Pappan har jobb på en reklamfirma vars aktuella uppdrag hänger ihop med att Oslo ska fira 900-årsjubileum. Man kan känna tidsandan med den tydligt amerikanska visionen om att allt bara kan bli bättre. Eller? När staden inviger sitt rådhus kommenterar någon att byggnaden mest liknar en brunost. Inte bara Stockholm har byggnader med ironiska smeknamn, med tanke på ”Plockepinn” (granne med Stadshuset).

I romanen finns inget brott som ska lösas, inga inre monologer som skruvar sig allt längre in i någons privata kärna. Här är enbart vardagsliv, ett liv som innehåller förtret, glädjeämnen och besvikelser. Kvinnor göre sig icke besvär på arbetsmarknaden. Möjligen kan de engagera sig i välgörenhet, vilket kvinnorna också gör. Därför får vi som läsare en inblick i Röda Korsets lokalförening. Protokoll är inlagda mellan kapitlen och här beskrivs basarer, lotterier, utflykter med gamla och ensamma samt veckorna när judiska barn kommer till den nordiska sommaren.

Under läsningen glider perspektiven nästan omärkligt från den ena personen till den andra. När någon rör sig i kvarteren speglas även människorna som korsar deras väg. Några får en allt större betydelse, såsom grannfrun – änka sedan något år tillbaka. Slaktaren är pappa till Jespers klasskamrat. Barpianisten spelar i kulisserna på Bristol, där reklambyråns anställda tillbringar kvällar i manlig gemenskap. En styvson till ägaren av bokantikvariatet bryter sig sporadiskt in i handlingen.

Figurerna riskerar att bli aningen för platta i Saabye Christensens stackatoartade stil och jag kan ibland känna en längtan efter en mer vindlande språkhantering. Men ändå växer sig skildringen i bokens andra halva. Den påvra materiella standarden är starkt närvarande och när snöblasket tränger sig in i skorna känns även mina fötter kallvåta. I den glesa trafiken på gatorna kan olyckor ske. En annan reflektion jag gör handlar om äldrevården. Att den skulle varit bättre förr är en myt.

Författaren lyckas också förmedla hur matkulturen såg ut i slutet av 1940-talet. Den var präglad dels av den korta inhemska odlingssäsongen men också av att vi faktiskt inte hade så mycket import av de grönsaker som numera dignar i matvaruaffärernas diskar.

Främst fastnar jag för porträttet av Jesper. Han är en pojke som börjar skolan och han har en viss svårighet med att föra sig enligt omgivningens förväntningar. Han har ändå tur och blir inte enbart en ensling, eftersom några människor tar sig an honom.

Visst kan vi som är svenskspråkiga läsa böcker på norska. Börja gärna med Lars Saabye Christensen, vars lättillgängliga stil kommer att göra dig mer nyfiken på vårt västra grannlands närhistoria.

Similar Posts:

• Att stångas med sina demoner
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Maskrosor växer inte på träd
• Föräldrasvek och julmagi
• Intellektuellt drama i Norge

Allis Hagtorn flyttar in och börjar arbeta hos främlingen Sigurd Bagge. Hon har flytt från en briserad skandal och sadlar nu om från tv-personlighet till hemhjälp och trädgårdsmästare. Med sig har hon sina tvära kast, sin svaga självkänsla och sitt oupphörliga tredje person-perspektiv. Han, en enstöring, behöver hjälp till dess att hans bortresta fru kommer hem. Till en början är han mycket innesluten i sig själv, men en nyckfullt tilltagande öppenhet avslöjar snart en tilltalande, ojämn och manipulerande person. Deras respektive erfarenheter har fört samman dem; vad som ska ske härnäst är höljt i dunkel. Hustruns hemkomst tycks bara bli mer och mer fjärran.

I själva texten är det inte alltid uppenbart vad som är dialog och inte. Den är skriven i jagform, och det är Allis som berättar – men utan anföringstecken eller motsvarande, bara radbyte efter radbyte. (Är det någon som säger något eller är det Allis som tänker? Och vem har sagt vad till vem?) Osäkerheten fortsätter även på genrenivån, för Ravatn leker med en tänkbar kioskromans beståndsdelar: ”han och hon”-situationen med en underdånig, spröd och suktande kvinna och en stor, mörk och fåordig man. Det blir oroväckande gulligt ibland – men man låter sig inte luras! Man blir lurad. Så vänder man på boken och ser det osvårt modellstudioaktiga författarfotot på baksidan. Inte ens det går att lita på, för såhär bra kan man ju inte skriva om man inte är svartvit och svår!

Sedan är det något med fåglarna. ”Fugletribunalet” betyder ”fågeltribunalen” eller ”fågeldomstolen”, och mycket riktigt: flera distinkta episoder involverar fåglar på olika sätt, både som offer och som utdelare av straff. Parallellt med berättelsen återkommer Allis till myten om Balder, den blinde gudasonen vars död föranleder Ragnarök. Detta berättar hon, pö om pö, för en fascinerad Sigurd. Mytologin och fågeltemat sväller snart i betydelse och möts mot slutet i ett episkt sammanbrott.

Fugletribunalet finns inte på svenska än, men med en ordbok nära till hands lär den vana läsaren ta sig igenom nynorskan – det på samma gång mycket främmande och familjära skriftspråk som används i Norge, jämte det mer utbredda bokmålet.

Similar Posts:

• Vi är alla fåglar under himlen
• Vackert och rogivande
• Det förflutna flammar upp
• ”Ska bara dö först”
• Fantasy mitt ibland oss

Men till hösten är Aina gravid. Efter stor tvekan bestämmer de sig för att trots allt behålla barnet, och med hjälp av hennes välbärgade föräldrar skaffar de en villa i Ålesund. Så går något riktigt fel i samband med förlossningen och plötsligt är Kjetil ensamstående förälder, utan sin älskade och alla ungdomliga visioner, intvingad i en inrutad medelklasstillvaro han känner att han egentligen aldrig valt.

Bjørn Vatnes debutroman Slik skal vi velge våre ofre påminner på sätt och vis om Erik Helmersons Den onödige mannen, som skapade en hel del debatt när den kom ut för några år sedan. Båda innehåller de klart osympatiska medelklassmän, missnöjda herrar som kanske inte har allt, men, i förhållande till de allra flesta andra, väldigt mycket. De har vad som allmänt anses vara bra jobb, hus, bil, barn, hyggligt med pengar – och en närmast oändlig känsla av att vara missförstådda, förfördelade och otillräckliga.

Kjetil tar för sin del ut en hel del av den där frustrationen på nätet, som anonym bloggare och kommentator. Uppmuntrad av andra anonyma webbekantskaper riktar Kjetil alltmer sin längtan efter något annat åt det destruktiva, sarkastiska och hatiska. I inlägget ”Slik skal vi velge våre ofre” skriver han om massakrer på själlösa medelklassinredare, där bokstäverna HOME ska leda upproret mot dem som förverkat rätten att leva.

Själv har han trots allt ingen som helst avsikt att förverkliga de där idéerna. För honom är det en intellektuell bild, ett utlopp. Men så börjar det droppa in bilder på mejlen från människor som hämtat inspiration på hans blogg, människor som faktiskt vill sätta upproret i verket. Göra skillnad.

Det är bara det tydligaste hotet i en roman som till stor del handlar om vardagstristess, om matvägrande fyråringar, krävande svärföräldrar, snöslask och stressen till dagis luciafirande, den intellektuella tomgången på reklambyrån där Kjetil jobbar och hans halvhjärtade flirtande med dotterns lekkamrats ensamstående mamma, på vars fitnessblogg han skriver anonyma hatkommentarer när frustrationen tar överhanden. Undertonen av hot tillsammans med växlandet mellan tidsplan – Kjetil nutida vardag och vad som lett fram till den – skapar skickligt ett visst driv.

Vatnes roman skriver långt ifrån på näsan. Det är en psykologisk skildring av en man som både går att sympatisera med – denna tröstlösa och samtidigt bitvis ljuvliga vardag med småbarn, jag undrar just när kvinnliga författare ska våga eller tillåtas att skriva lika uppriktigt om den? – och verkligen avsky. Hur Kjetil ska tolkas lämnar författaren liksom alldeles upp till mig som läsare. Ska jag avsky honom? Ska jag tycka synd om honom? Ovissheten är på något sätt det mest obehagliga av allt.

Similar Posts:

• Att bevisa sin betydelse
• Det förflutna flammar upp
• ”Ska bara dö först”
• Possibly Maybe
• Donner versus Donner

I de tre romanerna har Pettersen tagit med sina läsare till lika många världar. Den första, Ymslanden, var den plats huvudpersonen Hirka vuxit upp på, men för läsarna var den förstås ny (om än rätt klassisk fantasy). Så kom hon till människornas värld, välbekant för läsaren med främmande, och skrämmande, för Hirka. I början av den tredje boken tar hon sina första steg i en tredje värld, obekant både för oss och för henne: Dreysíl, de blindas värld.

I Ymslanden var de blinda, de likfödda, en skräckinjagande myt. Inte sällan något att skrämma barn och folkmassor med. Men fanns de på riktigt?

