Hej på er.

Jag har sedan förra gången läst det som kallas västerlandets första självbiografi: Augustinus Bekännelser. Den som handlar om nämnda mans väg tillbaka till Gud, från att ha varit på drift från denna himmelske fader finner han honom vid 32 års ålder. Boken handlar om vägen tillbaka. Vi med 2004 års glasögon kan konstatera att han lekte av sig, var tonåring fram till 32 års ålder och fick sedan bli biskop och casha ut tionde och njuta ålderdom och lyx – dock i kyskhet (kanske skönt för en man då inte Viagra fanns).

Bokens facit i handen perspektiv är väldigt: Frälst och from skriver Augustinius sina bekännelser, eller sin ”lovprisning” som den latinska titeln Confessiones också kan översättas. Augustinus talar hela tiden uppåt till Gud, men med ett ögonkast mot läsaren, han vet att läsaren är där, det är inte endast en bön. Det må ändå sägas att trots att Augustinus flörtar med läsaren och inte bara lovprisar och bekänner sig till Gud, så är det inte en allt igenom lätt läsning. Nej, snarare en tung och filosofiskt omständlig text. Men det finns en tydlig röst därifrån, ungefär 397 efter Kristus, det är lön för mödan.

Treenigheten som har huvudrollen är: Augustinus själv, hans moder och hans konkubin (om inte Gud ska räknas till huvudrollen). Modern är from och ber för Augustinus att han skall finna den rätta vägen tillbaka till Gud. Augustinus vältrar sig i den jordiska smutsen; lusten, samlaget, kan han inte slita sig ifrån. Samtidigt som han utvecklas intellektuellt, läser böcker och vill bilda ett kollektiv med sina vänner där de ska ägna sig åt att kontemplera kunskap. Två av vännerna i taget ska jobba så de andra kan diskutera och läsa böcker. Detta projekt går dock inte hem, för flera av vännerna är gifta. Men Augustinus lyckas ”när Gud vill” som han själv skriver, utan kollektivet – men det är allt innan som är roligt för en nutida läsare som jag.

Augustinus har mycket att säga mig därifrån och enda hit, det är inte som om kontinentalplattorna har flyttat sig och världen förändrats. Mycket är sig likt. Människan är sig lik, öga, näsa, mun, liksom. Jag kan avnjuta boken trots långdragenheten, den blir till slut meditativ, som ett långt jam som får ny kraft när man vevat runt de där tre ackorden alldeles för länge men ändå den fjortonde minuten verkar dom helt fräscha och någon kommer upp med en slinga som vi tycker vi aldrig hört, fast det måste vi ha gjort, det är ju bara pentaskalans fem toner som används.

Om det nu är en självbiografi eller inte är en fråga. Det finns ett tydligt jag och den är på sätt och vis en utvecklingsroman. På bibblan står den på hyllan för filosofiska verk. Den skulle kunna stå på retorik som ett exempel, Augustinus var retoriklärare tills han fick sitt kall och tog avstånd från retoriken som något förljuget. Paradoxen är att han definitivt använder sina kunskaper i sitt skrivande vid 45 års ålder. Det är också intressant hur han förbannar teatern och böcker, förkastar Aristoteles tes om det mänskliga i härmandet, att det är en mänsklig dygd att härma livet. Detta finner han förkastligt och säger, att han förhäxades av sagor och teater när han var ung, så han försummade tid att lära sig läsa, skriva och räkna, det som var det viktiga.

Paradoxen är väl att han ändå skapar världslitteratur.

Precis, som retoriken lever (trots hans avståndstagande) i hans bok så lever Bibeln. Bekännelser använder den enda Boken som skall studeras, Bibeln, som intertext. Flera hänsyftningar per sida finns utsatta i marginalen i mitt exemplar av Augustinus Bekännelser från 1990, den första kompletta översättningen. Förut fanns bara de första 9 böckerna (det som vi nu kallar kapitel), den självbiografiska delen, men här finns även den tionde boken som är en filosofisk utläggning om minnet. Hur minns man sin barndom och händelser? Och så bok 11-13 där han utläser Bibelns Genesis-avsnitt (”Och på den första dagen skapade Gud himmel och jord”).

Nu tänker jag lämna Augustinus och se vilken roll Gud spelar i nästa stora självbiografi. 400 år framåt, upplysning, 1800-tal: Rousseaus Bekännelser. Ja, samma titel, jag hör av mig när jag läst klart den, ni kan väl börja läsa Augustinus under tiden.

Hej då. Ha det.

P.S. Kolla in Pentti Saarikoskis Ungdomsdagbok, den är Augustinus-influerad och fantastisk läsning.