Att växa upp och faktiskt överleva den där tiden då kroppen inte lyder längre och samhällets förväntningar på en liksom kraschlandar på skuldrorna borde vara näst intill omöjligt. Ändå lyckas vi ju, de allra flesta av oss. En snabbkoll bland mina vänner bekräftar att högstadietiden inte direkt var någon dans på rosor för någon av oss, men det finns de som har haft det värre. En del kommer faktiskt inte ut på andra sidan med livet i behåll.

Medina är nästan fjorton när hon, hennes mamma, pappa och tvillingbror flyttar till det luxuösa området Palos Verdes i södra Kalifornien. Hennes pappa är hjärnkirurg och hennes mamma sitter hemma på dagarna och tröstäter. I det exklusiva området är hierarkien stenhård. Den som är rikast är också vackrast, bäst och mest åtråvärd. Medina är inget av dessa, i alla fall inte på det plastiga och rätta sätt som beachbrudarna med sina opererade näsor och välfyllda bröst.

När pappan lämnar den hetsätande mamman och flyttar till en ännu större villa tvärs över bukten med en vackrare och yngre kvinna, blir allt värre. Mamman blir bara mer och mer sjuk. Hennes ätande tilltar i takt med vanföreställningarna och konspirationsteorierna. Medinas tvillingbror Jim är den som får ta hand om mamman och som hon försöker att alliera sig med, mot pappan men även mot Medina. Medina själv, hon surfar. Hon är den enda tjejen som gör det i Palos Verdes och hon tänker bli bäst.

Medina är en främmande fågel i sin verklighet. Det är ganska många unga tjejer och killar idag. Adolescensen är en pina eftersom det är nu den slutgiltiga socialiseringen in i samhället skall göras. Tolkningsramen är så ohyggligt snäv för tonåringar och idealen finns så fördömande tätt inpå att det ofta kan verka omöjligt att se någon utväg bortom dessa. Medina surfar och det är hennes räddning. Hennes bror är inte lika lyckosam. I deras värld finns inga vuxna att lita på eller vända sig till. Det som finns är bara kampen för att överleva och lämna Palos Verdes.

Boken är bra på riktigt. Den har ett medryckande språk också i översättning. Bilden av tonårsångesten är levande och jag kan känna bitterheten i munnen. Dock skulle jag nog inte låna ut den till min tonårssyster. Jag inbillar mig att så här mycket ångest om än i retrospektiv behöver man inte när man är mitt uppe i sin egen kamp.