Att vara med i en läsecirkel eller gå en skrivkurs kan idag nästan liknas vid folkrörelser kring litteratur. Kanske att jämföra med att sjunga i kör, spela fotboll eller rida. Det har Hägg förstått. Förmodligen är det därför han nu har uppdaterat sin författarskola från 1993 och kallar den för ny. En sådan chans vill han och förlaget inte missa. Att skriva är business. Mer business än passion.

På senare år har Hägg gjort sig känd som något av en underhållande slugger. Han dyker upp lite här och var, uttalar sig gärna om ditt och datt. Ofta med kvick och smått raljant respektlöshet. Tycker ni si så tycker jag så, verkar vara hans motto. Han älskar att gå i polemik. Alltid med samma pillemariska leende, som man också ser framför sig när man läser hans böcker om retorik. Och vem om inte Hägg skulle våga anta uppdraget att som notisserie skriva hela världslitteraturhistorien i en av våra kvällstidningar. Hägg är också en av få som recenserar läromedel i dagspressen.

I sin nya författarskola tycker han till om berättarteknik, förlagsbranschen samt olika kollegors succéer och klavertramp. Med korta kapitel, i sin egna kåserande essästil, går han igenom grunderna i det traditionella berättandets konst. Det som är nytt i den nya upplagan är att han följer sina läsares tänkta romaner till förlaget, via lektörerna, ända fram till boken blivit pocket. Jag saknar bara kapitlet om branschens eventuella nepotism och vikten av att känna rätt person. Det har Hägg glömt i all hast.

I övrigt intet nytt. Vad gäller berättarteknik kommer han inte med några oväntade synvinklar eller kunskaper. För den invigde är det skåpmat, om än underhållande. För nybörjaren, den oinvigde, den ständigt refuserade eller den med sin revolutionerande debut fortfarande kvar i byrålådan eller huvudet, kan Häggs författarskola bli en omtumlande aha-upplevelse. Men störst behållning har nog den bokslukande allmänheten för att träna sin blick för schabloner, berättarstrukturer och annat.

I sin retorik lutar sig Hägg ömsom mot de gamla grekerna, ömsom mot litterära giganter som Dostojevskij och andra (som han gärna pryder med översvallande epitet). I många stycken kan man därför uppfatta den här skolan som förutsägbar, snusförnumstig och allt annat än ny. Efter att ha kollat i en del kurslitteratur som används på gymnasiet i ämnet, inser jag att de ofta bjuder en aptitligare läsning, även om de oftast saknar underhållande anekdoter, akademisk humor och bedagad moral.

Och tyvärr hoppar Hägg i galen tunna när han påtalar brister i dagens skola. Många gymnasister betar av Häggs författarskola redan under sina skrivkursers introduktionsveckor. Få blir förvisso författare, men inte beror det på dåliga lärare eller bristande läromedel. Det krävs en hel del annat. Inte minst uppslagsrikedom, mod och förmågan att glömma allt man lärt sig om skrivande i skolan eller av Hägg. Det är en sak att lära sig vad som krävs, en annan att genomföra det. Hägg säger det faktiskt bäst själv:

En författare som inte i någon mån försöker utveckla eller förändra litteraturens ”värld” av regler och påverkningsmedel är det inte mycket med. Men det kan man förstås inte lära ut.

Nå, så fick vi reda på det.