Ja, de finns. Själva kallar de sig Umpiri, och är långt ifrån några vrålande orcher. Ja, de är inte precis söta och kramiga heller, men de är varelser, individer med en kultur, med föreställningar, med historia, med drömmar och inte minst hierarkier. Och hämndbegär. Umpiri lever länge, i tusentals år, och många av dem minns ännu kriget med Ymslanden och förräderiet som bröt Kraftens flöde mellan världarna. Tog den ifrån dem.

Nu rustar de till strid igen. Mot Ymslanden, det enda egentliga hem Hirka känt. Mot Rime, hennes barndomsvän och älskade, som finns kvar där och vars perspektiv då och då växlar med Hirkas. Rime och Ymslanden har sina egna problem, både inom- och utomvärldsliga. Många vill ha makten över rådet och rikena. Somliga är beredda att gå över lik. Mängder av lik. Vad är Hirka och Rime beredda att göra? Kan kriget vara ett nödvändigt ont?

Roxane Gay skriver i Bad feminist om varför hon älskar Suzanne Collins Hungerspelen, om hur mycket hon kunnat känna igen sig i huvudpersonen Katniss trauma. Katniss är inte den samma i slutet av Hungerspelen som i början och det är så påtagligt också i denna sista trilogidel. Hirka och Rime har gått igenom mycket, både tillsammans och var för sig. De har gjort sina val och sina misstag, men kommer de att kunna förstå och förlåta varandra – och sig själva?

Jag längtar verkligen efter att Korpringarna ska slå igenom lika stort i Sverige som de gjort i Norge. Inte bara för att de förtjänar det, utan också så att jag ska ha någon att prata om böckerna med och slippa sitta på tangentfingrarna med jämna mellanrum för att inte spoila för mycket. Trilogin är redan nu ett hett julklappstips. Vill man läsa den på svenska får man tyvärr vänta lite på tredje delen, men på originalnorskan finns – uppenbarligen – också slutdelen Evna att tillgå, och precis som Odinsbarn och Röta innehåller den en svåremotståndlig mix av fantasytraditioner och ifrågasättande av dem. Evna är precis den slutstrid man kan förvänta sig av den avslutande delen i en fantasytrilogi – och något fullständigt annat.

Similar Posts:

• Fantasy mitt ibland oss
• Död mans svans
• Makten och blodet
• Inte himlastormande men nervkittlande
• Råttor, mörker och äventyr

I andra delen av Siri Pettersens fantasyserie Korpringarna, eller Ravneringene på originalspråk, har vår fantasyhjältinna alltså stigit ut ur sin egen värld – och rätt in i vår. När vi möter henne i början av Råta lever hon, papperslös som hon är, i ett kyrktorn i York där hon är behjälplig med smått och gott i församlingsverksamheten.

Hennes ankomst till vår värld har dock inte passerat obemärkt. Snart inser Hirka att hon är iakttagen. Jagad. Men av vem? Och varför?

Lyckligtvis låter inte Pettersens växlande berättarperspektiv oss helt lämna Ymslanden. Där har ju Hirka tvingats lämna Rime, arvtagare till den hierarkiska stat och religion som de båda försökt störta. Att det är lättare att riva ner än att bygga upp blir han snart varse. Var det ens ett meningsfullt offer de gjorde? Kommer han någonsin att få återse Hirka igen?

Det är ett oerhört spännande grepp av Pettersen att låta oss möta vår egen värld i en fantasyinramning på det här sättet – som främlingar. Hirka har ju hoppats på att hitta hem, på att få leva i en värld där hon inte längre är avvikande, kanske till och med är saknad, men den värld hon möter är svårt att förlika sig med. Den tycks lika kall och hård som ljuset och byggnaderna den skapat. Människor passerar varandra tätt, tätt och låtsas som att de inte ser varandras nöd. I en scen råkar Hirka hamna på en enorm soptipp och Pettersen lyckas verkligen förmedla det mardrömslika i det trivialt vardagliga, sett för första gången.

Naturligtvis är det inte helt vår egen värld heller. Också här finns varelser som inte hör hit. Men Pettersen anspelar också på allt från legender om vampyrer och den heliga graal till helt ordinärt missbruk och girighet. Bitvis associerar jag faktiskt till Förtrollad, filmen där en Disney-hjältinna på magisk väg hamnar i New York, där hon verkar minst sagt en smula udda med sina hjälpsamma smådjur och käcka sånger. Råta är förstås mörkare, men har också en hel del både komiska och tänkvärda poänger. Det är helt enkelt ganska roligt att se fantasyhjältar försöka hantera mobiltelefoner och liknande.

Ja, associationerna går åt många håll, från klassisk fantasy till modern samhällskritik och finurliga metaforer. Råta liknar en hel del, högt och lågt, men är också helt och hållet sig själv.

Similar Posts:

• Slutet på en trilogi – och en världsordning?
• Död mans svans
• Makten och blodet
• ”Ska bara dö först”
• Samisk fantasy från Skåne

Så springer de på Arves farmor och inser att hon ju bor i lägenhet, men kan man verkligen gå hem till en gammal människa man knappt känner för att titta på tv? Begäret efter Frankie Goes To Hollywood, Duran Duran och Depeche Mode – året är 1986 – vinner över skruplerna. Det blir början till en kort men omvälvande vänskap över generationsgränserna.

Jag lägger inte ens märke till det först, men så småningom inser jag att det är något konstigt med kapitelnumreringen. Den är gjord baklänges, fallande istället för stigande. Den räknar ner: ”nå tenkte han på døden, at han hade en farmor, og at hun sto i fare for å forsvinne en dag.” När man fått något riskerar man också att förlora det.

Precis så lågmält men lyhört är Tore Renbergs Farmor har kabel-tv berättad, om de alldeles vanliga människor, barn och gamla, som befinner sig liksom i tillvarons periferi, för unga eller för gamla för att någon riktigt ska hinna se dem eller ta dem på allvar. Renberg gör det, och skildrar deras världar med stor ömsinthet, humor och värme.

Det blir så vardagligt tragikomiskt när farmor bestämmer sig för att spontant hälsa på hemma hos sonen och sonsonen Arve. Trots att de bor nära har de sorgligt dålig kontakt. De vuxna mitt i livet har ju sitt. De har aldrig riktigt haft den relationen till gamla mamma. Så när hon bara dyker upp så här, bestämmer sig för att ta en liten promenad en fin vårdag, hem till sin son och hans familj, då tolkar de det som ett utslag av senilitet.

Er det noe galt, mor? Du føler deg ikke dårlig?
Nei. Jeg har det helt fint.
Det er også typisk for senile folk. At de sier de er friske.
Han som er sønnen hennes går et lite skritt nærmere. Bøyer seg litt ned.
Du husker hvor du bor?

Med Arve och Jonas går det bättre. Trots sina musikvideos och listor med omdömen om dem tar de sig tid att lyssna och vill veta mer om farmor och hennes liv. Farmor får besök att se fram emot och en länk in i nutiden. Hon känner att det är först nu som hon blivit farmor, precis som Arve, och Jonas med, känner att det är först nu, vid tretton års ålder, som han fått en farmor.

Du vet at det er min farmor.
Hæ?
At det er min farmor, sier han igjen. Ikke din.
Bare så det er sagt. Bare så det er helt klart hva som er hva.
Jonas forstår ikke hvorfor Arve skal si det som er helt innlysende, han kunne like godt sagt at en hund er en hund, så han bare nikker og sier Håper farmor er hjemme.
Og så, når de kommer opp bak rekkehusene ved markene, peker han mot lavblokkene.
Der er farmor, sier han og smiler.

Svårare än så behöver det kanske inte vara.

Similar Posts:

• Allt man kan önska sig. Ocensurerat.
• En familj faller samman
• Minnets språk
• På lur under det politiskt korrekta?
• Det förflutna flammar upp

Det finns förstås stor igenkänning i det där 80-talet, i statliga tv-kanaler och en tillgång till annan film eller musik än det som fanns på tv och radio så knapp att det måste verka som den grådaskigaste av dystopier för de generationer som inte själva varit med om det. Det behöver man inte samla ”Vi som såg vinjetten till Anslagstavlan som barn för att det ändå var tecknat”-grupper på Facebook länge för att inse.

Hasse er irritert på alt de ikke får se. Alle filmene fra USA, som statskanalen ikke sender. I stedet må de nøye seg med engelske serier om folk med kyser og vester fra attenhundretallet, og såpeoperaer, eller diskusjonsprogrammer om politikk.

Det er ikke bra. Men det er alt de har. Og det er jo TV.

Det Hasse kjenner, er at han går glipp av noe. En følelse han har kjent lenge, som har vokst og vokst og truer med å bli større enn hele Hasse. En følelse av at noe viktig skjer, hele tiden, men at han er stengt ute fra det.

En dag kommer klassens nye kille fram till Hasse och kompisen Pål på rasten. Han frågar om de inte känner Videokillen och ger dem en vägbeskrivning dit. Bara hälsa från Fredrik. Om ni är intresserade. För Videokillen har allt. Ocensurerat. Allt.

Hemma hos Videokillen hänger drösvis med unga killar. Där finns chips och läsk och allt som fjortonåriga killar bara brukar drömma om fri tillgång till. Ett helt bibliotek med skräckfilmer på video. Fler än i videobutiken. I den sunkiga villan råder en märklig brist på föräldrar. Allt annat finns, men man förväntas också ta med sig något till Jan Inge, Videokillen. Pengar, eller kanske stulna cigarettpaket som andra verkar komma med. Och för den som har med sig tillräckligt mycket till Jani finns en dörr längst bort i korridoren att få komma in genom.

