-Du får noll poäng, storebror, säger Gustav rättskaffens. Böjer sig ner för att notera min nolla, då tar jag hans pekfinger, böjer det bakåt så det knakar i leden och tårarna formligen sprutar ur ögonen på honom. Han dunkar huvudet i väggen bakom sig och tappar blyertspennan. Och du har sett det i Tom och Jerry-filmer. De gråter tårar i fina bågar, som om de hade vattenslangar i ögonvrårna.
-Du kallar inte mig storebror en gång till, säger jag.

Daggi har blivit utplacerad i ett fosterhem. Han kommer dit fientligt inställd men möts av avväpnande fosterföräldrar som vill att han ska kalla dem Mamma och Pappa och han får en beundrande lillebror Gustav på köpet. Daggi vill absolut inte vara någons storebror och inte ens hans riktiga föräldrar har han kallat för annat än vid förnamn. Mamma ger honom en digital videokamera och norskläraren i nya skolan säger åt honom att göra en film om den sista tiden i skolan, varpå Daggi börjar filma allt han ser.

Författaren talar på ett känsligt sätt med Daggis röst och låter läsaren förstå att Daggi döljer något för oss, och för alla han möter. Det finns en hemlighet som är för stor för att han ska kunna prata om det: orsaken till att han är på fosterhemmet i första hand. Det ger förstås historien ett driv: jag vill veta hur det slutar men jag vill kanske ännu mer veta vad som har hänt innan. Språket är väldigt filmiskt: jag kan tydligt se bilderna och scenerna för mig när jag läser. I och med att Daggi alltid filmar känns det naturligt samtidigt kan jag känna att det filmiska tar lite över handen ibland, och jag kan inte undvika att tänka att det kanske vore bättre att skriva en film direkt istället för att ta omvägen kring en bok (filmrättigheterna till boken har redan sålts).

Men Yatzy är framför allt en historia om en pojke som har fått allting emot sig. I fosterhemmet möter han en värld där knivar och tändstickor inte låses in, och där man får ha hemligheter utan att någon tvingar dem ur en. Hans nya familj litar på honom och visar det men om man, som Daggi, är övertygad om att man är skit är det lättare att leva upp till det än att riskera att göra någon besviken senare.

Den här historien har förstås blivit berättad tusen gånger tidigare: hela sjuttiotalet vimlade av ungdomsböcker om den ostyrige ligisten som egentligen är en snäll kille bara han får lite kärlek och respekt av någon lämplig fritidsledare eller annan vuxen. Det är svårt att inte låta klyschig när jag skriver om den eftersom hela konceptet är så klassiskt. Men att historien inte är ny betyder förstås inte att den inte kan berättas igen. Och trots att temat är välbekant känns inte boken gammal. Kanske för att problemen alltid är aktuella: det finns alltid barn som hamnar vid sidan om, det finns alltid outsiders som försöker hitta ett sätt att höra till. Och deras historia behöver alltid berättas, om och om igen.