Kurt blir tvungen att ta semester från truckkörandet och när familjen lottar om var de ska åka vinner minstingen Bud som vill åka till Finland och Mumindalen. Hela familjen Kurt packar in sig i trucken och beger sig från Norge, men istället för att komma med finlandsfärjan hamnar de i Kurtby istället. Där råkar de på församlingen Pingiskyrkan och deras informella ledare Kirsti Brud. Hon övertalar genast Kurt att bli deras nya pastor, då den senaste blev tagen av polisen av oklara skäl. Det spelar inte så himla stor roll att Kurt inte är särskilt religiös, Kirsti talar ändå om vad han ska säga. Barnen får lära sig religiösa sånger och Kurts fru Anne-Lise gör bäst i att bara sitta hemma och virka, annars kan hon halka i badkaret och slå huvudet i kranen.

Erlend Loes nya bok om Kurt är väldigt rolig, och att den är full av satir och referenser till Knutbydramat bör man vara både blind och döv (eller barn) för att missa. Visst är det så att många av de bästa barnböckerna har inslag som roar de vuxna men som kanske inte barnen uppfattar, men i det här fallet är satiren ett så bärande inslag i boken att jag blir tveksam till att det överhuvudtaget blir så mycket kvar till barnen. Visst skriver Loe roligt och Kurt och hela hans familj är högst underhållande, men när hela grundhistorien går över huvudet på barnen undrar jag om man inte borde sluta låtsas att det är en barnbok vi läser.