I Videogutten har den norska vardagstristessen fått en oerhört mörk botten. Ett par bussturen från den förutsägbara medelklasstillvaron pågår något helt annat, där de ramar som de fjortonåriga killarna än vana att verka inom ställs på huvudet. Det är inte minst deras försök att greppa, deras relation som förändras när tillvaron förändras som Renberg gestaltar skickligt, lyhört och obehagligt. För fjortonåriga killar väntar ju bara på att något ska hända. Fast var det verkligen det här de önskade sig?

Similar Posts:

• Möte över generationsgränserna
• En familj faller samman
• Det förflutna flammar upp
• Livet i boken i boken
• Minnets språk

De som befann sig på ön den dagen kan dock inte glömma. Det är deras tankar och berättelser, och deras försök att komma vidare i livet, som Andrea Gjestvang haft som utgångspunkt i sitt arbete med denna bok. Under sex månader har hon varit i kontakt med 43 av de som överlevde. Några med hemska fysiska skador, alla med psykiska skador, i form av mardrömmar och rädslor som kanske aldrig kommer att lämna dem. I ett förord berättar fotografen om sitt arbete:

Fotografi handlar om att se. Også det som er obehaglig, vondt och håpløst. Jeg tror att vi mennesker har ett grunnleggende behov för att finne mening i det meningsløse. Og til å forsøke å laere av self den vondeste erfaring.

Det är ett vanskligt fotografiskt uppdrag Gjestvang gett sig själv. Det gäller att bevara personers integritet och samtidigt försöka berätta en historia som måste berättas. Det är alltför ofta som allmänintresset försvinner när nyhetsmediernas sökarljus släcks. Men människorna som var där, de glömmer inte.

En intressant sak som framträder är att ingen av de intervjuade uttrycker något hat mot gärningsmannen. Han har i de överlevandes tankar förvandlas till något obegripligt ont som man helst vill sluta tänka på. Och framför allt inte vill drömma mardrömmar om. Förövarens namn nämns inte överhuvudtaget i boken.

De flesta vill bara återvända till livet som det var före den där ödesdigra dagen. Det är en heroisk kamp ungdomarna fört. Några har haft stöd av varandra och har fått bearbeta händelsen med hjälp av släkt och vänner. En av de som råkade illa ut efter händelsens upplösning var Da Anzor Djoukaev. Han fick efter gripandet av gärningsmannen tillbringa 17 timmar i säkerhetscell på Hønefoss Polisstation, misstänkt för medhjälp till massakern. Han fick inte ens ringa familjen för att berätta att han levde. När polisen upptäckt sitt misstag och släppte honom hade hans olyckskamrater alla rest hem. Därigenom missade han möjligheten att bearbeta händelsen med de enda som helt kunde förstå skräcken. Eller som han själv uttrycker det:

Mange følte at de fikk livet i gave på ny da de møttes på Sundsvollen fredag kveld. De bearbeidet opplevelsen sammen. Jeg fikk ikke vaere med på det.

Bilderna är tagna i ungdomarnas hemmiljöer. Enkla porträtt, ofta fotograferade i naturen. Skogen eller fjället har för många blivit en plats där man får ro. Många har fortsatt sitt engagemang inom politiken. Andra har helt bytt bana.

Engasjemanget er som før, men viljen er starkere. Jeg vil bruke erfaringe jag fått, till å bidra til noe som er større enn meg selv. /Tarjei Jensen Bech, 20

Samtidigt som det är en gripande och hemsk läsning, så är boken hoppingivande. Livet går trots allt vidare för de som kom levande från Utøya.

Similar Posts:

• Rapport från hem under nermontering
• Ett liv lite vid sidan om
• Norsk fotografi i läcker förpackning
• Fantasy mitt ibland oss
• Möte över generationsgränserna

Alma har gått ut och tagit lite luft under en fest på ungdomshuset när Artur ställer sig bredvid, plockar fram picken och petar henne lite på låret med den. Hon berättar för sina kompisar vad som har hänt, men blir inte trodd, utan utfrusen av hela skolan.

Sebjørns fru vet inte riktigt var hon ska göra av sig, nu när de åtta barnen klarar sig själva en stor del av dagen. Hon hänger lite planlöst på rovförädlingsfabriken där Almas mamma jobbar, och när hon får reda på att fabriken kanske måste läggas ner ser hon plötsligt ett livsmål för sig. Hon ska demonstrera emot nedläggningen utanför Stortinget i Oslo.

Det är tre ganska udda, eller möjligen ganska vanliga, kvinnoöden som Olaug Nilssen tecknar i en bok som varken är en novellsamling eller riktigt en roman, och som skuttar mellan fantasi och verklighet. Av de fyra delarna kretsar den första och tredje kring Maria, den andra kring Alma och den sista kring hon som bara kallas Sebjørns fru. Maria är Sebjørns äldsta dotter, Almas mamma jobbar som sagt på rovfabriken och när hon upptäcker för vilka summor Alma köpt telefonsex tvingar hon henne att jobba extra i Sebjørns affär. Det är en småstadsvärld man kan ana konturerna av, men ingen riktigt helt utfylld romanvärld.

Mot att romanen inte hänger särskilt hårt samman pekar också att en av berättelserna lyfts ut och filmatiserats, den om Alma, ”Pikk-Alma”, och hennes sexuella erfarenheter och frustrationer. Filmen har samma titel som boken – på svenska Ligg med mig – kom ut 2011 och har något av en Fucking Åmål-känsla. Precis som i Moodysson-filmen är det ont om rörelseutrymme, både i det att bo på en liten ort och med det att vara tjej eller kvinna.

Fantasivärlden är för alla tre kanske ett sätt att spränga de där trånga gränserna, men är ens fantasin fri? Varför drömmer Sebjørns fru – hon som är förbannad över att alltid bara framstå som just ” Sebjørns fru”, men ändå aldrig får något annat namn av författaren – om att demonstrera (fast hon har en ganska vag bild av hur det egentligen ska gå till), medan lösningen för hennes dotter framstår som det att bli kändis? Kanske är också våra huvuden trängre än vi vill tro?

Det är en märklig liten roman, eller vad det nu är, som Olaug Nilssen skrivit, med en udda, lite svart humor. Här trängs kvinnor som kanske hade förtjänat varsin egen roman, medan läsaren stora delar av tiden hålls i osäkerhet. Är det som händer på riktigt eller finns det bara i romanfigurernas huvuden? Vad är egentligen möjligt?

Similar Posts:

• En sorts hemlig klubb
• ”Ska bara dö först”
• 1 + 1 = 3? 2?
• Finurlig serieroman om skilsmässa
• Näthat och luciafika på dagis

Siri och Erik Sønstelie: Jag lever, pappa
En bok att läsa med hopp i hjärtat

”För en dryg vecka sedan fick Anders Behring Breivik sitt straff i norsk domstol. 21 år i förvar för 77 dödade och ett helt land sårade. I juli knappt ett år efter bomben i Oslo och attacken mot AUF på Utøya kom boken Jag lever, pappa skriven av Siri och Erik Sønstelie utifrån deras upplevelser av dådet den 22 juli 2011…” Läs mer

Harald Rosenløw Eeg: Jag ska bara dö först
Distanserat terrordåd

”Att Norge skulle bli ett land som vi idag förknippar med stora terrordåd är något som få trodde för några år sedan. Författaren Harald Rosenløw Eeg var det dock på spåret förra året när han släppte sin ungdomsroman Gyldig fravær (Ska bara dö först, på svenska). På grund av terrordåden på Utøya förra sommaren blev romanen försenad…” Läs mer

Harald Rosenløw Eeg: Gyldig fravær
”Ska bara dö först”

”Fem ungdomar är av vitt skilda anledningar sena till en klassutflykt. De hamnar i samma tunnelbanevagn i tåget efter resten av klassen, var och en fullt upptagen av sina egna problem. Det är då det smäller.

Explosionen isolerar dem från resten av världen…” Läs mer

Harlad Rosenløw Eeg: Yatzy
Ligistkille söker kärlek

”

-Du får noll poäng, storebror, säger Gustav rättskaffens. Böjer sig ner för att notera min nolla, då tar jag hans pekfinger, böjer det bakåt så det knakar i leden och tårarna formligen sprutar ur ögonen på honom. Han dunkar huvudet i väggen bakom sig och tappar blyertspennan. Och du har sett det i Tom och Jerry-filmer. De gråter tårar i fina bågar, som om de hade vattenslangar i ögonvrårna.
-Du kallar inte mig storebror en gång till, säger jag

” Läs mer

Eivind Tjønneland: Knausgårdkoden
The proof is in the padding

”Och det hände sig på den tiden att Karl Ove Knausgård gav ut den sista delen av Min kamp och Norges samlade litteraturkritiker drog en suck av både lättnad och förtvivlan, ity vad skulle de nu debattera?

