Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 9173891444 |
Sidor | 128 |
”Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare.” Det menar sportjournalisten Stephan Mendel-Enk i sin bok Med uppenbar känsla för stil – ett reportage om manlighet.
Behöver det nämnas att han redan hunnit provocera både den ene och den andre med detta? Nyanser som den mellan att kritisera manlighetsideologin som sådan eller att kritisera alla män försvinner lätt i debatten. Ändå får man nog, i andan att all publicitet är bra publicitet, konstatera att debattskapandet hör till syftet och att det här onekligen är en bok som förtjänar uppmärksamhet.
Som utgångspunkt för resonemanget fungerar ett reportage i fotbollsmagasinet Offside om Firman, en gruppering mycket våldsbenägna AIK-supportrar. Det är på deras hemsida, men också i tidskriften Café, som författaren hittat titeluttrycket ”med uppenbar känsla för stil”. Och det är sådana paralleller som fått honom att börja fundera. Samtidigt som han känner avsky inför det dessa fotbollshuliganer står för kan han känna igen det från de olika manliga miljöer han genom livet rört sig igenom. Skolan, kompisgänget, fotbollslaget, sportredaktionen. Överallt handlar det om att stå pall, behärska sig, vara lojal mot gruppen, offra sig för något större. Om hierarkier och förakt för svaghet.
Mendel-Enk menar att huliganvåld, våldtäkter och liknande inte ska ses som anomalier, som parentesiska utbrott av hat och ondska, utom som förlängningar av ”den normala manligheten”. Firman drar det bara lite längre.
Poängen är inte att alla män är onda. Snarare tvärtom. Genussystemet, könsrollerna, är ofördelaktiga för alla människor. Där har männen visserligen makten, men de är lika fastlåsta och hämmade i sin roll som potentiella våldsutövare – för det är hotet om våld som den manliga dominansen bygger på – som kvinnor är som förutbestämda offer. Liksom Katarina Wennstam, vars böcker han refererar till, pekar Mendel-Enk på hur samhället utgår från en syn på män som de som bara går runt och väntar på att explodera; som kan provoceras till våldtäkt genom blotta åsynen av en kort kjol; som ständigt riskerar att slukas av mörkret inombords.
Till formen är detta en lättsmält och trivsam, om än något ostrukturerad, liten bok. Mendel-Enk skuttar ohämmat genom anekdoter, intervjuer, forskning, brottsstatistik och funderingar. Det ger ibland en lite rörig känsla av förvuxen krönika, men det är också samlandet som är bokens styrka. Alla dessa anekdoter bildar en helhet, en delvis dold ideologi, vars följder på en mängd olika nivåer onekligen är skrämmande. Men samtidigt som budskapet är dystert är tonen trivsam och underhållande. Det finns en hälsosam balans mellan igenkännande och reaktion, liksom mellan stora resonemang och konkreta exempel.
Författaren kommer kanske inte fram till något som inte skrivits förr, men han gör det på ett lättläst och trevligt sätt, som med all säkerhet kommer att locka fler läsare än en hel del av den litteratur han refererar till. I Med uppenbar känsla för stil möter vi huliganer, graffittimålare och Killinggänget; vi får stifta bekantskap med sportredaktionernas krigsmetaforik, särbehandling på dagis, mansjouren och stödgruppen för unga pappor, och inte minst mansroller på film. Vi får vara med om tankeexperiment som vad som händer om man byter ut Björn Kjellman i Adam och Eva mot Mikael Persbrandt. (Effekten blir både underhållande och skrämmande.) Massor av små iakttagelser bildar tillsammans manlighetsideologins mönster. Frågan är vad som händer sen?
Att föra fram problem till diskussion är naturligtvis en stor poäng i sig. Mer kan man kanske inte begära. Men man skulle ju kunna önska sig en antydan till, eller hopp om, en lösning. Manlighetsideologin tycks hos Mendel-Enk vara mer eller mindre konstant i tid och rum.
Alla hoppfulla försök att skapa en ny, god mansroll utan att på allvar ifrågasätta grunden för den rådande – idén om två kön som är varandras motsatser – kommer att vara lika fruktsamma som det vore att försöka skapa en god nazism utan att göra någonting åt dess syn på raser. Värre ändå förresten.
Han har säkert rätt i att problemet handlar om strukturer, inte minst mentala sådana. Frågan är om det finns något utrymme alls för den enskilde individen att skapa förändring. Mendel-Enks manlighet tenderar att bli statisk, omöjlig att påverka. Är vi dömda att aldrig vara mer än våra kön?
Publicerad: 2004-09-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 19:18
12 kommentarer
tack för en bra och sammanhängande recension (jag ville läsa den ända till slutet och det händer inte så ofta).
#
Håller med Gustav. Låter som en intressant bok och väldigt provocerande.
Alltid kul med diskussioner
#
Vad är det som är så provocerande? har inte läst boken, men det verkar som om det mesta är sånt vi alla stött på och känner väl till.
#
Bra recention! Boken tar upp män som både förövare och offer. Stephan är rolig och deprimerande på samma gång, får mig att vilja göra uppror mot mig själv.
#
http://www.sverigescenen.com/2005.html
Läs om Gais-AIK, Fotboll, Superettan, 13 juni 2005.
Om när AIK:are tar sig in på GAIS läktarsektion.
"Förnedringen var total och ordet våldtäkt är inte ett för starkt ord vid detta tillfälle"
längre ner
"ett 30-tal AIK hjältar invaderat Gais läktaren och gått bärsärkagång."
"känna stolthet över händelserna på Gamla Ullevi utan även den ultimata lyckan"
Män skulle ha betydligt bättre rykte om idioter slutade beskriva våldtäktsmän som hjältar.
Att alls komma på tanken att använda dessa adjektiv i närheten av varandra tyder på att skribenten behöver psykiatriskt hjälp.
#
boken var tendentiös och full av anekdotiska berättelser. Inte särskilt övertygande. Mer journalistisk (tyvärr i ordets sämre bemärkelse) än vetenskaplig.
#
Jag lovar. Den är provocerande. Paradoxalt nog får den extra genomsagskraft eftersom att den är skriven av en man. Den är en sån brutal hämningslös självkritik, hade det varit en kvinnlig författare hade vi viftat bort det med "hon hatar män" men nu går det fram..
#
Ghwomb, uppenbarligen följer du scenen. Du hänvisar till texter från SS och fördömmer förekomsten av vissa adjektiv, men framställer dig i undertecknads ödmjuka ögon som en smygande våldsrunkare. Fördömma officiellt samtidigt som du inofficielt önskar dig modet att stå i frontlinjen med en grabb utrustad med "uppenbar känsla för stil"..
#
Glömde uppenbarligen ett "l" i inofficellt..
#
[...] blood. This training of endurance in the field of sports is portrayed very well the Swedish book Med en uppenbar känsla för stil (free translation With an obvious sense of style), which I recommend any Swedish speaking person who [...]
#
[...] därefter Stephan Mendel-Enks ”Med uppenbar känsla för stil” och Jesper Fundbergs ”Kom igen [...]
#
[...] konceptet fotboll är tilltalande för dem som vill slåss.” Han referar också till boken Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk där författaren menar att de ideal som finns på planen kan liknas vid de [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).