Recension

: Min kamp 6
Min kamp 6 Karl Ove Knausgård
2013
Norstedts
6/10

En ärelös jävel

Utgiven 2013
ISBN 9789113038599
Sidor 1126
Översättare Rebecca Alsberg

Om författaren

Karl Ove Knausgård, född 1968, debuterade 1998 med romanen Ute av verden, för vilken han som första debutant någonsin erhöll det prestigefulla Kritikerprisen. År 2004 kom den fristående fortsättningen, romanen En tid för allt (på svenska 2006), som bland annat nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris och det internationella IMPAC Dublin Literary Award.

Karl Ove Knausgårds Min kamp är en sällan skådad litterär satsning i sex fristående band. För den första delen belönades han med Norges stora litterära pris, Brageprisen. Romanen utsågs till en av de senaste tio årens bästa böcker i VG, och till årets bok 2009 av Morgenbladets läsare.

Sök efter boken

Det är september 2009, Min kamp har börjat komma ut i Norge och över en natt har Karl Ove blivit skandalförfattare. Släktingar hotar dra honom inför rätta och kallar honom och hans mor varje namn man kan tänka sig, jävla bortskämda märkvärdiga författare som inte fattar vad det verkliga livet är, medan hans författarkollegor hyllar honom som den nye Mykle och kräver att han inte backar en tum, här ska Litteraturen försvaras oavsett vem av hans närmaste som stryker med. Han sitter i en bil medan han tänker på allt detta och som det popsnöre han är kommer naturligtvis (av en ren slump, lovar) Bowies ”Cat People” på radion, precis som inför showdownen i Inglourious Basterds.

And I’ve been putting out fire with gasoline
Putting out fire
With gasoline

Jo, Knausgård kan konsten att rivstarta en sista akt, men som alla balansakter är det ju på landningen man sätter betyg. Nu ska han avsluta en 3739 sidor lång roman också, och författaren Knausgård måste göra det medan mannen Knausgård måste fortsätta leva i det. Mitt uppe i allt det kändisskap och ökändisskap som de första delarna gett honom, mitt uppe i alla hot om stämningar, mitt uppe i journalistdrevet, mitt uppe i hans frus betydligt värre kamp mot bipolär sjukdom … I ett år har han suttit och skrivit för sig själv, och nu måste han plötsligt ta ansvar för det också. Han måste låta de som står omnämnda med namn i romanen – allt från barndomskompisar han inte träffat på 30 år till nära familjemedlemmar och exfruar – läsa igenom och godkänna att deras minnen stämmer med hans, vilket de ju aldrig kan göra, det är ju hans minnen, hans roman … Ja, det är ju en roman, även om den är sann. Vad nu ”sann” betyder.

Hur skulle jag göra då? Stryka det? Eller låta det stå och förlora en bror?
Jag skulle låta det stå och förlora en bror.
Utan tvekan.
Varför?
Var jag helt förryckt?

Och där någonstans går romanen också vilse, eller rentav sönder. För där hamnar han i frågan runt vem detta ”jag” är som berättar alltihop, för vem han gör det, vem som har rätt till hans och hans familjs historia, vad språket egentligen kan säga om verkligheten, vad det är som är så provocerande med titeln han satt på sin bok … Och det mynnar (ungefär som i Inglourious Basterds) till slut ut i ett namn: Adolf Hitler. Närmare bestämt, en nästan 450 sidor lång essä om fascismens och språkets mekanismer, om samhällets utveckling bort från en värld där alla visste var gränserna gick, hur en ung asocial man med konstnärsdrömmar kunde bli symbolen för mänsklig ondska, hur den traditionella historieskrivningen tar mänskligheten av både Hitler och hans offer, förvandlar dem alla till siffror och chockrubriker … Namnet ”Breivik” nämns aldrig (säkert väldigt medvetet) och större delen av essän skrevs innan juli 2011, men bara det att han tar med den här påminner som Knausgård nämnt i flera intervjuer: Att det faktum att en ung man kan växa upp i ”hans” Norge och komma så fel verkligen stör honom. Både Hitler och Breivik skrev tjocka, manipulativa manifest om sig själva, om ett – som Knausgård upprepade gånger slår fast – ett ”jag” som gjorde anspråk på att tala om ett ”vi” men aldrig hittade ett ”du” att föra samtal med. Fascismens kärna: Vi är likadana, dem kan man inte ens tala med annat än via gevärspipan. Sociopati upphöjd till kollektivism. Vad säger det om honom som skrivit en tjock roman om sig själv? Vad är det för språk han försöker skapa här?

