Recension

: Mannen som dog som en lax
Mannen som dog som en lax Mikael Niemi
2006
Norstedts
6/10

Som ett laxljuster i magen

Utgiven 2006
ISBN 9113016156
Sidor 336

Om författaren

Fotograf: Lars Tunbjörk

Mikael Niemi är född 1959 och har tidigare gett ut lyrik, Näsblod under högmässan och Änglar med mausergevär. Han har också skrivit barn- och ungdomsböcker, varit revyförfattare och kändis i landets norraste delar. Populärmusik från Vittula var hans romandebut som bland annat fick Augustpriset och filmatiserades.

Sök efter boken

I fikarummet på ett bibliotek i min närhet märktes för några veckor sedan en viss irritation över att "alla" författare numera ska skriva deckare. Det är lätt att hemfalla åt misstanken att det främst är för pengarnas skull. Eller är det kanske väldigt roligt att skriva kriminalhistorier efter klassisk mall? Jag vet faktiskt inte, jag kan inte bestämma mig för om jag tycker det är tröttsamt eller trevligt att författare vågar kliva över genregränserna.

Nu är det Mikael Niemi som har fattat deckarpennan, och han gör det inte alltför pjåkigt. En illa omtyckt man i Pajala har blivit brutalt mördad – uppsprättad med ett laxljuster – och Therese Fossnes får åka upp till bortersta Norrland för att leda sin första kriminalundersökning.

Niemi behärskar formen helt okej, tycker jag. Samtidigt som det är det klassiska polis-utan-privatliv-temat finns det väldigt tydliga Niemiska inslag i historien. Han har ju aldrig varit direkt subtil och lågmäld i sitt berättande, snarare burlesk och leker med skrönor av olika slag. Mannen som dog som en lax är förstås inget undantag. Emellanåt blir boken riktigt magstark (åtminstone för en lätt kräsmagad person som jag), men det bidrar till säregenheten och lyfter boken till att bli något mer än en deckare i mängden. Rent berättartekniskt fungerar allt utom slutet som, utan att avslöja för mycket, tenderar att vara lite för osannolikt för att vara värt spänningen. Jag har också några invändningar mot kvinnosynen, som känns stereotyp och objektifierande, samt på att lite för många trådar lämnas lösa för att jag ska känna mig nöjd när jag har läst klart. Inte så att här tarvas en fortsättning, utan bara så att det är irriterande att påbörjade utlagda trådar inte förklaras.

Mikael Niemi har som få andra bidragit till att öka medvetenheten om meänkielin, tornedalsfinskan, som minoritetsspråk. Jag kommer på mig med att bli irriterad på Therese i boken och hennes fullständiga ovetskap om att många människor hellre talar finska än svenska i Tornedalen. Det är väl liksom allmänt känt? Men ärligt talat visste nog inte jag det heller innan jag läste Populärmusik från Vittula. Mikael Niemi och bandet Laakso har lagt grunden för det lilla jag kan om meänkielin.

I Mannen som dog som en lax får läsaren en grundlig genomgång av meänkielins historia och det är faktiskt en av de största behållningarna med boken. Detta lilla språk som är finska, fast ändå inte riktigt finska, och som pratas av några tusen människor kring finska gränsen. Liksom samiskan är det ett språk som har levt hotat under lång tid. Det förbjöds att tala meänkieli i skolorna och Niemi skildrar grymheten som visades mot de som ändå gjorde det – och skammen som för alltid kom att förknippas med modersmålet – på ett berörande och otäckt sätt.

Textutdrag (Visa/göm)

Stina Sigurdsson

Publicerad: 2006-11-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-05 15:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2261

3 kommentarer

Det heter "laxljuster".

Horn-Per med treuddigt ljuster Oregistrerad 2006-11-13 18:24
 

Ooops! Det har du alldeles rätt i. Slarvigt av mig! Och tack :)

Stina Sigurdsson Redaktionen 2006-11-13 19:00
 

den är jätte bra

pelle Oregistrerad 2009-01-13 14:11
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?