2014 var det 100 år sedan första världskriget bröt ut och skakade en hel värld. Aldrig tidigare hade ett krig varit så brutalt, krävt så många människoliv, haft så stor geografisk spridning. Vid jubiléet för krigsutbrottet släpptes Peter Englunds 1914, den första boken i serien Stridens skönhet och sorg. Om det är någon som känner igen titeln beror det på att Englund tidigare givit ut en volym med samma namn. Skillnaden mot denna är att Englund utökat sitt material, skrivit in fler personer och delat in volymerna efter år.

Vad är det då Englund har skrivit? Det är populärhistoria som fångar och fängslar. Det är välresearchat material som ger röst åt människorna, inte kriget. Englund är berättaren i boken, det är han som bygger berättelsen utifrån det efterlämnade material han gått igenom. Istället för att endast citera ur dagböcker och brev som han funnit, beskriver och gestaltar Englund det skedda och tänkta. Citat förekommer givetvis också, men det är betydligt mer sällsynt än det berättade. Häri uppstår problematiken. Man får inte veta vad som faktiskt finns belagt i källor och vad Englund fiktionaliserat. Som i kapitlet ”Udo Kraft stupar vid Anloy”, där Englund beskriver vad Kraft ser vid det slag han stupar i. Kraft kan omöjligt ha hunnit nedteckna detta. Små förskjutningar mellan fiktion och belagda uppgifter sker i texten. Som historisk dokumentation är alltså boken bristfällig. Den passar dock ypperligt in i genren populärhistoria.

Precis som hos exempelvis Svetlana Aleksijevitj är det människorna som står i centrum för Englunds skrivande. Det är inte truppförflyttningar, stridstaktik eller vapenkunskap Englund delar med sig av (även om det förekommer flera intressanta instick om bland annat taggtrådens användning under första världskriget). Det är krigets verklighet, realitet, Englund skildrar. Han visar vilket inflytande kriget hade över vardagen även för människor som inte befann sig vid fronten. Det är krigserfarenheten Englund visar upp, det är anledningarna till att folk drog till fronten, det är avhumaniseringen av fienden.

Kresten Andresen är orolig, bekymrad och rädd. Hos honom väcker tanken på fronten inte den minsta gnista av längtan. Han tillhör en sådan där nationell minoritet som plötsligt och utan egen förskyllan befinner sig indragen i ett storkrig som man egentligen inte har något intresse av; man står stum och frågande inför krigets svarta energier, befinner sig vid sidan om den nationalistiska retorik som har skapat kriget och de vilda förhoppningar som kriget skapar. Det är många som dessa dagar gör sig redo att död och döda för ett land som de egentligen bara känner en ytlig samhörighet med

Englunds tilltal är intresserat, frågande, prövande, anekdotiskt, ibland humoristiskt. 1914 är en bok som är lätt att ta sig igenom, det är ingen torr vetenskaplig prosa, utan språket flyter lätt och ledigt. 1914 är inte enkel till sitt innehåll dock, inte bara det man läser men också de bilder som boken har, påverkar en som läsare. När man ser de svartvita bilderna vet man att personerna som ler är döda sedan länge, kanske dog de i fält, kanske dog de under belägring. Ett amputerat ben med skyttegravsfot dröjer sig kvar på näthinnan. En fransk soldat utan underkäke likaså.

En av de allra starkaste saker Englund gör är att han skildrar bägge sidorna i kriget. Ena kapitlet följer man en tysk artillerist, nästa en brittisk sjuksköterska. Ingen sida får företräde framför den andra, det är inte det Englunds projekt går ut på. Människor på båda sidor har kastats in i något och försöker hantera det. Det är både ett rättvisande sätt att berätta, som ett problematiskt. De båda sidorna genererar ingen dissonans, berättarrösten skapar en slät yta där ingenting skaver. En av skillnaderna mellan första och andra världskriget är att det i första världskriget inte finns den lätta stämpeln ”ondska” att trycka på någon av de stridande sidorna. Det gör berättelserna om kriget mer mångfacetterade. Det är beundransvärt, det Englund gör, då han låter allas röster väga lika tungt. Jag önskar bara lite mer skav i texten.