Krönika

Ett öga rött – reflektioner efteråt; en slags recension av en teaterpjäs

När mitt språk ropar efter mig får jag mitt namn. Jag tiger det längsta för att inte få reda på det, för var gång är en besvikelse. Jag känner mig som någon annan. Jag känner mig vilsen, dragen mellan två poler, miljoner poler; utspridd över hela världen. Den enda polen, det verkligt verkliga, mitt ansikte. Jag har aldrig sett det på riktigt, bara i speglar eller på bild. Jag vill se mina ögon på riktigt när jag ler med dem mot dig.

Den postmoderna människan har inte bara en identitet, hon är inta bara ett utan naturligt både och. Hon är invandrare och svensk i detta fall. Men vid Kalles kaviar går min gräns, någonstans måste den gå.

Den postmoderna människan är fragmenterad och utspridd som självmordsbombarens hjärta. Allt och inget. En dubbelhet som bärs med ut i den nya världen som är målad på en duk grundad med den gamla världens värderingar.

Jag vaknade upp i morse och skrev en dikt. Till min förvåning kom orden till mig på ungerska, något som händer mig då och då, sedan jag lärt att se mig i spegeln med det språket. Jag kan göra Göteborg till Budapest när som helst. Hisingen blir Budas kullar och Älvsborgsbron blir Lánchid och jag diktar drömmar att leva, slutar gifthata; missfosterlandet. Det blir både och, och jag blir fri. Tills språket ropar mitt namn och jag blir det ena. Håller för öronen och skriker:

– Jag väljer inte längre, jag vill allt!

En värld byggd enkom för mig. Endast så är jag fri, men nuet fuckar upp allt med sin klara tydliga röst av språk. Nuet ger mig dock förmågan till åsikter, till tankar. Men sedan vet jag att jag är flera språk.

Dikten jag skrev klingar underbart på ungerska men har sin mening även nu här på svenska. Det är den andra som talar i dikten, han som redan flyttat till Donau och som forskar i det medeltida Ungerns poesi. Det är revoltören som talar, han som använder svenskt som ett skällsord. Han skrev dikten:

Här finns inga hjärtan
Här har ingen tid
Här slår bara klockorna

Det är i slutet av pjäsen, han skriver på svenska, han lär sig kameleontiskt att göra orden till sina. Han fyller dem med allt han har. Även den andra, det skulle den andra aldrig göra, han är hatisk mot andra generationens invandrarsvenskar. För honom finns bara ett fosterland, för honom kan dikten bara bli till av en genial fosterlandsförankrad diktare. Inte av fragment, ordskärvor, som lagt sig i själen för att sammanfogas till en mosaik, en ny helhet, ett ting.

En blandras. En bastard.

Jag ser på kort tagna med min gröna tonårskamera. Jag står utanför Moderna museet på den obligatoriska Stockholmsresan. Anna Svensson står bredvid mig, blond, en av klassens vackraste tjejer. Hon har inte fått bröst än och jag skriver fortfarande deckare om min bror och mig. Jag ser ett öga rött på bilden, det andra är brunt.

Det röda ögat för kampen, den ensidiga som bara kan se en vinnare. Det bruna ögat står för reflektion och intellektualitet. Står för den som nu för pennan. Jag kan inte lita på något av seendena. Jag ser med båda ögonen samtidigt.

Läs inte den här texten, den är bara ett sken.

(Det postmoderna misstror språket. Nu talar litteraturvetaren igen.)

Ett öga rött. Det är först nu jag kan se det ögat på bilden, men det har varit där alltid, liksom det andra ögat. Båda tillsammans, skriver jag och min recension av Angereds teaterns uppsättning av Ett öga rött har fått form.

Csabi Urbán

Publicerad: 2004-09-03 12:36 / Uppdaterad: 2011-01-27 23:21

Kategori: Krönika

7 kommentarer

Ja, vad kan man säga mer än att man bör stay positive in a negative world.

Lófas Oregistrerad 2004-11-02 01:18
 

Tack kära lófas, för att du finns hur skulle det annars bli små hästar. Och att du citerar en sån gammal slagdänga HAr du gått i 9A möjligtvis men där kunde ju ingen ungerska? Komme du in igen så ge mig en ledtråd snälla.

csabi Oregistrerad 2004-11-04 17:48
 

käre skribent!
handen på hjärtat – är det inte egentligen så att du från början blivit döpt till Csabo, alltså med ett o, istället för i?

kristofer f Oregistrerad 2004-11-17 19:44
 

kristofer f: Det ryktas att han egentligen heter Csaba.

Mikael, dagensbok.com Oregistrerad 2004-11-18 07:17
 

Mikael har helt rätt jag är döpt till Csaba men det är liksom en lite högtidlig form av mitt namn man presenterar sig som Csaba men så fort man är lite bekanta så säger alla Csabi direkt det är smeknamnet tilltalsformen i ungern.

Jag har dock upptäckt att ingen i sverige blir kompis med mig om jag presterar mig som Csaba d.v.s börjar automatiskt kalla mig Csabi som i Ungern vilket irriterar mig därför har jag döpt om mig här uppe i nord till Csabi.

Csabo aldrig!!

(Och du kristofer du har mail tror jag om du inte är någon annan!)

csabi,dagensbok.com Oregistrerad 2004-11-21 12:29
 

jo han heter nog csaba, men jag tror oxå att han heter urban och inte urbán…enligt passportet..

atti Oregistrerad 2005-03-30 19:19
 

den suger

de du Oregistrerad 2005-04-20 09:51
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?