personen som tar läkemedlet från att komma ihåg den traumatiska händelsen hen just varit med om. Läkaren argumenterar till förmån för läkemedlet eftersom han är säker på att det är det enda sättet att hindra Jenny från att lida av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) resten av livet. Jennys mamma vill att Jenny ska ha läkemedlet för att hon är övertygad om att det kan göra alltihop ogjort, som om våldtäkten aldrig ägt rum till att börja med. Jennys pappa drivs mest av hämndlystnad och är motvillig till att låta Jenny genomgå behandlingen eftersom hon inte kommer att minnas sin förövare då, något som kommer att försvåra polisarbetet rejält och förmodligen leda till att ingen döms för brottet mot Jenny. Jennys pappa viker sig slutligen för de andras envishet, och Jenny får behandlingen. Det är dock bara början på historien.

Allt är inte glömt har ett lite ovanligt berättarperspektiv: det är varken en allvetande berättare eller en av huvudpersonerna som berättar, utan en bifigur som personligen inte kommer in i berättelsen förrän en stor del av den redan ägt rum. Det är ett intressant grepp, och i t.ex. Svindlande höjder sköter Brontë det på ett mästerligt sätt. Jag tror att det hade fungerat väldigt bra i Allt är inte glömt också, om det bara inte vore den lilla detaljen att berättarjaget i Wendy Walkers bok, dr Alan Forrester, är outhärdligt självgod. Dr Forrester kallas in ett år efter Jennys behandling, när Jenny (trots att hon inte minns själva övergreppet) lider av så mycket konstant ångest att hon försöker begå självmord. Dr Forrester är övertygad motståndare till den kontroversiella behandlingen, och tar på sig att jobba med Jenny för att få tillbaka hennes minnen.

Dr Forrester börjar även jobba med Jennys mamma för att hjälpa henne hantera sina barndomstrauman, och med Jennys pappa för att bearbeta dennes tvångsmässiga hämndbegär. Professionellt och etiskt tveksamt? Ja. Funderar Dr Forrester någonsin på om han verkligen ska behandla alla medlemmarna i familjen Kramer? Nej.

Det är inte det att Allt är inte glömt inte är en spännande bok. Det är den. I takt med att man får veta mer om vad personer i Jennys omgivning kommer ihåg från tiden kring övergreppet, byggs spänningen upp. Jag funderar mycket på vem som ljuger om vad och skyddar vem. Jag formulerar teorier som jag omarbetar allt eftersom jag får mer information (eller desinformation?), och jag känner att jag måste få veta hur det går. Samtidigt blir jag också oerhört provocerad av hela boken. Jag tappar räkningen på hur många gånger Jennys föräldrar eller Dr Forrester i sina terapeutiska samtal nämner att Jenny blev ”våldsamt penetrerad”. De är helt besatta av ordet ”penetrerad”, och av att Jenny våldtogs både vaginalt och analt. Och av att förövaren fick orgasm samtidigt som deras ”lilla flicka” blev ”riden som ett djur”. Bokens författare, Wendy Walker, vältrar sig i brutala beskrivningar, men försöker rättfärdiga det genom att sätta en psykiatriker som berättarjag och hävda att karaktärerna bearbetar sina trauman. På engelska finns termen ”trauma porn” för att beskriva en överdriven förtjusning i att skildra misär, och Allt är inte glömt faller tyvärr under den etiketten.

Det finns många spännande frågor som grund i Allt är inte glömt. Hur hanterar man ett trauma man känner men inte minns? Hur blir det när alla i en stad vet vad man varit med om, men man själv inte riktigt vet vad som hände? Vad får det för konsekvenser att man inte minns något traumatiskt? Är det bättre att glömma? Jag önskar att boken hade skrivits av någon som inte var fullt lika förtjust i detaljerna i övergreppet, som tonade ner sexismen (den ständigt återkommande ”sanningen” att kvinnlig otrohet orsakas av att deras partner inte är ”man nog” är vansinnigt tröttsam och passar inte ens in i berättelsen). Och för guds skull, sluta hävda att någon som blivit utsatt för ett övergrepp är oåterkalleligt förstörd för all framtid.

När upplösningen väl kommer är jag inte särskilt intresserad längre. Att slutet på boken ytterligare befäster de skumma värderingar som genomsyrar hela berättelsen är visserligen irriterande, men vid det laget är jag inte längre förvånad, bara glad att jag slipper ha mer att göra med Dr Forrester och hans ego.

Katze Collmar

Publicerad: 2018-05-07 00:00 / Uppdaterad: 2018-05-07 08:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7335

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?