Vi har gjort verkligheten till myt, men till skillnad från människorna som levde i en mytologisk världsbild vet vi inte om det, utan tror att det är verkligheten själv, världen som den faktiskt är, vi ser och förhåller oss till.

Och det är inte det att ”Namnet och siffran” är en dålig essä; tjatig, ja, lite för förtjust i att bara återberätta Hitlers liv i detalj (tack, jag har också Wikipedia) och inte fullt så radikalt genomskådande som den tror att den är, men den gör en del intressanta poänger. Så vad är problemet? Man kan invända att Knausgård är en smygkonservativ hycklare, men visste ni inte redan det har ni missat de fem första delarna och lär inte läsa det här heller. Man kan ha gott om invändningar mot hans analyser (och att skriva ner dem skulle, tack vare hans ordbajsande och vetskap att ingen kan säga emot honom i hans egen bok ta lika mycket plats det) och att det att han använder Hitler och Breivik som referenspunkter i en bok om sig själv är smått osmakligt. Men det här är ju en roman, säger han själv upprepade gånger, och då är det som det jag tänker bedöma den och säga att det är där den misslyckas. Efter att ha tillbringat fem band med att skriva om känslor, om sitt liv, om sin värld, kliver han plötsligt ut och börjar analysera, skriva om andra, rabbla fakta, gräva ner sig i Celan, Dostojevskij, Joyce, Shakespeare, Hamsun … Det är ofta intressant, men det är inte – ens när han citerar Mein Kampf sida upp och sida ner – Min kamp. Det är en helt annan bok. Och hur mycket jag än kan förstå varför han gör det så funkar det inte. Paradoxen: han säger mer när han skriver om sig själv än när han försöker skriva om allt.

Och det är väldigt synd, för den berättelse han stoppar in den där bromsklossen mitt i är bland det bästa han skrivit. De där två åren när han går från lovande författare med huvudet fullt med höga tankar om Skapandet och Idéerna till megakändis utan möjlighet att klaga när tidningarna hänger ut hans privatliv (inte för att det hindrar honom), som måste resa land och rike runt för att prata om saker han trodde han var klar med när han skrivit ner dem, samtidigt som han måste lämna barnen på dagis, gå och handla, städa upp sommarstugan (och gräva ner skiten där ingen ser, hej metafor) och inte minst då hålla ihop sitt förhållande till Linda Boström Knausgård genom allt hon går igenom och som möjligen bara blir värre av hans narcissistiska insatser bakom tangentbordet, där han sitter och berättar för hela landet om alla detaljer i deras förhållande, alla småsaker han stör sig på med henne … Jag skrev ovan att han skriver om sitt liv, men det gör han ju inte: han skriver det. Det är där, i alla de detaljerade beskrivningarna av vardagens icke-mirakel, när han skriver sönder alla de där bitarna som större författare sammanfattar i en elegant mening, tvingar sig själv att se allt, där analysen mynnar ut i varandet här och nu med konsekvenser och allt, som han blir något mer än bara ytterligare en 42-årig dagispappa som gnäller om Saker Man Inte Får Säga I Det Här Skitlandet. Det är där, i det där återerövrandet av språket som skapelseformel, som Min kamp blir ett stort – om än väldigt ojämnt – verk, ett försök att avmagnetisera och boota om hela berättarkonsten. Och även om moralen blir att det inte går, är det i sig väl värt att göra.

Björn Waller

Publicerad: 2013-10-08 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-22 18:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5412

3 kommentarer

[…] Geir Lippestad ”Det vi kan stå för” […]

Troll, vær deg selv – nok! | dagensbok.com Oregistrerad 2013-10-16 00:00
 

[…] läste en hel del tegelstenar i år. F’låt, i fjol är det ju nu. Knausgård, Tartt, Yamashita, Aleksijevitj, Pynchon, Adichie, Mantel… Stora, genomtänkta, episka, […]

Negativ Nein | dagensbok.com Oregistrerad 2014-01-01 00:01
 

[…] Guadelupe Nettel ”Kroppen jag föddes i” […]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?