För någon vecka sedan kom den fjärde delen av Karl Ove Knausgårds självbiografi Min kamp på svenska. Jag har fallit som en fura och slukat de tidigare delarna, den om hans pappa, den om hans vuxna familjeliv och kärleken och den om barndomen. Nu har turen kommit till hans ungdomsliv. Berättelsen börjar med den 18-årige Karl Oves resa från Kristiansand i södra Norge till Håfjord i Nordnorge. Där undervisar han eleverna på skolan, några så pass gamla som 16 år, under ett år. Dagarna flyter på. Han förbereder lektioner och försöker skapa ordning i klassen. På kvällar och helger umgås han med de andra lärarvikarierna som liksom han är ungdomar, där bara för ett år. Ofta går de hem till någon av fiskarna i byn eller åker till någon av grannbyarna eller den lite större orten en bit bort. Det sups mycket. Efter en blöt kväll med minnesluckor zoomar berättelsen ut från lilla Håfjord tillbaka till Kristiansand och åren på gymnasiet.

Den unge Karl Ove Knausgård dricker mycket. Inte lika mycket som sin far dock, som i det här skedet av hans liv utvecklas till alkoholist. Det blir till slut vad Karl Ove och hans bror Yngve förknippar sin far med, som också gifter om sig efter skiljmässan från deras mamma och får ett till litet barn. Karl Ove är rädd att han ska sluta som sin far. Han tänker mycket på sex också. Till sin stora besvikelse kommer han inte så mycket längre än till brösten på de tjejer han försöker ligga med. Men det är många tjejer han försöker med, många han blir kär i och många som förälskar sig i honom. Gränsen nås när han blir kär i en av sina trettonåriga elever. Den centrala förälskelsen är ändå den han har i sin gamla klasskamrat och vän Hanne. Tjejen han aldrig kan få.

Jag blir inte lika begeistrad som tidigare. Jaget utvecklas inte så mycket på de två åren som skildras, utan det känns som att tiden står still. Jag har nog inte heller tillräckligt med distans till mina egna tonår för att kunna romantisera bilden ens av någon annans. Ett citat ur boken beskriver den här tiden och boken ganska väl: ”Och väntandet, det var livet”. Han går och väntar på att något ska hända, på att livet ska börja och det gör jag som läsare också ganska ofta.

Livet gryr ändå långsamt. Det är intressant att läsa om hur den 16-årige, anarkistiske Karl Ove kliver in på tidningen Nye Søderlandet och direkt får jobb som musikrecensent. Glädjen och stolheten han känner då är också min glädje och stolthet. Ännu mer intressant är det att följa den 18-årige filosofiske Karl Oves första trevande försök att skriva skönlitteratur i lägenheten i Håfjord. Han skriver noveller. En av dem återkommer, givetvis bearbetad, i den tredje delen av Min kamp. Gott om självförtroende har han också, jämför sig med Hemingway, det ska man få när man precis har börjat perforera sina drömmar.

Så värst himlastormande är det här alltså inte, men vems tonår är det? Det är ändå intressant som en betraktelse över människors relationer till varandra och individens relation till sig själv. Som med en vän man umgås med väldigt mycket undrar jag ändå vad Karl Ove Knausgård, den tonåriga versionen gör och tänker på när jag måste lägga ifrån mig boken. Jag längtar såklart tills jag får läsa de nästkommande delarna.