Idag pratade en av min absoluta favoritförfattare, Jonas Hassen Khemiri, på bibliotekets scen på Stockholms kulturfestival. Med favoritförfattare menar jag i det här fallet inte bara vad det kanske låter som. Visst, jag har läst hans böcker och gillar dem, sett några pjäser och gillar dem ännu mer. Men bäst av allt tycker jag att det är att lyssna på JHK. Han är lite som sina böcker: en blandning av allvar och humor, ofta med det allvarliga dolt i humor så väl att det nästan inte syns. Vi ska återkomma till det.
Ämnet för biblioteket på festivalen, och hela hösten för övrigt, är just Hemmet. När JHK svarar på bibliotekarie och samtalsledare Jenny Lindhs fråga om vad ett hem är för honom kommer han fram till att det handlar om att vara på en plats där man kan omskapa sig själv. Jonas tog som exempel när han reste till New York, där ingen visste något om honom och där han därför kunde vara (eller låtsas vara) den han ville. Att åstadkomma detta handlar mycket om att använda sig av språk, och det är också ett genomgående drag i det hans skriver: hans karaktärer använder sig av språket för att skapa en känsla av tygghet.
Att behärska ett språk är lika med makt. På Botkyrka internationella bokmässa i våras lyssnade jag också på Jonas, och då handlade samtalet just om språk. Då berättade han bland annat om vilken speciell upplevelse det var att som barn uppleva sina föräldrar förändras beroende på vilket språk de talade. I Sverige var hans mamma den trygga, den som alltid visste och förstod allt. Hans pappa, med arabiska som modersmål, blev den osäkra, den som alltid drog skämt som ingen fattade. I Tunisien var det tvärtom. Där var pappan kung, den roligaste i kvarteret, medan mamman blev tyst. När hon då och då försökte sig på arabiska fraser var det alltid fula ord som hon råkat snappa upp utan att förstå innebörden.
En annan aspekt på hem som också handlar om makt, är den om makten över rummet. JHK berättar om sin mormor som sedan en tid bor på ett ålderdomshem. Där kan hon inte längre styra sin egen tid och sitt eget hem såsom hon förut alltid gjort. Att byta tillvaro från den där ens hem är ens borg till den där ens hem i alla fall i någon mån är ett fängelse är en minst sagt stor förändring, som är sann för många också i vårt samhälle.
Och så var det det där med skrattet. Jonas läser upp en nyskriven text (som publiceras i DN imorgon lördag 21/8) som handlar just om hans mormor och som är oändligt sorglig. Och fruktansvärt rolig. Sedan säger han att han gillar humor, men att han i vissa ögonblick tvivlar på den subversiva makt som man ofta tillskriver den. Allt JHK skriver karaktäriseras av både allvar och humor. Men så säger han: ”ibland tänker jag att man inte kan vara rolig utan att på något sätt stryka medhårs”. Och det är just det jag tror också – ibland kan humorn släta över och bli en utväg ur det hemska istället för att skapa det där skrattet i halsen som eftersträvas. Vilket som sker oftast vet jag inte. Men jag kan säga att för mig hade Jonas bok Montecore gärna fått vara mindre rolig – då hade jag nog sett allvaret mer. Medan pjäsen Invasion däremot är på pricken. Man skrattar nästan oavbrutet när man ser den – men man lämnar salongen med känslan av att ha sett något starkt politiskt omvälvande och viktigt, allvarligt och hemskt.
Imorgon kommer Sara Kadefors till scenen vid plattan. Kl 14. Då är jag där och lyssnar igen. Kanske blir det en rapport därifrån också.
Publicerad: 2011-08-19 19:43 / Uppdaterad: 2011-08-25 09:48
En kommentar
Håller med om att JHK är underbar att lyssna till. Han var hos oss på gymnasiet och pratade för och med eleverna. Toppen!
#
Kommentera eller pinga (trackback).