Det händer att jag tänker att 30 är det nya 15, eller något i den stilen. Att man plötsligt sitter här, bombarderad av Facebook-bilder på lyckliga brudpar, bedårande spädbarn, spännande resor och nyrenoverade hus, och tänker att alla verkar fatta utom jag.
Mats Jonssons självbiografiska serieromaner är som en vän att hålla i handen de där stunderna – det är jag uppenbarligen knappast ensam i min generation (-ish) att känna – och i nya Mats kamp har turen att bli vuxen kommit även till Mats och Victoria.
Symptomatiskt nog tar det en stund innan Mats kamp hittar sin tråd. Till en början känns mest anekdoterna staplade på varandra i Jonssons ambition att dokumentera hela livet – och det ger intryck just mer av dokumentation än egentligen av skildring. Ganska snart utkristalliseras dock vad jag ändå uppfattar som romanens huvudämne: upplevelsen av att bli förälder.
Föräldraskapet delar Mats kamp i ett före och ett efter dottern Ellens födelse. Före råder något av den där förvirringen. Om man börjar bli för gammal för att vara ung och hipp och begåvad, vad är man egentligen då? ”Och just när jag ritade en generationsroman om indiekulturen, så DOG den!”
Jag kände mig som en seriernas Jan Boklöv, en pionjär med en ny stil (taffligt tecknad självbiografi) som blivit omsprungen när andra, mer begåvade, övertog hans manér.
Dessutom har förstås skrivandet kommit ikapp sig självt och Mats måste konfronteras med människors åsikter om hur de själva framställts i tidigare serier.
Det är med- och motgångar, pusslande med karriärer, extraknäck och studier, kroghäng och slentriansupande, kändisskap och skumma grannar, lägenhetsköp och finanskriser. Och så förstås funderingarna på att skaffa barn: ”Vi vägde för och emot, som de duktiga 70-talister vi var”. Här är bara några av alla förträffliga argument:
För: Risken för meningslösheten.
Mot: Hård prövning för förhållandet.
Mot: Tidskriften Mama.
Mot: Ska man sätta barn till denna överbefolkade skitvärld?
För: Ingen verkar ångra sig.
Mot: Jag har inte ens känt ett barn sedan jag blev vuxen. Tänk om jag inte gillar dem?
Mot: Kan inte ens ta hand om en katt.
För: Det kanske är kul?
Så kommer Ellen till världen och för med sig nya fenomen att skildra med samma svarta humor och klockrena öga för detaljer, från pappakurser och föräldrakooperativa dagis till hur i helvete tiden ska räcka till? På Mats nedbantade arbetsplats klagar kollegan på att de båda har halvtider och Mats bara jobbar 75 procent medan han själv jobbar minst 100. Victoria, som nu hunnit bli lärare, går på knäna under nedskärningar och effekterna av friskolereformen – genialt skildrat av Mats i något som DN:s recensent Kristina Lindquist liknat vid ”Bamses skola”, de pedagogiskpolitiska uppslagen i barndomens Bamse-tidningar.
Kombinationen fungerar utmärkt. Det personliga är politiskt, i modern tappning. Jonsson granskar samhälle och föräldraskap – inte minst faderskap och manlighet – men känslan är densamma som i tidigare serier, med samma skickliga balans mellan närmast patologiskt självutlämnande och medvetenheten om just det.
Jag blir omväxlande glad och förbannad av att läsa Mats kamp. Förbannad för att världen ser ut som den gör, glad för att boken trots allt inger hopp, både genom sitt skarpa tonfall och sitt ämne. Man ska nog kunna bli både vuxen och förälder utan att för den skull komma bort alldeles?
Publicerad: 2011-10-08 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-26 14:12
3 kommentarer
Skoj att det ändå blev ett frågetecken efter det där sista konstaterandet. Som att det fortfarande råder ett visst tvivel om saken. :)
#
Ja, det får förstås stå mer för mig än för Jonsson … Antar att man inte vet det förrän man prövat ;)
#
ska även passa på att säga att Mats Jonssons ”hey princess” är en av de böcker som vi lottar ut den här veckan. läs mer om utlottningen här:
http://dagensbok.com/2011/10/07/vinn-fler-bocker/
#
Kommentera eller pinga (trackback).