Man har talat om det som en roman om demens, Dager i stillhetens historie som fick Nordiska Rådets litteraturpris 2012. Jag läser den med erfarenheter av Alzheimers sjukdom i minnet (och en rädsla för samma sjukdom i framtiden) och inser snabbt att erfarenheterna av demenssjukdomar är lika många som antalet drabbade. Man måste drabbas själv för att förstå.

Eva och Simon har slutat att prata om sin historia. Eva fick i sin ungdom ett barn med en tio år äldre man som lämnade henne när hon blev gravid. Sonen lärde hon sig aldrig att älska och lämnade bort när han var sex månader gammal. Hon berättade om barnet för sin man Simon när de redan hade varigt gifta i ett år. Han blev upprörd tyckte inte att det var något man höll för sig själv. Det var en viktig sak menade han och tyckte att de borde söka upp det barn som hon hade förträngt. Samtidigt tyckte hon att han skulle glömma sin judiska bakgrund, familjen som försvann, släktingarna som dog i koncentrationsläger. Det var inget de borde berätta för de tre döttrarna tyckte hon.

Tiden går. Döttrarna tycker att de borde skaffa hjälp till hemmet. Så kommer Marija in i deras liv. En lettisk kvinna som inte bara blir deras städerska utan också deras vän. Lika snabbt som hon blir en del av deras liv förvisar de henne sedan när hon fäller en negativ kommentar om judar. Dock utan att tala om varför de förvisar henne, varför hon sårar dem.

De blir äldre, gamla och Simon blir sjuk. Det är dock inte sjukdomen som är det centrala i romanen, det är minnet och kommunikationen. Han försvinner allt mer in i sig själv, slutar att prata med Eva och kan ibland bara gå iväg utan att säga något om vart han ska. Det får Eva att undersöka deras minnen deras kommunikation. När han blir sjuk försvinner inte bara han långsamt ifrån dem, de försvinner också, på sätt och vis försvinner hon också.

”Det er ikke bare følelsen av at han ikke er der lenger. Det er følelsen av at du selv heller ikke er det.”

Demenssjukdomar ställer allt på ända. Ändå är det sällan framtiden man talar om när det drabbar en. Det man talar om, vill bevara är minnena. De som långsamt försvinner ifrån en.

Det finns ett motstånd och en distans i relationen mellan Eva och Simon, även innan sjukdomen kommer smygande. Det gör det svårt att nå dem även för mig som läsare. Den distansen är intressant och intressant är att upptäcka att det inte är sjukdomen som gör det. Det som Eva saknar har kanske aldrig riktigt funnits.

Det är svårt att formulera sig kring förlust, svårt att tala om det som inte är. Merethe Lindström har lyckats göra det och det på ett av de vackraste språk jag har läst den här sommaren. Hon formulerar saknaden efter det som inte är, och egentligen aldrig har varit. Ni måste läsa själva för att förstå.

Det är ett ord som upprepas genom romanen, taushet = tystnad. Att få grepp om den är svårt men det har Merethe Lindstrøm lyckats med.