Recension

: En dåre fri
En dåre fri Beate Grimsrud
2010
Albert Bonniers Förlag
9/10

Från fastbunden och förtvivlad till frigörelse

Utgiven 2010
ISBN 9789100124748
Sidor 477

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Beate Grimsrud, född 1964, är uppvuxen i Norge men bor i Sverige sedan 1984. Hon debuterade 1989 med novellsamlingen Det finns gränser för vad jag inte förstår.
Barndomsskildringen Jag smyger förbi en yxa, blev en stor framgång i såväl Norge och Danmark som i Sverige. Beate Grimsrud nominerades till Nordiska Rådets Litteraturpris, och vann Sveriges Radios Romanpris. Tre år senare pulicerade hon romanen Vad är det som finns i skogen barn?, där några av personerna från Jag smyger förbi en yxa återkommer. 2007 kom Har någon sett mig någon annanstans?, ett drömspel i romanform som nominerades till såväl svenska Augustpriset och norska Bragepriset.
Beate Grimsrud skriver också dramatik för scen, radio och film.

Sök efter boken

Ibland tänker jag på människor i fängelser, sjukhus och på de gamla vars enda kontakt med omvärlden är hemtjänstens stressade personal som flimrar förbi med en fryst matlåda två gånger om dagen. Jag tänker på korridorer där rummen har nummerskyltar. På att det bor människor där. Människor som det skrivs rapporter och journaler om. Människor som förflyttas med handbojor, spänns fast hela nätter igenom och inte får välja när de ska tvätta sig eller vad de ska äta till lunch.

Jag tänker att det är en skuggvärld. En parallell verklighet vars röster aldrig tränger igenom de låsta dörrarna och når ut till oss som själva styr över vår vardag. Vi som kan gå ut när vi vill, om så bara för att få en nypa luft. Vi som kan bestämma vad vi vill äta till middag. Vi som åker tunnelbana, glömmer att köpa diskmedel, skriver bokrecensioner och har en egen nyckelknippa.

Som redan påpekats i diskussionen kring Beate Grimsruds senaste bok En dåre fri så är de biografiska kopplingarna mellan författaren och bokens huvudperson Eli många och svåra att helt bortse ifrån. Jag vet att det inte spelar någon roll, att biografiska tolkningar är både omoderna och tråkiga och att alla skrivande människor gräver i sina minnen. Jag vet också att i samma ögonblick något självupplevt skildras i litteraturen så omvandlas minnet till fiktion. Samtidigt kan jag inte hjälpa att Grimsruds och Elis likheter oroar min läsning.

De är lika gamla, har mycket liknande uppväxt, går samma utbildning och skriver sedan i vuxen ålder samma böcker och filmmanus samt får samma litterära priser. Dessutom har de samma frisyr, och exakt samma märkligt designade rosa tröja som Grimsrud syns bära på författarfotot på bokens insida. Jag pendlar mellan att tänka att det är för att det boken skildrar har ”hänt på riktigt” och att det är en medveten flirt med de senaste årens diskussion kring verklighet och fiktion i skönlitteraturen. Jag kan ännu inte avgöra om dessa kopplingar berikar eller stör min läsning. Det ger onekligen lite mer krydda, framkallar lite mer empati och tårar hos mig. Men är det verkligen nödvändigt? Är inte En dåre fri ändå en fullständigt genial roman?

Bokens titel talar om utveckling och befrielse. Grimsrud skildrar med ett fantastiskt språk kampen mot självständighet och förståelse av sin egen situation. Minnesbilder från Elis uppväxt och ungdom och de psykoser som slutligen leder fram till skrivandet av den roman läsaren har i sin hand varvas med skildringar av nuet. I detta nu får Eli hembesök av terapeuten Jonathan. De jobbar med kognitiv terapi för att Eli ska kunna säga nej till rösterna i sitt huvud.

Sedan Espen började tala i Elis sjuåriga huvud har ytterligare tre röster dykt upp inom henne. De börjar alla på E som i Eli. Det är Emil (ganska lik han i Lönneberga), Erik och så självaste prins Eugen. De har olika personligheter men gemensamt för de fyra ”pojkjagen” som bor inom henne är att de periodvis styr över hennes tankar och kropp. Deras destruktiva förslag får henne att slå sönder saker, skada sig själv och utföra tvångsmässiga rörelser. Att läsa om rösterna är så obehagligt att jag under en vecka måste lägga ifrån mig boken för att sedan kunna fortsätta.

Exakt hur Grimsrud gör för att trolla med språket och få mig att fysiskt känna skräcken, paniken och rädslan när Eli tvångsvårdas på psyke och läggs i bälte vet jag inte. Men En dåre fri kryper in under huden och bosätter sig i mig, som rösterna i Eli. Läs den. Nej förresten, läs den inte. Jomen gör det. Men bered dig på att skuggvärlden inte är en plats du kan glömma när du väl har varit där.

Ebba Holmberg

Publicerad: 2010-10-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-28 09:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3908

2 kommentarer

[...] är Beate Grimsrud och Karl Ove Knausgård. Beate Grimsrud kommer att prata om sin senaste bok, En dåre fri och om förhoppningar. Karl Ove Knausgård har fortfarande inte bestämt sig om vad hans [...]

 

[...] “Ibland tänker jag på människor i fängelser, sjukhus och på de gamla vars enda kontakt med omvärlden är hemtjänstens stressade personal som flimrar förbi med en fryst matlåda två gånger om dagen. Jag tänker på korridorer där rummen har nummerskyltar. På att det bor människor där. Människor som det skrivs rapporter och journaler om…” Läs mer [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?