…Debatten runt Knausgård, förstås!” Läs mer

Karl Ove Knausgård: Min kamp 4
Och väntandet, det var livet

”För någon vecka sedan kom den fjärde delen av Karl Ove Knausgårds självbiografi Min kamp på svenska. Jag har fallit som en fura och slukat de tidigare delarna, den om hans pappa, den om hans vuxna familjeliv och kärleken och den om barndomen. Nu har turen kommit till hans ungdomsliv. Berättelsen börjar med den 18-årige Karl Oves resa…” Läs mer

Karl Ove Knausgård: Min kamp 3
När det halvdana smutsar ner det skimrande

”När Knausgård berättade om sitt mastodontprojekt att skriva om sitt liv i sex band, göra en Proust, var det många som blev imponerade. Så även jag. Och första boken var fantastisk. Den blev belönad med flera priser, bland annat Norges stora litterära pris och Bragepriset. Den rörde sig fritt mellan nu- och dåtid på ett sätt som kändes inspirerande…” Läs mer

Karl Ove Knausgård: Min kamp 2
När det halvdana smutsar ner det skimrande

”Karl-Ove Knausgård bestämde sig för att skriva en serie på sex böcker och målet från början var att det skulle ta ett år. Han lyckades inte helt, det tog ett och ett halvt. Varje bok är på över 300 sidor. Det är inte mänskligt att lyckas med något sådant. Jag slukade den första delen runt jul. Van vid att vara en segt långsam läsare åt jag första Min kamp som lösgodis…” Läs mer

Karl Ove Knausgård: Min kamp
He not busy dying is busy being born

”Tja, vad säger man om en av årets mest omtalade böcker?

Man kan ju börja här: allt jag hörde om Min kamp till en början fick mig att tro att den var omtalad av helt fel skäl. Det var snack om att det var ett gigantiskt romanprojekt baserat helt på Knausgårds eget liv…” Läs mer

Merethe Lindstrøm: Dager i stillhetens historie
Minnets språk

”Man har talat om det som en roman om demens, Dager i stillhetens historie som fick Nordiska Rådets litteraturpris 2012. Jag läser den med erfarenheter av Alzheimers sjukdom i minnet (och en rädsla för samma sjukdom i framtiden) och inser snabbt att erfarenheterna av demenssjukdomar är lika många som antalet drabbade…” Läs mer

Mette Karlsvik: Bli Björk
Minnets språk

”Det tar flera månader efter att jag läst de första sidorna i Mette Karlsviks roman Bli Björk till att jag vågar mig på att läsa resten. Jag vågar bara inte.

Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra…” Läs mer

Anne B Ragde: Jag ska göra dig så lycklig
Människor emellan

”Ett nybyggt flerfamiljshus i Trondheim. En trappuppgång. Åtta lägenheter. Åtta familjer. Året är 1965 och lägenheterna fylls sakta upp med alla upptänkliga och moderna bekvämligheter. Badrum. Tvättmaskiner. Dammsugare. Frys. Tevekannor. Pulversoppor. Permanentvätska. Det verkar inte finnas någon hejd på framstegen. Eller gör det det…” Läs mer

Anna B Ragde: Arseniktornet
Arvsynden

”Den onda häxan är död. Återstår firande och vad som ska bli av hennes paljettskor.

Nej, det är inte en scen ur Trollkarlen från Oz. Det är Thereses mammas och morbrors reaktioner på att deras mor har dött i Anne B Ragdes roman Arseniktornet. Therese och hennes mamma Ruby reser till Rubys ursprungsland Danmark för att begrava mormodern och reda ut dödsboet. Mamman och morbrodern firar och berättar hånfulla anekdoter. Therese sörjer i smyg sin exotiska mormor…” Läs mer

Anne B Ragde: Berlinerpopplarna
Hem till gården

”I torsdags började SVT visa den norska tv-filmatiseringen av Anne B Ragdes Neshov-trilogi. Jag läste ut Berlinerpopplarna i onsdags, vilket förstås leder till en hel del enerverande noggranna jämförelser. Och så landar jag i att det luktar ju knappt. Visst är det en fin filmatisering, möjligen något mer genomallvarligt, men framför allt – var är lukterna…” Läs mer

Selma Lønning Aarø: En rekke avbrutte forsøk
Livet i boken i boken

”Författaren Selma Lønning Aarø firar av ekonomiska skäl familjesemester i sitt föräldrahem. Det är ju praktiskt, med barnvakt nära till hands och så. Samtidigt tänker hon ta tillfället i akt att skissa på en självbiografisk uppväxtroman.

Problemet är bara att vare sig hon väljer att be…” Läs mer

Harald Ofstad: Vårt förakt för svaghet
Alla är vi lite nazister, även du?

”Mannen på omslaget ser lite vagt bekant ut. Lite som Hitler, men ändå inte. Den karaktäristiska mustaschen är borta, han har fått mer intetsägande skäggväxt istället och ett par hörlurar i öronen. Det är faktiskt inte förrän jag lagt ned boken med baksidan och originalporträttet uppåt ett antal gånger som jag fattar…” Läs mer

Beate Grimsrud: En dåre fri
Från fastbunden och förtvivlad till frigörelse

”Ibland tänker jag på människor i fängelser, sjukhus och på de gamla vars enda kontakt med omvärlden är hemtjänstens stressade personal som flimrar förbi med en fryst matlåda två gånger om dagen. Jag tänker på korridorer där rummen har nummerskyltar. På att det bor människor där. Människor som det skrivs rapporter och journaler om…” Läs mer

Beate Grimsrud: Har någon sett mig någon annanstans
Söta drömmar

”Det finns många böcker som i efterhand fått domen att vara en drömskildring. Kanske ett sätt för lata litteraturgranskare att undslippa en närmre läsning, kanske en rimlig tolkning av böcker tillkomna under freudianismens århundrade. Beate Grimsruds Har någon sett mig någon annanstans är utan tvivel en drömskildring…” Läs mer

Roy Jacobsen: Underbarn
Uppväxtidyll med naggade kanter

”I arbetarområdet Årvoll i Oslo bor den tioårige pojken Finn med sin deltidsarbetande mor som både är frånskild och änka. Eftersom det är tidigt sextiotal är det en smula udda. Även om hon kämpar på i skoaffären för att få allt att gå ihop, och Finn är klassens bästa elev, så räcker liksom inte det. En bra mor ska nämligen fortfarande vara en hemmafru. Men saker och ting är på väg att ändras, för familjen såväl som för samhället i stort. För detta är, som författaren beskriver, årtiondet då män blev pojkar och hemmafruar kvinnor…” Läs mer

Unni Lindell: Anna + Didrik = baby
1 + 1 = 3? 2?

”Unni Lindell är en författare med många strängar på sin lyra, men som ungdomsförfattare tycks hon framför allt uppmärksammad i hemlandet Norge. Hyllade Anna + Didrik = baby (från början utgiven som Annas barn) tycks inte ens finnas på svenska…” Läs mer

Arne Næss: Livsfilosofi
Förnuft OCH känsla

”Om Livsfilosofi vore ett koncept, en lätt dogmatisk och enhetlig filosofi, då vore det betydligt enklare att sammanfatta den. Så är det inte. Istället betonar Arne Næss det föränderliga. Allt är möjligt. Han ser på världen med en grundläggande nyfikenhet och glädje som man sällan ser hos någon på den här sidan puberteten – och när Livsfilosofi skrevs var han närmare 90.” Läs mer

Tore Renberg: Dette er mine gamle dager
Det förflutna flammar upp

”Vi har kommit fram till nutid, Tore Renberg, hans huvudperson Jarle Klepp och jag. Dette er mine gamle dager är den senaste – men enligt författaren långt ifrån sista någonsin – romanen om Jarle. Alldeles nyss skrev jag, apropå föregångaren Pixley Mapogo:..” Läs mer

Tore Renberg: Kompani Orheim
En familj faller samman

”Kompani Orheim. Mamma Sara, pappa Terje och lille Jarle. Ja, i sanningens namn är det väl mest Terje som hittat på det där namnet. Kompani Orheim.

Terje, med sitt enorma intresse för andra världskriget och de norska motståndsmännen…” Läs mer

Tore Renberg: Jag reser ensam
Sju år och nio månader senare

”Läste du Mannen som älskade Yngve? Minns du i så fall Anette Hansen? Inte? Det är kanske i så fall inte så konstigt – Jarle minns henne ju knappt själv, och nu är det sju år sedan.

Eller sju år och nio månader, för att vara exakt…” Läs mer>Läs mer

Tore Renberg: Mannen som älskade Yngve
Rörigt, trivialt och fascinerande om livet självt

””Hötorgskonst” var Davids omdöme när han recenserade Tore Renbergs då nyöversatta tonårsskildring Mannen som älskade Yngve på dagensbok.com i februari 2005. Jag håller med om ganska mycket av det han skriver i den recensionen, men ändå är min grundupplevelse en helt annan. Och som flera av våra läsare invänt under åren som gått sedan dess: har inte tonårsförälskelser – eller till och med förälskelser i allmänhet – just en hel del av hötorgskonst över sig…” Läs mer

Tore Renberg: Pixley Mapogo
På lur under det politiskt korrekta?

”Jag har läst på förhand att Pixley Mapogo, Tore Renbergs fjärde roman om Jarle Klepp, ska vara den hittills svartaste. Den har också fått minst sagt blandad kritik. Fansen lär ha klagat på att det här är olikt Jarle. Författaren själv har uttalat sig om att romanen utgör en svacka, och säger att det närmast är ett mirakel att han fick ihop den alls, mitt i skilsmässohelvetet som han befann sig…” Läs mer

Dag Solstad: Gymnasielärare Pedersens redogörelse för den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land
När politiken blir religion

”Vad får en människa i ett av världens rikaste och tryggaste länder att gå med i vad som kan beskrivas som en kommunistisk sekt i väntan på väpnad revolution?

