Med en vit mamma från Kansas och en svart pappa från Kenya har väl ingen tvivlat på att Barack Obama 2008 blev USA:s första svarta president? Hur kommer egentligen det sig? Med en vit förälder kunde han väl lika gärna räknas, och räkna sig själv, som vit? Eller är det fortfarande ”en droppe negerblod”, regeln från slaveriets dagar, som gäller? Det är utgångspunkten i journalisten Karin Henrikssons bok med (nästan) just den titeln, En droppe svart blod. Ras och tolerans i USA.
Henriksson rapporterar sedan decennier om USA i svenska tidningar. Med En droppe svart blod vill hon teckna den svarta amerikanska minoritetens hela historia, från de första afrikanska slavarna till dagens presidentskap, från Vita huset ner till överrepresentationen av svarta i fängelserna, från medborgarrättsrörelsen till populärkultur och idrott.
Det blir allvarligt talat inte särskilt lyckat. Visst behövs det lättlästa översiktsverk om komplicerade frågor, men här undrar jag om ens Henriksson själv riktigt tagit sina stora ambitioner på allvar och undrar över förlagets roll i detta hattiga fackboksbygge. Leopard är vanligtvis ett skarpt fackboksförlag – kunde ingen där gett författaren tipset att fokusera lite, gräva lite djupare och försöka hålla sig till någon sorts röd tråd? Och så slängt in lite språkgranskning när de ändå var i farten?
Henrikssons språk lider nämligen av det där som långvariga utrikeskorrespondenter lätt drar på sig, en tvåspråkighetens vaghet och avighet i stil och begrepp. Det låter säkert småaktigt, men jag blir irriterad när jag som läsare hela tiden måste stanna upp och fundera på vad författaren egentligen menar. Jag antar att ”aboriginer i Alaska” faktiskt syftar på ursprungsbefolkningen där, men på svenska är aboriginer normalt ursprungsbefolkningen i Australien. Jag förstår att Henriksson, när hon skriver ”24 miljoner barn i USA växer upp i hem utan en far, vilket just i afroamerikanska hem kan översättas med hela två av tre barn”, använder ”översätts” på ett sätt som möjligen det amerikanska ”translates” kan användas på, eller att hon svengelskt skriver ”studenter” när hon menar ”elever”. Men varje gång det händer fastnar jag ett ögonblick och tappar fokus.
Och det är synd, för ämnet är ju både spännande och angeläget. 150 år efter slaveriets avskaffande och 50 år efter medborgarrättsrörelsen och antidiskrimineringslagarna bestäms amerikanska medborgares livsvillkor fortfarande till dels av hudfärg, av rasism, diskriminering och sociala orättvisor. Varför går det så långsamt? Och kan en svart president skynda på den utvecklingen?
De här sega strukturerna och hur människor förhåller sig till dem, utgör dem, bekämpar dem, uppfattar jag som det centrala i Henrikssons bok. Jag vågar inte svära på det dock, eftersom hon ibland tycks göra sitt bästa för att begrava de diskussionerna i ett hattande mellan teman och ämnen som ofta framstår som rent associativt. Hon är på plats efter jordbävningskatastrofen på Haiti (”Internationell solidaritet”), skvallrar om Martin Luther King och citerar veckotidningsreportage om ”Vad svarta kvinnor vill ha”. Här finns alla möjliga spännande fragment, men väldigt sällan de långa linjerna och orsakssammanhangen som gör de där fragmenten riktigt meningsfulla.
En droppe svart blod skulle kunna bli en intressant bok, men alltså. Mejla mig när den faktiskt är klar.
Publicerad: 2013-09-07 00:00 / Uppdaterad: 2016-08-11 13:00
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).