Om jag hade en dotter skulle jag önska att hon blev som Nemi. Ni vet, tjejen som är blek som ett lik, har långt svart hår och ständigt går klädd i lika svarta kläder. Tjejen som är så där otroligt jobbig, men samtidigt så cool i sin wannabeavantgardistism. Tjejen som famlar och ramlar; gör förödande snedsteg  (nåja, ärligt talat rätt mänskliga) varvat med feministiska framsteg (jodå, det är möjligt att propagera för fred, rättvisa och jämlikhet och samtidigt slå ner kladdiga snubbar på krogen..). Ja, en sådan dotter skulle jag vilja ha – väl medveten om att jag stundom skulle bli jävligt trött på henne. Antingen älskar man Nemi eller så hatar man henne. Eller? Nja, snarare är det väl så att det är underbart att hänga med Nemi en dag, men lika skönt är det när hon går hem. Hennes underbart bittra cynismer, motsträvighet och kantiga inställning till livet och omgivningen leder lätt till fniss och igenkännande skratt, men efter x antal saftiga oneliners slår jag gärna lock för öronen. För att helt sonika be Nemi hålla käften; det går inte.

I Stora boken om Nemi har Lise Myhre samlat många svarta sidor om sitt kärleksbarn. Flera album trängs i denna telefonkatalogstjocka samlingsvolym. Och visst kan hon konsten att balansera det dödligt allvarliga mot det livligt komiska. Det är lätt, underhållande och rolig läsning. Men försöker man kränga hela denna tegelsten på en kväll får man nog vara en riktigt inbiten fanatiker om man vill vakna upp lika passionerat förälskad som man var när man gick till sängs med denna svarta belladonna. Hela konceptet känns lite väl otympligt; seriestrip staplas på seriestrip och de komiska poängerna förtar tillslut varandra. Men i alla fall; att få ta del av Nemis filosoferande är ett välbehövligt avbrott i en (ibland) alltför pompös och intellektualiserad vardag. Nemi är det nya svarta, härligt kärv – ett finger åt vanligheten, men samtidigt vanligheten själv. Hon är less. Och less is more.