Nej, det här ska faktiskt inte handla om Magnus Utviks nyutkomna självbiografi Med Stalin som Gud…” Läs mer

Bjørn Sortland: Alla har ett hungrigt hjärta
Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen

”Ina är sexton år och bor i en håla. Erik, killen som jobbar på bensinstationen har hon legat med på en fest för ett par månader sedan. Han får henne att känna sig som en ”rosa- och silverfärgad Pocahontas-ballong fylld av en gas som får mig att sväva”. Förutom att hon inte svarar fast han ringer hela tiden, eftersom han har en flickvän som är sötare än Ina. Och så för det här med att Ina nog faktiskt är med barn…”Läs mer

Hilde Hagerup: Vågbitar
Barndomen som rå maktkamp

”Anna och Emma har varit bästa väninnor sedan de var sex år och Anna flyttade in i Emmas mormors gamla hus i det lilla samhället vid Risvika. Eller, ja, kanske inte riktigt sedan de först blev grannar och Emma hatade Anna som flyttat in istället för mormor. Men sedan hon klämde Annas hand i dörren och sedan ångrade sig jättemycket…” Läs mer

Per Petterson: Jag förbannar tidens flod
Man kan inte kliva i samma flod

”Per Petterson snor sin titel från en dikt av Mao Zedong, av alla människor.

Bleka bilder från avfärden och byn den gången.
Jag förbannar tidens flod: det är trettiotvå år sedan…

” Läs mer

Magne Hovden: Sameland
Transnåjder, renar och drömmen om Entreprenörskapet

”Så var vi där igen. Humor. Vad är egentligen roligt, och varför är det roligt? Varför fungerar somligt, men somligt inte? Varför tycker du att något är roligt som inte jag tycker är roligt, och tvärtom?

Jag gillar idén till norske Magne Hovdens Sameland…” Läs mer

Stig Sæterbakken: Osynliga händer
Svårhanterligt om människans bristande moral

”Tacka vet jag Vertigo förlag för att de har modet att ge ut en så pass udda och tänkvärd deckare som den norske författaren Stig Sæterbakkens Osynliga händer. Vid en internetsökning på den för mig hittills okända författaren upptäcker jag att Vertigo även tidigare gett ut några av hans böcker, nämligen Siamesisk och Sauermugg Redux. Upprymd är ordet som beskriver min känsla bäst, över att ha funnit en sådan pärla bland våra samtida nordiska författare…” Läs mer

Stig Sæterbakken: Siamesisk
Den ruttnare dödens litteratur närmar sig

”Det på nåder och kant, provokationens förlag Vertigo vill introducera på svenska är den norska författaren Stig Sæterbakken med sin bok Siamesisk. Han har stämplats i sitt hemland som kontroversiell, och på baksidestexten sägs det att han är en urbota jävlig författare. Det vill naturligtvis utmana läsaren. Författaren vill så gärna få oss att vidkänna den ruttna dödens lustar…” Läs mer

Tom Egeland: Cirkelns ände
Cirkeln med feg ände

”“Den norska da Vinci-koden” står det på framsidan. da Vinci-koden nämns totalt sex gånger på omslag, baksida och flikar. Men tydligen kom den här boken faktiskt före Dan Browns storsäljare. Aha… så man har tryckt upp den igen för att, tja tjäna en hacka. Surfa lite på ett hörn av Browns berömmelsevåg. Det är ju inget fel med det, när man tänker efter. Klart både författaren och förlaget tar den chansen. Men lite mer integritet kunde man kanske önska från ett omslag…” Läs mer

Dag Solstad: Armand V: Fotnoter till en outgrävd roman
Under romanen där uppe

”Armand V är fotnoterna till en roman som inte har skrivits. Eller inte har ”grävts upp”. Dag Solstad redogör för en lite metafysisk litteratursyn där romanen är någonting som någon annan har skrivit, som författaren ”gräver upp”. Där uppe, någonstans där vi inte kan se den, finns den verkliga romanen som Dag Solstad här skriver fotnoter till.” Läs mer

Jo Nesbø: Gengångare
Harry och hans hårda kamp

”Gengångare är den nionde boken om Harry Hole. Det är ingen roman man smyger med. Den väger som ett mjölkpaket och är närmare 600 sidor tjock. Så det är ett litet företag att umgås med Harry och hans Oslo…” Läs mer

Jostein Gaarder: Maya
Vetenskapspoesi och sorgsna primater

”

Det tar några miljarder år att skapa en människa. Och det tar några sekunder att dö.

Ett citat ur boken som återkommer vid flera tillfällen under läsandets gång, och som sammanfattar ganska väl vad Jostein Gaarder vill säga med den här boken…” Läs mer

Gunnar Staalesen: Ansikte mot ansikte
In i den norska dimman

”Om inte det där orden hade blivit uttalade. Det räcker ju egentligen med det för att fortsättningen ska ta en viss bana. Så när huvudpersonen säger att om jag inte hade gjort si eller så hade detta inte hänt. Nej visst. Så är det. Om inte författaren tillåtit sin karaktär att vara nyfiken så hade jag inte suttit med den här boken i mina händer…” Läs mer

Karin Fossum: De galnas hus
En norsk Gökboet

”Vem minns inte Jack Nicholson som McMurphy i Gökboet? Här har vi i och för sig ingen Jack Nicholson, och inte fullt lika mycket tvångsmedicinering (eller för den delen elchocker), men De galnas hus för onekligen tankarna till Ken Keseys moderna klassiker…” Läs mer

Pål Steigan: En gång skall jorden bliva vår
Kommunismen som miljöpolitik

”Pål Steigan skulle egentligen ha vad som helst utom ett ganska bra betyg. Det finns liksom inte så mycket ”ganska” över det här.

Nu hör jag inte på något sätt till dem som anser att alla som tror att någon form av gemensamt ägande som lösningen på gemensamma problem är medskyldiga till all världens diktaturer och folkmord. Inte alls…” Läs mer

Roy Jacobsen: Det nya fönstret
En norsk traktor

”När jag läser Roy Jacobsons noveller infinner sig samma stämning som i filmen De missanpassade från 1960 av John Huston. Där kämpar Clark Gable, Montgomery Clift och Marilyn Monroe mot den nya tiden och ett samhälle som de inte längre får plats i. De blir förlorare för att de enträget försvarar sin livsstil och sina ideal. Jacobsens noveller utspelar sig dock i Norges utmarker, långt från den urbana världen…” Läs mer

Sigrid Undset: Jenny
Djupt gripande om livsval

”Det börjar som en oskyldig kärlekshistoria. Och slutar i tragedi. Sigrid Undsets genombrottsroman Jenny är en djupt gripande berättelse om konstnären Jenny Winge. Hon flyr vardagen hemma i Norge för att utveckla sitt konstnärskap i Italien. I kulisserna står det nya seklet då kvinnorna börjar frigöra sig från hemmets hägn…” Läs mer

Hanne Ørstavik: kallet – romanen
Att vara konsekvent

”Att vilja nå fram till något som undflyr en, att se motståndet tydligt men ändå inte veta hur man ska forcera det. Det är en rörelse som finns i texten.

Berättarjaget i boken är författare. Hon har länge velat skriva en roman om sin farmor, en kvinna som i unga år kände kallelsen att bli missionär och som reste till Kina och levde där i flera år med sin familj…” Läs mer

Thorvald Steen: Konstantinopel
Ingen särskilt lyckad korstågsskildring

”I de historiska romaner som producerats under 1900-talet kan skönjas en utveckling som tenderar att lyfta fokus från själva historiciteten. Detta framkommer bl.a. genom minskad arkaisering av språket, uppenbara analogier med samtiden eller avslöjande, metafiktiva inslag. Utvecklingen har i många fall varit positiv, historien har blivit ett fruktbart redskap för många författare…” Läs mer

Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter
Bortom de lyckliga sluten

”Jag är en dryg och okunnig romanläsare. Det inser jag gång på gång i Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Jag tror att jag fattar precis vart det bär hän – och hon lurar mig gång på gång. Med den äran.

