Krönika

En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen

Ungefär halvvägs in i samtalet mellan Jens Liljestrand och Karl Ove Knausgård på Kulturhusets tak plockar Liljestrand upp två burkar Pripps Blå, bjuder Knausgård på den ena, och frågar om den där lååååånga scenen i Min kamp 1 där den unge Knausgård vandrar, sida efter sida efter sida, med en kasse öl genom en iskall nyårsnatt på väg till en fest som aldrig blir av. Många tar sig inte igenom den scenen, menar Liljestrand. Knausgård tar några rejäla klunkar och instämmer, hans redaktör hatade den scenen, men den är ett bra exempel på hans princip att aldrig stryka, aldrig skära ner, aldrig hålla sig till show don’t tell, behålla det som är dålligt – att ”vara i språket som en musiker i musiken”. Som ung författare på skrivkurs blev han åthutad av pjäsförfattaren Jon Fosse som hävdade att av hela hans text var det exakt ett ord (”widescreenhimmel”) som var värt att behålla. Hans två första romaner tog åratal att värka ur sig, med vartenda ord vägt på guldvåg. Och så en dag försökte han skriva om sin fars död, och som skrivövning skrev han det helt självbiografiskt… ett par år senare sitter han här, med fem volymer av Min kamp utspottade på löpande band, och den sjätte på väg (han kastade hela del 6 i papperskorgen vid nyår och började om – nu har han över 1000 sidor).

Min kamp är ett litterärt självmord.”

Alltnog, han och Liljestrand diskuterar den där ölmarschen, och snart kommer de fram till en annan scen i romanen, där 16-årige Karl Ove och hans 40-årige far sitter vid köksbordet. De har aldrig kunnat tala med varann, men nu sitter de där som varsin kopia av varann – båda nyförälskade, båda berusade – och ser det inte. Det finns definitivt likheter mellan alkoholen och skrivandet, menar Knausgård; båda löser hämningar, båda berusar, båda låter en leva i exakt det ögonblicket, men båda är också destruktiva. När hans far var 40 och kände sig fångad i livet och de roller det gett honom började han supa, och drack sig metodiskt ner i graven. När han själv var 40 och kände sig fångad i livet – ”jag satte inte värde på något” – började han skriva på allvar. Skillnaden är att alkoholen är en social aktivitet, skrivandet är ensamt.

…säger han och kommer sedan in på hur det är att skriva en självbiografisk roman i realtid, där varje ny del måste skrivas som en reaktion på uppmärksamheten från den förra, där journalister belägrar hans bekanta, hans fars rhododendronbuskar hamnar i tidningen, och vilt främmande människor kommer fram till honom och frågar hur det är med hans familj, och här sitter vi 500 pers i ösregnet på ett tak i Stockholm och lyssnar på vartenda ord han säger och det enda som möjligen kunde göra det mindre socialt är om regnponchorna inte hindrade folk från att twittra konstant. Fan vet om inte Min kamp är den ultimata facebookgenerationsromanen ändå.

”Det är en pakt med djävulen; man får ett namn, men man ger bort sitt namn.”

Knausgård, både som författare och offentlig person – och var gränsen går mellan de två är inte lätt att lista ut – är ju full av sådana där paradoxer. Han som vänt det mest privata till det mest offentliga. Han som skriver en roman där även de helt påhittade detaljerna säljs som autencitet. Han som gnäller med pseudosverigedemokratisk retorik över att det finns Saker Man Inte Får Säga i Sverige, men som är för konflikträdd för att säga vad han faktiskt tycker. Han som å ena sidan aldrig egentligen känt sig norsk, men å andra sidan glatt går med på att 97% av hans personlighet har han fått från samhället runt sig, och är både skrämd och fascinerad av en sån som Breivik som kan komma från samma bakgrund och välja att försöka stå helt utanför den.

Och för den händelse att någon undrar varför vi bryr oss avslutar han med att läsa några sidor ur Min kamp 6, en berättelse om en parmiddag med gamla vänner i Malmö. Efter maten, efter att han sett till barnen, går han ut på verandan med de andra och hans fru berättar en historia från när barnen var riktigt små, när de en natt hörde ett barn gråta i babymonitorn och inte visste varifrån det kom. Han reflekterar över hur detta som var så skrämmande då nu bara har blivit ett minne, en anekdot, men när hon tidigare skrev om det som en novell blev det levande, sannare. Och han berättar om det här berättandet för oss är han den där store författaren och vi är där… det vill säga här… vi lever oss in i detaljerna, sanna eller ej.

Det är en illusion, förstås. Allt berättande är en illusion av autencitet.

Men Karl Ove Knausgård var i alla fall i Stockholm, så mycket är säkert.

Björn Waller

Publicerad: 2011-08-19 23:43 / Uppdaterad: 2011-11-28 21:50

Kategori: Krönika

2 kommentarer

Ibland missar man dessa briljanta krönikor här Dagensbok. Rent tur att jag lyckades googla mig hit. Ni borde kunna puffa ut dem större på startsidan!

Avrax Oregistrerad 2011-09-14 23:24
 

Hej Avrax, och tack för din kommentar och roligt att du gillar våra krönikor! Vi är medvetna om att dom lätt försvinner i mängden på sidan och ska försöka bli bättre! Det lättaste sättet att hitta våra krönikor på är att gå in under ”krönikor” högst upp på sidan, under loggan. Där hittar du alltid våra senaste krönikor. Trevlig läsning!

Emelie Novotny Redaktionen 2011-09-15 10:38
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?