Recension

: Svålhålet - Berättelser från rymden
Svålhålet - Berättelser från rymden Mikael Niemi
2004
Norstedts
5/10

Inte så jävla überseriöst

Utgiven 2004
ISBN 9113013505
Sidor 224

Om författaren

Fotograf: Lars Tunbjörk

Mikael Niemi är född 1959 och har tidigare gett ut lyrik, Näsblod under högmässan och Änglar med mausergevär. Han har också skrivit barn- och ungdomsböcker, varit revyförfattare och kändis i landets norraste delar. Populärmusik från Vittula var hans romandebut som bland annat fick Augustpriset och filmatiserades.

Sök efter boken

Inget snack om saken. Mikael Niemi har fått för många nypor frisk Pajala-luft och snöat in sig på Douglas Adams. Det är alldeles uppenbart.

Så någon gång under detta deliriumtillstånd måste Svålhålet ha kommit till. Det rör sig om ett gäng, mer eller mindre oberoende, futuristiska sf-skrönor som utspelar både på vår lilla jordplätt och i den stora världsrymden – och kanske framförallt: i Niemis allra vildaste vildmarksfantasi.

Skrönorna kunde lika gärna ha varit fristående delar i Liftarens guide till galaxen, om det nu inte hade varit för att Adams lämnade kvar ribban så högt upp att man som författare borde förstå bättre och inte göra sig något besvär för att nå upp dit. För det gör inte Niemi, han river redan i kvalförsöket och kan se sig om i himlen efter Adams rekordhöjder.

Någon större kultstatus lär alltså inte Svålhålet få. Inte ens alla tornedalska knorrar i hela universum kan påverka den utgången. Men jag vill heller inte förkasta Niemis sf-tripp som en dålig pastisch eller ännu en dussinbok i genren. Som svensk författare bryter han ändå lite ny mark. Med dadaistiska tankeexperiment och opretentiös samhällssatir lösgör sig Niemi från de vedertaget traditionella berättarnormerna som råder i det här landet. Och sådana eskapader bör uppmuntras. Allt ska inte behöva vara så jävla überseriöst och följa en powerpoint-presentation i hur skönlitteratur bör skrivas.

För mig räcker det gott med ett skratt eller två. Eller varför inte en mindre fnissfest. Vilket Niemi också lyckas bjuda på. Personligen har jag svårt att värja mig mot pubertal humor med paradoxala vändningar som vänder upp och ner på allt man lärt sig i hem och skola. Det är löjligt underhållande.

Niemi snålar inte direkt med det virket: sovande stenar väcks till liv, universum har formen av en kukprofessor, Gud heter Rulle, oturen är en partikel som döpts till Kurt, i det kosmiska parlamentet är en jordröst värd 0,002 standardröster (lika mycket som fistelmaskarnas som bor i mammutars rövhål).

Så där håller han på, vår käre Tornedalsbo. In absurdum. Och visst luktar det lite effektsökeri över det hela.

Tröttsamt i längden, ja. Men det går an, om man helt enkelt inte tar allt på så stort allvar.

Det här är en ungdomsbok för vuxna och nöjer man sig med ett par skratt och några mindre djupa tankeställare lär man inte bli besviken. Skruvade uppslag råder det ingen brist på. Varifrån inspirationen är hämtad vet vi ju redan. Bra skit tål dock att upprepas.

Textutdrag (Visa/göm)

Mikael Lehikoinen

Publicerad: 2004-09-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-27 22:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1338

2 kommentarer

Jag avskyr pubertal humor och sf så detta verkar INTE vara en bok som någonsin blir läst av mig. Blir den en succé i stil med Populärmusik? Det tror jag inte.

Fräknis Oregistrerad 2004-09-21 07:34
 

Skönt iaf att Nieme gör vad han känner för utan att ta hänsyn till att han numera är en "uppburen" författare med ett rykte att bevaka. Dessutom ville jag bara säga att det inte direkt var Douglas Adams som uppfann den satiriska/absurda SF:en, vilket man kan förledas att tro av recensionen. Niemi har nog läst en sådan som Harry Harrison också, t.ex.

micke Oregistrerad 2006-11-13 13:32
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?