Handen på hjärtat: hur ofta läser ni om böcker? Nu menar jag inte små slickade poesistrofer och rådströmska metaforer utan Tegelstenarna. Dom där stora och Viktiga Verken som format hela ens livssyn och verklighetsuppfattning. Jag gör det aldrig, för jag hinner inte. Det kommer ju hela tiden nya böcker, och det är roligare att läsa om man inte vet hur det går på slutet. Sån är jag med ett undantag: Bibeln. Den återvänder jag alltid till.

Vilka berättelser! Vilka hjältar! Vilka skurkar! Och allt nerslängt lite huller om buller, utan minsta känsla för dramaturgi eller finess. Ändlösa uppräkningar av släktled avbryts plötsligt av en blodtörstig historia om nån som får sina ögon utstuckna, eller huvudet avkapat och serverat på ett fat. Ta storyn om Belsassar till exempel. En småfifflande lokalpolitiker, inte helt olik dem vi ser runt omkring oss i nutid. Men hans stora misstag är att utmana Gud och det gör man inte ostraffat. Så vid ett stort gästabud där Belsassar bjuder gästerna att äta och dricka ur silverfat och silvermuggar som han stulit från judarna uppenbarar sig plötsligt en spökhand. Men det är bara Belsassar som kan se den. På väggen ristar handen den hotfulla skriften: mene tekel u´farsin, vilket brukar översättas till: Du är vägd och befunnen för lätt. Belsassar fattar vinken, men det är för sent. Samma natt blir han knivmördad. Och kanske är det Bibelns storhet att den presenterar en sån här rätt så omtumlande historia på ett sätt som känns rätt nonchalant. Det finns inget före och inget efter, det bara händer. Och sen raskt vidare in i nästa blodbad.

Som läsare blir man interagerande genom att man fyller i detaljerna själv. Men Bibeln är inte bara upplyftande för den som gillar aktion och fartfyllda slagsmål. Om man gillar Burroughs ”The naked lunch” eller Strindbergs ”Inferno”, så måste man kasta sig över Uppenbarelseboken, som är den hallucinogena berättelsens grand old man. Författaren heter Johannes, dock inte han som också var Jesus lärjunge. Stackars Johannes beskriver ingående jordens undergång och de kval och lidande som ska vältras över människorna. Men Uppenbarelseboken måste man läsa i äldre översättningar, för då klingar spådomarna med sällsam kraft och magi:

”Då fick jag se en ryttare på en blekguler häst och hans namn var Döden. Och Dödsriket följde med honom.”
Stephen King, släng dig i väggen.

Och är man mera lagd åt det romantiska hållet kan man försjunka i Höga Visan och dess underbara beskrivningar av kärleken. Men återigen: håll er till de äldre översättningarna; den senaste bibelversionen får varje lidelsefullt och hetsigt andetag i den här kärlekslyriken att kännas som ett meddelande från Socialstyrelsen.

Mer finns att säga, men jag uppmanar var och en att forska på egen hand. Det är lätt. Ta en bibel, slå upp en sida på måfå och läs. Skumma över släktled och dammig historik och gotta er åt dom smaskiga berättelserna. Gud är tillbaka – och han är jävligt förbannad.