Om Livsfilosofi vore ett koncept, en lätt dogmatisk och enhetlig filosofi, då vore det betydligt enklare att sammanfatta den. Så är det inte. Istället betonar Arne Næss det föränderliga. Allt är möjligt. Han ser på världen med en grundläggande nyfikenhet och glädje som man sällan ser hos någon på den här sidan puberteten – och när Livsfilosofi skrevs var han närmare 90.

Så trots att Næss har en minst sagt imponerande karriär bakom sig – han blev professor i filosofi vid Oslo universitet 1939, 27 år gammal – så är det kanske främst hans ålder och hela livsinställning som ger orden verklig tyngd. Inte olikt en annan imponerande norrman som recenserats här, fredsforskaren Johan Galtung (för övrigt vad jag förstår en vän), har Næss långt ifrån avskärmat sig från livets mörkare sidor – andra världskriget är till exempel en viktig erfarenhet för båda – men ändå lyckats bibehålla en stark tilltro till världen och människan.

Livsfilosofi har underrubriken ”Ett personligt bidrag om känslor och förnuft” och det är den onekligen. Den är personlig, full av egna anekdoter och infall, som när han apropå vår förmåga att identifiera oss med andra levande varelser kan skriva ”Jag kan själv känna mig som en växt, och är glad för att någon vill ta hand om mig trots min höga ålder och försämrade utseende.”

De flesta förknippar förmodligen Næss med djupekologi, ekofilosofi och hans egen ”ekosofi T”, med namn efter Tvergastein, filosofens stuga i de norska bergen. Detta finns förstås med som en underström också i Livsfilosofi, även om ekofilosofin i sig får ganska begränsat utrymme. Vill man fördjupa sig i det ska man kanske hellre läsa till exempel Ekologi, samhälle och livsstil, men som en lättillgänglig introduktion till Næss i allmänhet fungerar Livsfilosofi utmärkt.

Här handlar miljön mer om ett sätt att relatera till det levande och till tingen omkring sig, om sätt att uppleva världen, att upptäcka och att finna ro. Sådant kan han verkligen fånga på ett sätt som i alla fall får mig att tänka en gång till på vilka prioriteringar man gör, på alla små vardagsupplevelser som faktiskt kan lyfta ens dag.

Ett annat genomgående tema är förstås detta med förnuft och känsla. Med betoning på ”och”. Næss menar att ”när vi talar om en kontrast mellan känsla och förnuft, har vi en för snäv syn på båda sakerna”. Det är förstås en ytterst angelägen poäng, inte minst i ett samhälle där kortsiktiga ekonomiska lösningar framställs som det enda rationella.

Här för Næss också tankarna till Sven-Eric Liedmans resonemang i Hets! En bok om skolan från tidigare i år. Båda ifrågasätter de ekonomismens dominans i utbildning och vetenskap. Båda pläderar de för en mer lyhörd, långsiktig, människo- och miljövänlig kunskapssyn.

Det skriks högt i vårt samhälle om att vi måste öka värdeskapandet, men är det verkligen det man menar? Vilken slags värden? Ökad medmänsklighet räknas inte, men våldsamt ökad försäljning av elektriska tandborstar räknas som en stor förbättring av nationalprodukten.

Första gången jag läste Livsfilosofi blev jag visserligen intagen av författaren, men samtidigt ganska frustrerad. Alltsammans är ju fint och trivsamt och medelklasskorrekt, men vart leder det någonstans? Var finns handlingskraften, lösningarna?

Och nej, det blir sällan enormt konkret. Här finns inga enkla recept på hur vi förändrar världen. Det är kanske förbannelsen man drar på sig när man plockar upp en filosof. Men här finns samtidigt en ytterst politisk sida, fast det kräver mig en omläsning för att riktigt få syn på den. Vad Næss tänker sig är ju inget mindre än en revolution. En sorts djuprevolution.