Så var vi där igen. Humor. Vad är egentligen roligt, och varför är det roligt? Varför fungerar somligt, men somligt inte? Varför tycker du att något är roligt som inte jag tycker är roligt, och tvärtom?

Jag gillar idén till norske Magne Hovdens Sameland. Ett par lite avdankade polare, Leif och Roy, jobbar på Posten i Nordnorge, men drömmer om rikedom och berömmelse. Helt i takt med tiden beslutar de sig för att casha in på etno- och upplevelseturismen: de ska bygga Sameland, en möjlighet för turister att uppleva en helt autentisk tillvaro som same.

Själva har de minst sagt måttlig koll på vad det egentligen innebär att vara eller leva som samer, men det hindrar dem långtifrån. Det är väl bara att sno ihop några kåtor, hyra ett par renar, rekryterar en nåjd och bättra på med lite rysk smuggelsprit – sedan kommer de japanska turisterna och deras semesterkassor att välla in.

Visst finns där en välriktad udd? Inte bara mot en turistindustri ständigt på jakt efter det exotiska och autentiska som samtidigt korrumperar allt i sin väg, utan också mot drömmen om snabba lösningar, om Entreprenörskapet. Likt sagans prinsesskyss ska entreprenörskapet – något Leif och Roy har en ytterst vag bild av – förvandla grodorna på Posten till prinsar, till vår tids hjältar. Till Dem De Egentligen Är.

Egentligen borde det vara en film. En lite snygg norsk indiefilm, det skulle den passa som. Det är snabba klipp, många parallellhandlingar och mycket action. Sameland befolkas nämligen långt ifrån bara av Leif och Roy. Här finns också en hämndlysten finsk kioskägare, ryska vodkasmugglare, en samehatande, flaggstångssågande konspiratör, en fumlig värdetransportrånare, en transvestitnåjd som ska hjälpa turisterna finna sin inre ren, eller något … och någonstans där blir jag egentligen mest trött.

Det är väl någon sorts genre, det här. Nordisk humor. Den tycks alltid utspelar sig någonstans pittoreskt men myggigt norröver, befolkat av lite sunkiga, karga män med stora, missriktade drömmar, eviga kvinnoproblem och lätt överdriven alkoholkonsumtion. Och fastän Sameland just gör narr av det där exotiserande, så är den liksom ohjälpligt också en del av det.

Det är en ganska välskriven roman. Inte sådär att man lägger märke till det precis, men det flyter. Det är inte språket som är det viktiga. Det är action. Renar som rymmer, rånarbyten som tappas bort och japanska turister som kommer i vägen. Det är lite sorgliga, tokroliga människor som jag har svårt att skratta åt.

Men med bra skådespelare som kan lägga lite medkänsla och själ i karaktärerna skulle det kunna bli en ganska bra film, som sagt. En knasig, norsk indiefilm om drömmen att bevisa något. Eller möjligen om vikten av att finna sin inre ren?