Skolmassaker. Någon eller några kliver in på sin skola och skjuter ihjäl sina lärare och skolkamrater. Vi läser artiklarna i tidningarna, förfäras och undrar vilka de är som gör sånt, vad är de för personer, hur går man över den gränsen?

En skola jag jobbade på blev en dag hotad. Någon hade skrivit på ett forum på nätet att han tänkte åka till skolan och skjuta omkring sig. Någon annan läste detta och ringde skolan och varnade. Det var en helt vanlig dag som slutade med insatsstyrkans närvaro, låsta byggnader och systematisk utslussning och evakuering av skolans samtliga 1200 elever. När polisen sedermera hittade killen som skrivit inlägget hävdade han att det bara var ett skämt. Ett skämt som blev förbaskat dyrt.

Huvudpersonen i Mikael Niemis bok är inte särskilt sympatisk. Det vill säga han är tonåring. Tonåringar är som regel rätt egocentriska och jobbiga. Huvudpersonen i Skjut apelsinen (som saknar namn) tycks vara en rätt färglös naturare, en tönt kanske, som föraktar sina skolkamrater enormt mycket. Han föraktar även sin mamma, sina lärare och, tja, Strindberg. Han börjar skriva dikter och upptäcker att han är ju själv enormt mycket bättre än alla stora författare som svenskläraren tvingar honom att läsa.

Han börjar provocera – för att märkas, för att inte vara helt osynlig och som död. Alla uppfattar dock inte hans provokationer på det sätt han hade tänkt sig.

Och var ligger den där gränsen egentligen? När är något ett skämt, när är det konst? När är det blodigt allvar? Huvudpersonen (i brist på bättre epitet), är han på rätt sida om den när han skaldar om att bomba skolan? Kan man ens skämta om sådant – eller kan man skriva poesi om vad som helst? Kan man trigga andra människor att gå över gränsen?

Niemi använder som vanligt ett målande språk och värjer inte för det äckliga (tvärtom, faktiskt). Jag gillar att boken inte är så tillrättalagd. Många ungdomsböcker är lite sådär finbra: välskrivna gripande historier som följer ungefär samma mall om utanförskap och olycklig kärlek. Dessa teman är högst centrala även i Skjut apelsinen, men historien är inte tillrättalagd. Den genomsyras av förakt och äckel och otrevliga människor. Same, same but different, liksom.