Det finns låtar som alltid får mig att vilja dansa. Oavsett sammanhang eller lämplighet. Låtar som helt enkelt tar över min kropp, tömmer min hjärna och virvlar runt i mig så att stillhet inte längre är ett alternativ. Flera av dessa låtar bär Leila K:s namn, och därmed också hennes energi. Electric, Open Sesame och C’mon now – slå på dem på hög volym och jag, och många med mig, kommer otvivelaktigt att förvandlas till svettiga dansmonster. Men namnet Leila K förknippas inte bara med monsterhits, utan lika mycket med all den turbulens som funnits runt stjärnan – skivbolagsbråk, avhoppade turnéer, gränslöshet i uttalanden och ageranden, missbruk, fängelse och hemlöshet. Leila K (född Laila El Khalifi) har under sin musikkarriär pendlat mellan toppen och botten, blivit älskad och/eller hatad, men knappast lämnat någon oberörd. Och nu har så musikproducenten och författaren Petter Wallenberg skrivit en biografi om den där kaxiga tjejen från Bergsjön i Göteborg, hon som förvandlades till Sveriges mest skandalomsusade artist.

Tyvärr är det mycket som är oerhört problematiskt med den här biografin. Det allra mest problematiska är den obehagliga känslan jag får av att läsa om Wallenbergs möten med den hemlösa Leila K på Stockholms gator. Wallenberg vill att Leila ska rappa på några låtar han gjort. Han letar efter henne på härbärgen och på ”Plattan”, hittar henne ibland och snackar musik. Hon får lyssna på låtarna och går med på ett samarbete, något som visar sig bli allt annat än komplikationsfritt. För Leila K mår inte bra. Det råder inga tvivel om det. Hon är ständigt i rörelse, aldrig still. Det är en rastlöshet som driver henne vidare, men också ett tvång. Har man ingenstans att ta vägen, ingenstans att kalla ‘mitt’, så tvingas man hela tiden vidare. Mot nästa mål mat. Mot nästa chans att vila. Att vara hemlös är vidrigt, och ett fruktansvärt krävande liv.

Men det som ger obehag är att jag faktiskt funderar över författarens motiv hela tiden. Ville han verkligen bara göra musik med Leila K? Eller, var han redan i sina inledande kontaktförsök med henne inställd på att skriva den här biografin? Den här oauktoriserade biografin ska tilläggas. Trodde Leila då hon umgicks med Wallenberg (hon bodde t.ex. hemma hos honom under en kort period), att hon umgicks med en vän, när det i själva verket var ännu en person som utstuderat utnyttjade henne för sin egen framgång? Jag säger inte att så var fallet, men att den frågan ens väcks hos mig som läsare måste förstås som ett problem med den här boken.

Ytterligare ett jätteproblem är att Leila K:s vän, XLNT Marc (Marc Linnér), i boken berättar om sin och andra vänners kamp för att skaffa hjälp till henne. Han berättar om vårdkarusellen och om deras kamp för att hon ska få en psykologisk utredning, om hennes fängelsevistelser och om hennes familjerelationer. Väldigt intima detaljer, som ger en bild av en mjukare Leila. Som del i biografin ger det en nyanserad bild av personen under peruken. Men även här förekommer tveksamheter i författarens tillvägagångssätt – Marc Linnér menar att han aldrig ställt upp på någon intervju om Leila. Han har i kvällspressen berättat att han inte förstått att det som han såg som ett samtal mellan vänner skulle hamna i tryck. Oavsett hur det är med den saken så är det återigen extremt problematiskt att det ens råder oklarheter om saken, och återigen blir jag misstänksam mot Wallenberg, både gällande hans motiv och hans sätt att närma sig människorna han skriver om. För han alla bakom ljuset? För sin egen karriärs skull? Eller varför är det annars en så oproportionerligt stor del av biografin över Leila K som handlar om arbetet med Wallenbergs egen låt Legendary (en låt jag för övrigt inte ens har hört)? Det osar katt, rent ut sagt.

Behållningen med boken är de delar där Wallenberg skriver om hur den svenska musikscenen förändrades under slutet av 80-talet och början på 90-talet, och om Leila K:s del i denna historia. Han intervjuar bl.a. Rasmus ”Raz” Lindwall från Rob’n'Raz, skriver om Leilas rap på Dr Albans Hello Africa och hur hon aldrig riktigt förlät honom för att han klippte bort den från radioversionen. Det svenska dansmusikundret beskrivs, samt klubbkulturen på Ibiza och i Storbritannien under 90-talet. Likaså presenteras en transkriberad version av en numera klassisk intervju med Leila K från ZTV, samt utdrag ur dokumentärfilmen Fuck you, fuck you very much! Dessa delar, då Wallenberg inte väver in sina egna möten eller samtal med stjärnan, fungerar väldigt bra och är intressant så väl för den med musikhistoriskt intresse som för den som liksom jag är mer nyfiken på just Leila K:s karriär.

Men nej, det mesta skaver efter läsningen av den här biografin. Det blir snaskigt, och på grund av alla moraliska tveksamheter känns det som om jag snokat alldeles för mycket i huvudet på en människa som aldrig bett om att bli porträtterad. Som aldrig bjudit in mig, eller någon reporter, i sitt liv, men som ändå gång på gång fläks ut för allmän beskådan. Det här är tyvärr läsning som ger en fadd eftersmak.