Till viss del skyller jag på förlaget som gett ut den upplaga jag råkat komma över. En trist, glansig och lagom melodramatiskt ljuv filmbild på framsidan och baksidestexten som avslutas med detta…” Läs mer

Jon Fosse: Det är Ales/Sömnlösal
Ljus och mörker mot en arketypisk fond

”Med några få viktiga undantag förekommer inga punkter i Jon Fosses Det är Ales/Sömnlösa. Ändå är texten lätt att följa. Den väl avvägda rytmen och de ständigt återkommande fraserna drar en framåt. Man sträckläser boken…” Läs mer

Kjell Ola Dahl: Den vackre trumslagaren
Sävliga skandinaviska supersnutar

”En ung kvinna hittas död i ett parkeringshus. Hennes gode vän försvinner i Kenya. Spritfester anordnade av ett stort läkemedelsföretag verkar vara den enda länken. Utredningen som följer blir kaotisk och svår, när press och multinationella bolag ger sig in i leken. Västvärldens sätt att se på afrikaner och Afrika får sig en känga, liksom medelålders män som gillar att kolla in tonårsrumpor…” Läs mer

Frode Grytten: Bikupesång
Skruvad bruksortsrealism

”Hur skulle du må om du var pank och bodde i ett gammalt nedslitet hyreshus strax utanför en tung industristad mitt i ett välmående Norge som sprudlar av livsglädje och rikedom…” Läs mer

Linn Ullmann: När jag är hos dig
Ny roman av norska Linn Ullmann

”Det här är en roman om en kvinna som faller. Hon faller rätt genom 294 sidor. Hennes fall skildras genom många olika människors perspektiv. Hennes barn, hennes man Martin, hennes gamle vän Axel Grutt. Och så de tre vittnena, som alla har någon anknytning till Stella, hon som faller…” Läs mer

Unni Lindell: Sockerdöden
När det förflutna gör sig påmint på ett brutalt vis

”Det har gått sexton år sedan Kari Helene Bieler hittade sin lillebror livlös på golvet. Då avskrevs händelsen som plötslig spädbarnsdöd. Nu minns Kari Helene något helt annat. Något hon förträngt under alla dessa år. Hon kontaktar polischef Martin Egge, en vän till familjen som hon litar på…” Läs mer

Gerd Brantenberg: Egalias döttrar
Maskuliniströrelsens bok för feminister

”Petronius har en ouppnåelig ungpojksdröm. Han vill bli sjökvinna. -Hahaha säger lillasyster Ba, det är bara kvinnor som kan bli sjökvinnor. Förresten finns det inga dykardräkter för män. Hur skulle dom se ut? Ha PH då eller? Hahahahahahahaha…” Läs mer

John Erik Riley: Vandringshistorier
(Post (post-)) modern(ist(isk)) de(kon)struktion(ism)

”När man börjar läsa på allvar tycker många att det är tufft med böcker som handlar om våld och sex, som att redan dessa teman skulle innebära någonting uppseendeväckande och vara ett långfinger till finkulturen. Man klär sig i svart, sitter på kaféer, kedjeröker och läser Brett Easton Ellis American Psycho. Sedan inser man att Marquise de Sade skrev tio gånger värre redan på 1700-talet…” Läs mer

Jo Nesbø: Pansarhjärta
Pansarsjälar och kevlarhjärtan

”Trenden går mot blodigare och mer brutala deckare. Gammeldags pusseldeckare är det ingen som skriver, det ska vara blod, seriemördare, stympningar och rått, riktigt rått. Jo Nesbø skriver precis den sortens deckare, hans hjälte Harry Hole är lagom alkad och lagom störd för att vara hjälte i den nya sortens nordiska kriminalhistoria. Eller den gamla sortens amerikanska…” Läs mer

Kristin Berget: Der ganze weg
Tid, rum, kön och kropp

Långa rader av människor och djur
djur och människor
gud är ett ord
i en himmel som ständigt
mörknar

Läs mer

Agnar Lirhus: Skogen är grön
Filosofiska undersökningar

”En ung man råkar ut för en tillsynes slumpmässig och inte särskilt hård motgång, börjar tvivla på sin plats i tillvaron och sina universitetsstudier och gör en gir i livet för att komma tillrätta med saker och ting. Naiv. Super av Erlend Loe? Ja, men också hans landsman Agnar Lirhus debutroman Skogen är grön…” Läs mer

Johan Galtung: Johan utan land
Spattig, smått inspirerande introduktion till världens tillstånd

”När den norske freds- och konfliktforskaren Johan Galtung skriver om sitt liv blir det oundvikligt att inte också skriva om världens tillstånd under det senaste halvseklet. Som en intellektuell seriehjälte tycks Galtung ha varit med precis överallt och boken Johan utan land. På fredsvägen genom världen ger en rad smakprov ur denna imponerande erfarenhet…” Läs mer

Niels Fredrik Dahl: På väg till en vän
Tonsäker saga

”När ett vilt djur i fångenskap går i sin inhägnad i ett fast mönster, timme efter timme, dag efter dag, år efter år, fram och tillbaka, kallas det för att djuret väver. Det är en metafor som den norska författaren Niels Fredrik Dahl snillrikt använder och utvecklar i sin nyligen översatta På väg till en vän…” Läs mer

John Erik Riley: Kvarnland
En annan sida av ett krig

”Jag har en oroande känsla av att det idag främst är journalister som debatterar och skriver om aktuella världshändelser. Författarna är allt som oftast tysta, självvalt eller inte. Jag kan tycka att det är synd för samhällsdebatten behöver den nyanseringen…” Läs mer

Henrik Syse: Rättfärdigt krig
Etisk krigföring

”Kan ett krig någonsin bli rättfärdigt? Under vilka omständigheter är det i så fall rätt att gå ut i krig? Och vad har man rätt att göra om man väl är indraget i ett krig? Det är de frågorna som utgör fokus för den här boken. Henrik Syse, forskare vid norska fredsforskningsinstitutet PRIO, försöker på bokens dryga 200 sidor avhandla de här frågorna, kanske främst för en lekmanna-publik…” Läs mer

Gunnhild Øyehaug: Vänta, blinka
Som på film och bara i romaner

”När norska Gunnhild Øyehaugs första roman kommer på svenska är det med undertiteln “En perfekt bild av ett personligt inre”. Det är en roman med filmiskt snabba klipp och ett myller av människor, deras tankar och omständigheter, med skruvade, oväntade inslag och smarta referenser till världen och kulturen omkring oss…” Läs mer

Herbjørg Wassmo: Ett glas mjölk tack
Ett barskt uppvaknande

”Dorte är en 15-årig tjej som bor på landet i Litauen med sin mamma och sin syster. Hennes dagar ser för det mesta likadana ut – hon hjälper sin mamma med sysslor i hemmet, försöker få tag på ett jobb, hälsar på bagarens son Nikolai som hon är förälskad i, kommer hem och försöker skapa sämja mellan den djupt kristna modern och den frigjorda och vresiga systern Vera…” Läs mer

Per Petterson: Ut och stjäla hästar
Att stångas med sina demoner

”Om romanen är minnenas genre så är det här genretypisk så det förslår.

Per Pettersons första roman på svenska kom sent i våras. I Norge är han en prisbelönt och mångnominerad författare, därtill översatt till flera europeiska språk. Nu har Albert Bonniers förlag lagt sina vantar på honom: ett förmodat säkert kort…” Läs mer

Erlend Loe: Fakta om Finland
Ett enformigt lagomland

”Hade förväntat mig att bli ordentligt road som den gången när jag läste Naiv. Super, som var en småfnittrig bok rakt igenom. Men icke, jag går rakt på sak: Fakta om Finland var en smärre besvikelse.

Efter halva boken kände jag att historien inte höll måttet, plötsligt var jag instängd i något slags lagomland, ett norskt sådant…” Läs mer

Erlend Loe: Naiv super
En bok för alla väder

”När jag läser Naiv Super kan jag höra Erlend Loes melankoliska röst högt i mitt huvud. Den är lite släpande, ja nästan trög. Boken är skriven i jag-form och huvudpersonen beskriver sin trista tillvaro som är så tragisk att man bara kan skratta…” Läs mer

Thomas Hylland Eriksen: Small places large issues
Saklig introduktion med läsvärdhet

”Introduktionsböcker brukar ofta inte vara särskilt roliga, eftersom de ju “måste” samla ihop det som tidigare författare skrivit om. Det ger ofta en något stel och oengagerad bok. I Small places, large issues lyckas den norska antropologen Thomas Hylland Eriksen dock med konststycket att kombinera en saklig introduktion med läsvärdhet…” Läs mer

Levi Henriksen: Snö ska falla över snö som har fallit
Blandade känslor till norsk snö

”Det verkar aldrig sluta snöa den här vintern. Även i det påhittade samhället Skogli, någonstans i Kongsvingertrakten, dit Levi Henriksen förlagt handlingen i sin första roman, lägger snöfallen sordin på all mänsklig aktivitet. Nya spår måste prepareras…” Läs mer

Lise Foss: På vandring genom Europa
Panini och kartoffler mellan bilturerna

”En bok av en norska, säkert van att gå på tur, om att vandra till fots genom Europa! Jag får förväntningar på rejäla tips, många historier om hur vandringslederna är och hur man egentligen ska göra för att resa till fots…” Läs mer

Tove Nilsen: Kvinnor om natten
Offermentalitet och okända män

”Kvinnor om natten handlar om det som aldrig får hända och om det ändå gör det så ska det i alla fall inte hända mig utan någon annan. Det är en smygande känsla som sakta förlamar huvudpersonen. Det står inte rätt till med den här taxifärden, något är mycket fel. Hon sitter i baksätet och intalar sig själv att hon inbillar sig. Hon kan inte råka ut för något sådant. Hon är ju 43 år och har man, barn och en karriär som författare, inte kan hon bli bortförd av en okänd man i en lika okänd taxi…” Läs mer

Karsten Alnæs: Historien om Europa: Uppvaknande 1300-1600
Det var här som jorden blev rund

”Historia handlar inte om regentlängder, fredsfördrag och årtal; det handlar om människor av kött och blod. Det är sällan så tydligt som här. Där de flesta tjocka historieböcker väljer att koncentrera sig på något speciellt – kungar, krig och korståg – vill Alnæs ge en helhetsbild av vår världsdel under de trehundra år då…” Läs mer

