Och det hände sig på den tiden att Karl Ove Knausgård gav ut den sista delen av Min kamp och Norges samlade litteraturkritiker drog en suck av både lättnad och förtvivlan, ity vad skulle de nu debattera?

…Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammade ickesjälvbiografi på den här sidan kölen är det tydligen inget mot vad som hänt i Norge. Plats på scen för Eyvind Tjønnelands Knausgårdkoden. Med avspark från Jan Kjærstads uppläxning av den norska kritikerkårens förmenta undfallenhet inför Knausgård dyker han in i detta monumentalverk av självförhärligande, självavslöjande, okritiska åsikter… recensenternas, alltså… och försöker reda ut både varför det blir sådan debatt runt boken, och vad Min kamp egentligen är för en bok, vad Knausgård egentligen gör, vad det är för heroin han häller i sina dagboksanteckningar som gör att folk inte kan sluta läsa dem. Inte nödvändigtvis med målet att visa att kejsaren är naken, snarare för att försöka reda ut hur en kejsare kan imponera genom att gå ikring i jeans och t-shirt.

Full disclosure: jag är en av dem som plöjt alla fyra delar av Min kamp som översatts hittills, och som kommer att hänga på låset när de två sista delarna kommer ut, och det trots att det finns mycket i dem som tråkar ut mig eller gör mig förbannad. Fråga mig inte varför, det har jag fullt upp med att försöka förklara själv, och eventuellt kommer det i någon framtida recension. Men hur mycket jag än älskar smart kritik, och hur mycket jag än vill hålla med om så finns det ändå någon del av mig som blir förbannad på Tjønneland här, som tjurar i ett hörn och vill säga ”Jag skiter i om han har rätt, låt mig gilla det jag gillar! Jag vill inte se hålen i kejsarns t-shirt!” Det är en reaktion som förbryllar mig själv, och…

…och åååååh, ååååååh, nu gör jag det, nu kommer det, nu gör jag precis det som Tjønneland framför allt anklagar Knausgård och hans läsare för: Knausgård för att hela hans författarskap bygger på att skamlöst vräka ut sina KÄNSLOR sida upp och sida ner och uppmana läsarna att identifiera sig med honom, och läsarna för att de köper det. Han skäller ut hela den moderna litteraturkritiken för att den låtit lura sig in i att diskutera hur väl en bok stämmer mot verkligheten och hur väl den får oss att känna igen oss själva i stället för att berätta något vi inte redan visste.

”Se, her har du meg, hvis du kan bære meg og tåle meg. For jag har ikke tenkt å forandre meg, nei. Og nu er du min medskyldige!”

För allt ordbajsande, alla oändliga detaljbeskrivningar och vägran att redigera sig till trots är det förvånansvärt sällan som Knausgård faktiskt säger något intressant, menar han; det är ett evigt betraktande på yta och konstaterande vad det får unge herr Karl Ove att… ofta rentav bara att det får unge herr Karl Ove att känna något, oklart vad. Åååååh, åååh. Och läsarn ba ”Ja! Jag har också varit 13 och känt mig osäker! Jag har också varit olyckligt kär! Jag har också tyckt att folk är idioter! HAN SKRIVER OM MITT LIV!” Min kamp blir bara en duk där folk projicerar sina egna känslor. Efter 100 år av socialrealistisk Litteratur i Skandinavien kan vi inte spjälka sån kost, verkar han mena, och resultatet blir ungefär detsamma som att släppa loss en svältande statare på en kinabuffé: vi vräker i oss en jävla massa stärkelse och socker och tycker det är gott, men inte får vi i oss mycket näring. ”För tidig sädesavgång som litterär metod”, muttrar han surt efter volym 4.

Det er egentlig ikke normalt å være sint, glad eller trist i Norge. Slikt bør man legge lokk på inntil man eventuelt står frem på TV og bekjenner at man har vært deprimert (…). Det normale er en emosjonell flathet som kanskje kan oppnås hvis man spiser valium regelmessig. Dette skaper grobunn for sentimental litteratur der leseren får lov til å grine over personer som er skapt for at vi skal få emosjonell utladning.

Det är inte det att Min kamp är dålig litteratur, säger han sig mena (även om han ger anmärkningsvärt få positiva omdömen om den). Men mitt i all fascination för den, för självbiografin som performance, som debattföremål snarare än som litterärt verk, måste det finnas plats för att diskutera hur den faktiskt fungerar, vad den faktiskt säger. Hur det eviga vacklandet mellan exhibitionism och skygghet, mellan verkligt och påhittat, mellan ärlighet och provokation, mellan skavaller och litteratur blir en enorm dubbelbluff som friskriver författaren från allt ansvar att göra något annat än att fortsätta stapla ord på hög.

Som kritik av Min kamp, och av både läsarens och kritikerkårens brist på immunförsvar mot den, är Knausgårdkoden rejält matnyttig; 25 år från nu vill jag gärna läsa Tjønnelands förord till jubileumsutgåvan av Knausgård. Men samtidigt, om vi nu prompt ska peta hål i kejsarjeansen, finns det intressanta vinklar som jag tycker han ignorerar eller dribblar bort; frågan om den politiska aspekten av Min kamp reducerar han till exempel till frågan ”Är Knausgård en Hitler?” och besvarar den med ett rungande ”Nej!” Vilket är svårt att argumentera mot, men inte heller direkt säger så mycket. Det finns andra vinklingar, både inåt och utåt, som jag gärna skulle se honom tackla också; Min kamp som antilitteratur, medvetet sabotage av romangenren? Knausgård som en produkt av det nuvarande kulturlandskapet? Etc. Men möjligen är det återigen jag som projicerar vad jag vill se i boken och därmed vill se i kritiken av den också… som man anar när Tjønneland för tredje gången drar fram Aristoteles och Freud är kanske kritiker inte immuna mot att projicera saker på Min kamp heller, och det vore väl mycket begärt av en 150-sidorsbok att den skulle täcka allt som kan sägas om ett mångtusensidigt verk som antingen innehåller allting eller ingenting.