Recension

: Guds älskarinnor
Guds älskarinnor Anita Goldman
2005
Natur och Kultur
5/10

Kvinnor, Kvinnligheten och Gud

Utgiven 2005
ISBN 912710818X
Sidor 239

Om författaren

Fotograf: Ester Sorri

Anita Goldman föddes 1953 i Göteborg, men har också varit bosatt i Israel i 17 år. Hon debuterade 1978 med romanen ”Allt genast!” och har sedan dess gett ut ”Våra bibliska mödrar” (1993), ”I själen alltid ren” (1995), ”Stenarnas döttrar” (1998), ”Mållös” (2000) och ”Jag bor bredvid paradiset” (2002).

Sök efter boken

Fan ta Paulus. Hur många enskilda uttalanden har gjort lika mycket skada – eller använts som ursäkt för lika mycket skada – som hans om att kvinnan ska tiga i församlingen? Jag säger ”använts som ursäkt”, för om man nu vill snöa in på enskilda Bibelcitat finns ju betydligt mer sympatiska, och sådana av större auktoriteter, som man kunde välja. Så icke Kyrkan. Sällan har där funnits plats för de annorlunda, oavsett om det gäller kön, förhållningssätt, religiöst eller etniskt ursprung.

Därför har också Anita Goldmans bok undertiteln ”Om hängivna kvinnor i en livrädd värld”. Men varför är det så? Varför är världen så livrädd? Hur kommer det sig att kyrkan, en av historiens i särklass mäktigaste institutioner inte vågat tolerera minsta oliktänkande? Det är ingen lätt fråga att svara på, och Goldman gör heller inga större försök.

Det är symptomatiskt. Hela boken handlar om otroligt intressanta personer och företeelser, men de verkligt spännande frågeställningarna glider förbi. Goldman talar hela tiden om de kvinnor som tas upp som radikala och upproriska, och visst gör de uppror mot köns- och klasskillnader, mot hela kyrkans hierarkiska system, mot synen på religion som något att förstå, något som kräver utbildning (och penis). Men vilken politisk kraft ligger egentligen i deras handlande?

På ett personligt plan förändrar de naturligtvis mycket. De medeltida kvinnor som boken mest behandlar – den helgonförklarade Teresa av Ávila, Marguerite Porete och beguinerna, Akka Mahadevi och Mira i Indien – frigör sig från en mängd konventioner, från påtvingade äktenskap och alla roller de medför, från kvinnors systematiska uteslutande från det offentliga rummet. Det är otroligt imponerande. Men de använder sig också av sin kvinnlighet på ett ganska stereotypt sätt. I ett genussystem där kvinnan står för känsla, irrationalitet, sinnlighet, sexualitet, och oförnuft, vänder de helt enkelt på hierarkin och menar att detta är positivt, till och med vägen till Gud.

Stereotyperna kvarstår. Och Goldman och hennes bok för dem snarare vidare än ifrågasätter dem. Möjligheten finns där, att läsa det känslobaserade religiösa förhållningssättet som en religiös könsroll. Det sista exemplet på det är ju faktiskt man, den persiske poeten Hafez. Men den möjligheten utforskas inte som den förtjänar. Snarare gör hans närvaro bara intrycket av boken ännu konstigare.

Hafez inte bara får vara med, utan är som sista kapitel det allt utmynnar i. Han är ”den radikala hänförelsens störste sångare, den mest fullödiga, den som inkorporerar och fulländar alla de teman som denna bok tagit upp”, ”den mest professionellt arbetande poeten i denna bok. Hans glädje den djupaste, hans kärlek den vidaste och hans extas den mest brinnande.” Underliga saker att rangordna. Och underligt att först utnämna ett visst förhållningssätt till kvinnligt, sedan konstatera att det är en man som är bäst på det.

Den första att sticka ut är emellertid Etty Hillesum, som skrev om Gud och kärleken (fysisk som psykisk) i ett Holland ockuperat av nazister. Hon är den av bokens personer som fascinerar mig mest, men sin sexualliberala inställning (att ligga med sin psykolog var för henne ett sätt att komma närmare Gud), och sin medvetenhet om vad det är som håller på att hända i Europa. Hon är på väg mot Auschwitz, hon vet om det, och hon plockar varje tillfälle till njutning och godhet som hon kan få. Starkt, jovisst, men kanske lite vansinnigt också? Jag kan inte låta bli att tänka att om alla bara försöker se det goda i det onda och göra det bästa av situationen – vem ska då förändra den?

Det är svårt att säga om de här människorna var fantastiska eller helknäppa. Goldman börjar och slutar i det förstnämnda. Och hon påpekar det bra många gånger däremellan. Ämnet är väldigt intressant, men jag tycker som sagt att hon ofta ignorerar de mest spännande ingångarna. Skriver bra gör hon för all del, det är tonen jag har svårt för. Den där uppenbara retoriken. Som läsare vill jag åtminstone känna att jag själv tar ställning till det lästa, inte bara får författarens åsikter nedtryckta i halsen.

Naturligtvis skulle jag inte känna det fullt så starkt om författarens särartsfeminism inte gick mig så på nerverna. Men få saker gör mig så aggressiv som att buntas ihop med halva jordens befolkning och förväntas vara vårdande och lallig. Det här är helt enkelt lite för förhärligande och frälst för min smak.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2005-03-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 19:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1548

4 kommentarer

Angående Paulus var han hyfsat motsägelsefull, eller så var han ironisk i sitt uttalande om att kvinnor ska tiga. Han säger emot sig själv några sidor senare om jag inte minns fel.
Bra recension på halvtaskig bok för övrigt.

anna Oregistrerad 2005-03-07 10:36
 

Det är i o f s intressant (jag har t ex hört den potentiella förklaringen att han bara ville att kvinnorna i just den församlingen han just pratade inför skulle hålla käften), men det läskiga tycker jag är att just detta uttalande blivit ett sådant manta genom hela kyrkohistorien.

Ett annat härligt citat ur boken, detta av Franciskus appropå att så många kvinnor ville bli nunnor: "Gud har tagit bort våra fruar, och nu har djävulen gett oss systrar". Fantastiska killar, det där.

Ella Andrén Redaktionen 2005-03-07 16:52
 

Intressant bok, men titeln är hemskt dum.

Johan Oregistrerad 2008-02-05 02:04
 

Ella Andréns recension är otroligt tendentiös, hon häller sitt eget vin i Anita Goldmans läglar vilket verkar snedvrida författarens egna intentioner med boken. Tyvärr ser man mycket av dessa politiserande bokrecensioner som jag ser som övergrepp på en författares alster. Det är inte relevant för en läsare att veta om Ella Andrén retar sig på särartsfeminism eller ej.

Mirjam Tapper Oregistrerad 2009-03-08 10:35
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?