Åshild Kanstad Johnsen: Klubbens museum
Samlarmani i skogen

”Kubbe, en liten vedkubbe, samlar på saker, ja, han samlar på allt. När han kommer hem sorterar han alla grejer i olika lådor och sätter etiketter på dem. Just den här dagen är det alldeles fullt i lådorna, vart ska han då göra av alla saker? Farmor tipsar Kubbe om att han kan göra ett museum…” Läs mer

Stig Sæterbakken: Lämna mig inte
Det gör ont att älska

”Det första förhållandet. Hon tycker om dig, du tycker om henne. Världen är ny, skör, den går nästan sönder. Samtidigt har du hittat hem, och skulle detta någonsin ta slut, då dör du. Men det kommer det ju aldrig att göra. Ni har funnit varandra, du är hel tack vare henne. Du blir blind av svartsjuka så fort hon så mycket som ens tittar åt en annan. Hjärnan är snabb med att bygga fantasier, med att leta upp alla anledningar till att det skulle kunna spricka. Det stora, dramatiska, världsomspännande i grunden skakande, som hotar förstöras av en enda liten blick…” Läs mer

Unni Lindell och Fredrik Skavlan: Mystiska Milla och vintercirkusen
Ruskigt söta spöken

”Jag känner till Skavlan från talkshowen och jag känner till Unni Lindell från barncitatböckerna tillsammans med Mark Levengood, båda dessa är fenomen jag tycker ganska bra om, så det var med spänning jag satte tänderna i deras barnbok Mystiska Milla och vintercirkusen…” Läs mer

Erlend Loe: Kurt i Kurtby
Oväntad semester

”Kurt blir tvungen att ta semester från truckkörandet och när familjen lottar om var de ska åka vinner minstingen Bud som vill åka till Finland och Mumindalen. Hela familjen Kurt packar in sig i trucken och beger sig från Norge, men istället för att komma med finlandsfärjan hamnar de i Kurtby istället. Där råkar de på församlingen Pingiskyrkan och deras informella ledare Kirsti Brud. Hon övertalar genast Kurt att bli deras nya pastor…” Läs mer

Lise Myhre: Stora boken om Nemi
Nemi är det nya svarta

”Om jag hade en dotter skulle jag önska att hon blev som Nemi. Ni vet, tjejen som är blek som ett lik, har långt svart hår och ständigt går klädd i lika svarta kläder. Tjejen som är så där otroligt jobbig, men samtidigt så cool i sin wannabeavantgardistism. Tjejen som famlar och ramlar; gör förödande snedsteg (nåja, ärligt talat rätt mänskliga) varvat med feministiska framsteg (jodå, det är möjligt att propagera för fred, rättvisa och jämlikhet och samtidigt slå ner kladdiga snubbar på krogen..)…” Läs mer

Lise Myhre: Nemi 666
Nemi röjer vidare

”Att det sjätte samlingsalbumet med Nemi-serier skulle få titeln 666 överraskar väl inte den som följt hennes öden och icke-äventyr. Vi möter här samma Nemi som tidigare, med samma sidekick, Cyan, vid sin sida…” Läs mer

”Det är ett intressant tankeexperiment, det här att plötsligt vara fri att göra vad du vill. Om du hade obegränsat med pengar och inte behövde bry dig om någon eller någonting annat – vad skulle du göra då…” Läs mer

”Åsne Seierstad har skrivit en bok om Tjetjenien och om vad krig gör med människor. Redan som 24-åring rapporterar hon från Ryssland när kriget bryter ut, och när hon blir frustrerad av den motsägelsefulla nyhetsrapporteringen bestämmer hon sig för att själv åka till Tjetjenien för att kunna skriva om vad som verkligen händer…” Läs mer

Julia Schreiner Benito: 35 vandringsturer på Kreta
Den opålitliga vägvisaren

”Jag har rest till Kreta nästan varje sommar sedan 1979. Men okej, jag ska erkänna att jag inte är så mycket till vandrare. Jag har gått Samariaravinen, jag har gått Agia Iriniravinen, jag har vandrat från Sougia till Lissos i glittriga flippflopps, och när jag var riktigt liten var jag tvungen att gå till Anidri strand varje gång det blåste, men då fick jag oftast sitta på någons axlar. Dessutom har jag lyssnat på vandrarnas historier, om hur det blev för varmt, vattnet tog slut, de gick vilse, de blev tvungna att klättra flera kilometer över vassa berg och lösa stenar…” Läs mer

Knut Hamsun: Svält
Svältandet som konst

”Ens egna fördomar om författare som man av någon anledning vägrat att läsa är spännande. Jag har alltid tänkt på övermänniskoideal, svarta läderhandskar, neuros och nazism i samband med Knut Hamsun. Men när originalutgåvan av genombrottsromanen Svält nu kommer i svensk översättning har jag riktigt roligt. Det här ju stream of consciousness innan det uppfanns. Visst kan man se huvudpersonen som en överspänd yngling som svälter sig själv för att odla författarmyten…” Läs mer

Linn Ullmann: Ett välsignat barn
Frånvaron och den farlige fadern

”Isak Lövenstad är en gammal man som bor ensam i ett vitt kalkstenshus på Hammarsö mitt ute i Östersjön. Hit, till det sedan tolv år tillbaka övergivna sommarhuset har han flyttat efter att hans fru Rosa dött. Nu vill Isak helst ta livet av sig, det har han påpekat i många år. När hans äldsta dotter Erika ringer och säger att hon vill hälsa på säger han bestämt nej…” Läs mer

Jens M Johansson: Tröst
Vem ska trösta Edvin

”Edvin Strand behöver tröst. Snälla någon ge honom tröst! Det är kanske redan för sent? Men boken har ju precis börjat, då kan det väl inte vara för sent? Jo, kanske, det är nämligen inte helt glasklart om personen Edvin Strand fortfarande finns. Och vem är det egentligen som berättar historien om Edvin om han nu inte finns? Är det han själv, som inte längre är han? Vem är i sådana fall jaget? Frågetecken, frågetecken, frågetecken…” Läs mer

Erlend Loe: Maria José
José kan utläsas Josef så här inför julen

”Jag ville egentligen skriva om Doppler, Erlend Loes senaste roman, för jag hörde ett utdrag på radio som fick mig att stanna till i köket och tycka att det var så bra. En röst som talade till mig direkt men nu fick jag inte tag på boken så snabbt. Därför skriver jag som tröst om en annan bok av samme författare. Jag har lovat läsa honom för två år sedan hans ungerska översättare var min lärare, och hon sa att jag skulle läsa honom och nu har jag läst en kort novell eller saga…” Läs mer

Jan Kjærstad: Tecken till kärlek
De älskandes typsnitt

”Ett typsnitt som är känsla och sensualism, för att inte säga erotik. Kanske låter det underligt. Men egentligen är det ingen främmande tanke att låta formen tala till sinnena och förmedla ett alldeles särskilt innehåll. Det är snarare vad reklambranschen håller på med varje dag. Dock är det är en kittlande tanke, att det skulle finnas ett kärlekens typsnitt. Jan Kjærstad får oss att tro att det inte är någon omöjlighet. Kärlekens typsnitt finns…” Läs mer

Jörgen Gaare: Världens bästa påhitt – Nya filosofiska vandringar i Astrid Lindgrens värld
Vandringar i lagomlandet

”På sätt och vis är det farligt att komma med sådana här böcker, om folkkära och hyllade författare i allmänhet och om Astrid Lindgren i synnerhet. När det utöver storheten dessutom gäller barnlitteratur är det lätt att man som läsare, istället för att engageras, värjer sig mot det som av ren försvarsmekanism. För att få behålla sin barndoms dyrbara och personliga tolkningar av berättelserna, för att slippa se dem förvandlas till filosofiska formler och akademiska modeller. Men nu blev den här boken läst i alla fall…” Läs mer

Henrik Langeland: Wonderboy
Game over

”Så sent som för några år sedan verkade folk tro att bara man fanns på nätet skulle man automatiskt tjäna multum. Det var dotcom och IT och portaler och tjo vad det viftar och plötsligt en dag insåg man att man hade lagt ner miljoner utan att lura ut något sätt att få igen dem. En del lyckades, men för varje amazon.com fanns det en boxman.se eller en boo.com som gick i putten så det stänkte ettor och nollor. Nollorna i fråga? De som investerat…” Läs mer

Roy Jacobsen: Frost
En frostskadad viking

”Frost är den åttonde boken av Roy Jacobsen som översatts från norska till svenska. I Frost berättar han om Torgest Torhallasson, vars namn senare halverades till Gest, “främlingen”, på grund av att han var väldigt liten till växten och outvecklad. Gest föddes på en liten gård på Island som hette Jorva, år 993 e.Kr…” Läs mer

Unni Lindell: Rödluvan
Ryggradskryperier

”Tre systrar lever tre helt olika liv. Lisbet är kvinnan med familjen och det ansvarsfulla barnmorskejobbet. Judith är fotograf och lever storstadsliv i Oslo. Carol är både alkis, tablettmissbrukare, snattare och allmänt misslyckad…” Läs mer

