Långa rader av människor och djur
djur och människor
gud är ett ord
i en himmel som ständigt
mörknar

Efter ett par försök att klura ut den korrekta översättningen av Der ganze Weg, och vad titeln innebär för texten släpper jag den och låter mig ledas in i norska Kristin Bergets andra diktsamling. Som börjar försiktigt, men ändå med ett löfte om något kontrastrikt, något med utsikt.

Det är rummet, tiden och könet det handlar om. Rummet, tiden, könet och – ur ett kvinnligt jags perspektiv – kroppen. För där könet finns, finns också kroppen. Alltid.

Några kroppar för dagen några
kroppar för natten

I dagsljuset försvinner ögonens
känslighet

(…)

Natt

Det är här vi befinner oss
Gränserna är inte längre bevakade
Kropparna är öppnade

(…)

könet bestämmer kroppen
graden av våld vi försöker det
tal som går

Det är med både enkelhet och komplexitet som Kristin Berget flyter mellan kroppen, könet, staden och tiden, och allt som svävar däremellan. Och som en biprodukt av könet och kroppen och deras förmåga att spela mellan de kulturella väggarna kommer skulden, dömandet och associationerna till det bibliska:

Du tror det är förnedrande att
Inte längre höra hav

Slicka mur och betong

Skillnaden på ilska och sorg

Förlåt mig Min skuld

(…)

Kära Jungfru Maria Jag tror vi
skulle haft bra sex

Som ni kanske märker vill jag egentligen bara citera allt jag gillar ur Der ganze Weg. För det är en diktsamling som växer. Som från att ha varit något relativt intetsägande och nästan irriterande(alla bibelreferenser, alla återkommande tidsmetaforer), övergår i att ständigt visa nya passager som gör mig lika glad som skrämd och upprymd.

Der ganze Weg rör sig mellan Paris och Warzawa, flicka och kvinna, bröstvårtor, blommiga klänningar, djur, skog – allt detta konkreta som befäster just tid och rum och placerar människan i det – med sitt kön och sin kropp. Det är högt och lågt, heligt och perverst, men ändå någonstans jordnära. En spännande väg att gå.