Utgiven | 2013 |
---|---|
ISBN | 9780141394817 |
Sidor | 480 |
Språk | Engelska |
Om jag utifrån de självbiografier och biografier jag läst, av och om musiker, konstnärer, skådespelare och andra berömda människor med så kallade ”kreativa yrken”, och skulle skriva ett recept på vad som gör en självbiografi framgångsrik så skulle det receptet se ut ungefär såhär:
1. Var kronologisk, uppehåll dig vid uppväxtåren i åtminstone en fjärdedel av boken, hur tråkig den än var.
2. Fyll boken med galna anekdoter, gärna från turnéer, gärna från tillfällen där stora mängder droger och alkohol florerar.
3. Avslöja privata detaljer om ditt liv. Bra ingredienser: pengar, sex, lagbrott, död.
4. Beskriv hur lyckad du är men glöm för guds skull inte att påpeka att du fortfarande är en outsider.
5. ”Set the record straight.” Det vill säga: ranta på obehindrat om hur media gett en felaktig bild av dig i alla år.
Zzzzzznark… Det är ju typ åtminstone så jag känner när jag läser böcker som t.ex. Neil Strauss Alla älskar dig när du är död. Det är samma berättelse som jag läst hundra gånger innan. En bild av en bild som de själva haft om livet som stjärna och sedan uppfyllt. Det känns som en tråkig checklista som bockas av.
Därför är det så intressant att konstatera att Morrisseys självbiografi faktiskt bockar av alla punkter på listan, men trots detta lyckas undvika att bli en förkrossande tråkmåns.
Ja, han beskriver sin uppväxt. Men han gör det utifrån den glamour han såg på teve och som gjorde att han orkade stå ut med de trångsynta människorna omkring honom. Han analyserar sönder sin ungdoms teveprogram på ett sätt som gjort Cable guy stolt.
Ja, han berättar galna turnéanekdoter. Men de handlar inte om kokain och groupies utan istället om hur han och Tom Hanks står backstage efter en konsert och stirrar på varandra i tysthet. De handlar om plumpa skämt han dragit på scen och sen skämts för. De handlar om hur han en gång ramlar han ner i en pool med kläderna på och en annan gång i gyttjan i Glastonbury. Ingen av gångerna är alkohol inblandad.
Ja, han berättar om pengar, sex, rättegångar och vänner som dör. Men hans sexberättelser går ut på att inte har sex alls under en lång tid. Hans pengahistorier går ut på att han inte har några pengar alls. Och sen kommer en ”Ring P1-rant” om de kafkaliknande rättegångarna han utsatts för av tidigare bandmedlemmar. Genom hela boken återkommer han till sorgen för vänner som dött och hur uppriven han blir av att se djurs lidande.
På många sätt påminner Autobiography om en av hans låtar. Den kastar sig fram och tillbaka mellan innerlighet, wittiness, oförskämdhet och politik. Han är normbrytande och självgod och fördomsfull. Samtidigt. Han är besatt av topplisteplaceringar och han känner sig obetydlig inför de människor han ser upp till.
Och varje kast till ett nytt ämne, till en ny sinnesstämning är logisk. Kasten är sömlösa. De är skrivna av en författare som har något att uttrycka, inte av en kändis som råkat få ett bokkontrakt. Så hur totalt olika de än må vara konstaterar jag att det här är det bästa jag läst i genren sen Patti Smiths Just Kids.
Publicerad: 2013-11-05 00:00 / Uppdaterad: 2013-11-04 22:51
2 kommentarer
Intressant recension! Jag har tvivlat på denna bok, tycker det var längesedan Morrissey kändes relevant (ur ett musikaliskt perspektiv) men när jag tänker efter så behöver inte det hindra hans självbiografi från att vara bra.
Att läsa om gamla rättegångar tycker jag känns lagom spännande men efter denna recension ska jag ge boken en chans.
Förhoppningsvis står det lite om hans synvinkel på sitt viftande med brittiska flaggan och hur skivor som Vauxhall and I och Strangeways skapades.
#
Hej Unloveable. Jag gillar också att bära svart! Och jag blir väldigt glad för att du tycker recensionen är intressant. Jag tycker att till och med de gamla rättegångarna är intressanta eftersom jag läser biografin nästan som en roman. Det är ju avslöjande för författaren att ägna så många sidor som han gör i rättegångssalar. Inte avslöjande främst pga hans åsikter kring skuldfrågan utan mer på hur kränkt han blir av allt. Han bär sitt hjärta i handen och även när jag inte håller med honom så tycker jag alltid att människor som skildrar händelser utifrån känslor är värda att läsa. Trots att det känns som att många av situationerna han valt att beskriva känns väldigt slumpmässigt valda så återkommer teman. Det här är en av få biografier jag kan tänka mig att läsa om eftersom det vore kul att kunna titta mer på såna saker vid en andra läsning.
Och ja: flaggviftandet tas upp och även trivia kring Vauxhall and I och Strangeways. Kom gärna tillbaka hit och säg vad du tyckte efter att du läst den, det vore kul att höra.
#
Kommentera eller pinga (trackback).