Karin Fossum: Jonas Eckel
Detaljrikt äckel

”Lär känna Jonas Eckel. Eckel med ett E. Jonas var som pojke väluppfostrad, ordentlig och prydlig. Som vuxen är Jonas väluppfostrad, ordentlig och prydlig och dessutom lagerchef. Jonas har ett viktigt jobb med ett omfattande ansvar för varulagret. Jonas gillar kontinuitet och trygghet. Jonas petar naglarna med en nagelfil. Jonas är den sortens man som friar på en lördag för att man ska fria på en lördag men även för att man ska kunna ge antydningar på fredagen så att den blivande klär sig så som det anstår tillfället…” Läs mer

Lars Fr H Svendsen: Ondskans filosofi
Vikten av att bekämpa ondskan

”Omslagsbilden känns väl igen vid det här laget; de utmärglade männen bakom taggtråden, från det serbiska koncentrationslägret. Samma bild verkar ha fått illustrera ett flertal diskussioner på det här temat; ondska. Ondskan bakom många avskyvärda illdåd – allt från de begångna under inbördeskriget i det sammanfallande Jugoslavien, till nazisternas folkmord…” Läs mer

Lars Saabye Christensen: Maskrosfamiljen
Maskrosor växer inte på träd

”Vad kännetecknar en outsider och hur blir man en? Går det att förklara på ett enkelt sätt? Det krävs generaliseringar: 1) man ger sig själv en medveten outsiderroll som ett motstånd mot en omgivningen som man inte vill tillhöra 2) omgivningen skapar outsidern eftersom denne inte passar in i givna normer, beteendemönster eller konventioner 3) man föds androgyn! Huvudpersonen tillika berättaren i Maskrosfamiljen stämmer in på samtliga punkter…” Läs mer

Åsne Seierstad: Med ryggen mot världen
När kriget är över varas såren

”En sak lär oss historien; med freden kommer inte alltid försoningen. Det märks tydligt i många konflikter, inte minst den på Balkan. Det lär dröja än innan relationerna har normaliserats mellan flera av de forna Jugoslaviska republikerna. Inbördeskriget rev upp stora sår som än idag varas, det framgår tydligt av Åsne Seierstads intervjubok från Serbien…” Läs mer

Ingvar Ambjørnsen: Blodsbröder
Du är galen

”Den här romanen är en lögn. Frågan är bara om det är en elak lögn eller en snäll lögn.

Blodsbröder handlar om vännerna Elling och Kjell Bjarne som lärde känna varandra på en psykiatrisk klinik. Blodsbröder är den andra boken i en trilogi om de två och tar vid i samband med att de flyttar in i en lägenhet i Oslo som ett sista led i återanpassningen till verkligheten. Där utvecklas de från folkskygga tv-tittare till krogbesökare, kattägare och låtsaspappor…” Läs mer

Margit Sandemo: Häxjakten
För den kvinnliga mördarinstinkten

”Norsk-svenska Margit Sandemos serie om isfolket gjorde henne till 1980-talets mest sålda författare i Norden. Ändå recenseras hon i princip aldrig. Någon gång tas hon upp i ansträngt postmoderna hyllningar till “tantsnusket” eller vilken annan beteckning som för dagen verkar mest kul och kitschig…” Läs mer

Karin Fossum: Natt till den fjärde november
Rädslan med barn

”Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag fastnar.

Fredagsmorgon och jag ska äta frukost. Boken ligger bredvid sängen och jag tittar lite försiktigt på raderna. Korta meningar. Precis som jag gillar. Fortsätter. Missar frukosten och får gå till jobbet med känslan av att ha lämnat något påbörjat…” Läs mer

Lars Saabye Christensen: Halvbrodern
Prisbelönt men utan överraskningar

”Snart ska Nordiska rådets litteraturpris delas ut igen. För två år sedan gick det till Jan Kjaerstads tredje del i romantrilogin om Jonas Wergeland. Förra året gick priset också till en norrman, nämligen Lars Saabye Christensen, för den skryttjocka romanen Halvbrodern…” Läs mer

Erik Hjort Nielsen: Hugin & Munin berättar om Nordens gudar
Han är en hon

”Hugin och Munin, nä, han heter inte Mumin. Och är Munin verkligen en han?

Vet du inte vilka de är, Hugin och Munin? De är de två korparna i den nordiska mytologin.

Tillsammans flyger de världen runt och ingenting undgår deras ögon och öron. De två är de klokaste av alla eftersom de har druckit ur Mimersbrunn. All deras visdom och kunskap delar de självklart med Oden…” Läs mer

Hanne Ørstavik: Vecka 43
Vardagsrealism med nerv

”Det behövs ingen deckardöd för att en bok ska bli spännande. Vecka 43, om en nyinflyttad doktor i litteraturvetenskap, blir något av en litteraturvetenskaplig thriller. Allt synes hända under vecka 43, men faktiskt händer inget som skulle nå dagstidningars rubriker eller en deckardrottnings sidor, men ändå händer allt, inne i en skör människa…” Läs mer

Anne Holt: Bortom sanningen
Supersurpuppa i eget race

”Anne Holts kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen får rycka ut igen när ett brutalt dåd begåtts i en våning i en av Oslos finare stadsdelar.

Fyra personer ligger döda i lägenheten, skjutna, och någon eller något har slickat i sig deras hjärnsubstans. Och tårtan som stod på bordet.

Läckert…” Läs mer

Jon Ewo: Solen är en fet gud
Nors punk, Peer Gynt och ljuva tonår

”Att kunna steka en perfekt biff, bli ordentligt full, röka cigarr och göra bort sig ordentligt är några av milstolparna man ska passera innan man kan bli vuxen.

Sättet man ser på världen när man är sexton är idel stora känslor, otålighet och knivskarpa gränsdragningar. Jag minns med saknad mina anteckningsböckers marginaler fyllda med laddade symboler och ord…” Läs mer

Kristin Valla: Muskot
Kärlekens svåra skola

”Aktörer: Gabriel Angèlico, mannen med hjärtat på fel ställe (rent fysiologiskt alltså). Och Klara Jorgensen. Plus ett par till biroller. Plats: Venezuela. Närmare bestämt en högskola inåt landet, där Angèlico är en av lärarna. En skola långt ifrån det av honom så efterlängtade havet. Och Angèlico, en charmerande lärare, som lätt får sina elever att skratta. Till och med åt de mest tråkiga ämnen, som verbs böjningsformer…” Läs mer

Jan Kjærstad: Förföraren Erövraren Upptäckaren
Tänk stort

”Det hela är en fiktiv biografi över Jonas Wergeland. Han är ett norskt underbarn som har gjort sig känd genom att skapa den legendariska teveserien Att tänka stort. Varje program väckte tittarstormar kraftigare än någonsin Hylands hörna eller Allsång på Skansen. Serien skildrade kända norrmän och kvinnor som kunde tänka stort. Wergeland lyckades visa grunden till deras storhet på ett alltid överraskande sätt…” Läs mer

Linn Ullmann: Nåd
Lovvärt, men inte nog

”Johan är 69 år, och på bokens första sida får man veta att han kommer att dö. Snart. I cancer. I resten av boken får vi följa Johans dödskamp. Ta del av hans minnen och önskan om att få dö värdigt. Möter Mai, hans stora kärlek och ”nåd”, som han ber hjälpa honom när han inte längre kan styra över sig själv. Allt för att slippa bli förnedrad. Johan anser att hans liv inte varit någon ”uppvisning i värdighet”, och nu vill han inte lämna efter sig minnet av en man i misär…” Läs mer

Gro Dahle: Den arge
Med en pappa som slår

”En svårare uppgift i bokväg än att skapa en bilderbok om en pappa som slår kan jag nästan inte tänka mig. Men Gro Dahle och Svein Nyhus har lyckats i sin bok om Boj och hans pappa, i vars kropp det bor en annan: Den Arge. De två norska bilderboksmakarna har en alldeles egen stil i både text och bild…” Läs mer

Gro Dahle: Snäll
Att frigöra duktiga flickor

”Lussi är så duktig att hennes liv utspelas med skolbokssidor som fond. Hon är söt och rar och mammas och pappas ögonsten – eller skulle vara om de någonsin la märke till henne. Hon är så tyst att hon till slut försvinner, och ingen märker att hon är borta. Hon sjunker in i väggen och hon kan inte ta sig ut förrän…” Läs mer

Terje Formore och Egil Nyhus: Sabeltand och häxgrytan
Pirater, pyssel och pliriga figurer

”Trollbrygder och svartkonst. Detta är en bok om alkemi. Kapten Sabeltand har boken, boken med receptet på hur man förvandlar en sten till guld.

Tillsammans med Kapten Sabeltand och hans besättning får vi följa med på en fantastisk resa för att leta upp de tio märkliga ingredienser som ska kokas i grytan. Under resan gång på jakt efter bland annat den randiga svampen och den dansande kniven får vi möjlighet till lite tidsfördriv…” Läs mer

Kari Finngaard: Laga läckert och ge bort
Lägg in din själ och ge bort till en vän

”“En gåva från köket betyder glädje” står det i förordet på denna boken. Jag drar mig genast till minnes hur jag gav bort en burk med kanelmarinerade bönor till två av mina vänner. Jag vet inte riktigt om det var glädje som deras skrynkliga ansikten uttryckte när de vänligt smakade på bönorna.” Läs mer

Similar Posts:

• Norskt på bokmässan
• En familj faller samman
• Livet i boken i boken
• Det förflutna flammar upp
• På lur under det politiskt korrekta?