Recension

: Vecka 43
Vecka 43 Hanne Ørstavik
2003
Alfabeta
7/10

Vardagsrealistisk roman med nerv

Utgiven 2003
ISBN 9150102907
Orginaltitel Uke 43
Översättare Lotta Eklund

Om författaren

Hanne Ørstavik
Foto: Pete Pacifica

Hanne Ørstavik född 1969, är en norsk författare. Hon debuterade 1994 med romanen Hakk och har sedan dess vunnit ett flertal litteraturpriser i hemlandet, till exempel Bragepriset 2004. På svenska finns: Lika sant som jag är verklig (2000), Tiden det tar (2001), Kärlek (2002), Vecka 43 (2003), Prästen (2004), kallet – romanen (2007) och 48 rue Defacqz (2011).

Sök efter boken

Det behövs ingen deckardöd för att en bok ska bli spännande. Vecka 43, om en nyinflyttad doktor i litteraturvetenskap, blir något av en litteraturvetenskaplig thriller. Allt synes hända under vecka 43, men faktiskt händer inget som skulle nå dagstidningars rubriker eller en deckardrottnings sidor, men ändå händer allt, inne i en skör människa.

Solveig heter huvudpersonen i Vecka 43. Hon har avslutat sina studier och fått sin första tjänst på ett universitet. Hon undervisar och har en passion för litteraturen, vilket inte alltid underlättar det för henne. Solveig är en allvarligt lagd kvinna, det sker ständigt saker inuti henne och hon tar inte lätt på dem. Dessutom tycks hon ha en pinsam förmåga att se sig själv utifrån samtidigt som hon gör saker, eller just efteråt i alla fall, och då går tankarna igång om hur det hon gjort ska tolkas och om hon gjort rätt. Hon är ung och intellektuell, nyss inflyttad i en värld som hon tvekar inför. Solveig undrar om eleverna tar föreläsningarna på allvar, eller om de bara sitter där som de fågelholkar de ibland ser ut att vara?

Frågan som boken ställer är den om litteraturen har någon mening. Frågan om det finns sant och falskt gällande litteratur och vänskap. Solveig chockas när hennes kolleger inte kan se hur konstruerad den där hypade boken på allas läppar är.

Solveig ser upp till en äldre kollega, Hilde. Hon är lycklig att hon fick jobba på samma universitet som Hilde. Solveig har nämligen läst allt Hilde skrivit på kultursidorna och strukit under och klippt ut och satt upp texterna på kylskåpet. Hildes åsikter har varit Solveigs ledstjärna inom sina egna litteraturvetenskapliga studier. En vänskap utvecklas mellan beundraren och föremålet för beundran. En vänskap med sensuella undertoner och med problematisering mellan den människan Solveig lärt känna i texten och arbetskamraten i kött och blod.

Hanne Ørstavik beskriver i sin bok Solveigs vardagsliv, myrstigen mellan universitetet och bostaden, mötena med Hilde och laddningen som finns i allt under den första veckan på en ny plats. Vi följer huvudpersonen från insidan och Hanne Ørstavik skildrar henne med trovärdig inlevelseförmåga och det gör boken till en inre thriller, i vilken vi aldrig får alla svar, bara antydningar.

Solveig är intresserad av en av sina elever, en eftersläntrarpojke som hoppar in på kursen senare, och så är det ju det här med Hilde, men inget händer konkret på någon front. Solveigs tankar påverkas dock av dessa två poler och det räcker väl. Jag hålls i spänd förväntan hela boken igenom.

Ibland blir det lite väl mycket diskbänksrealism (bokstavligt talat), när Solveig bakar bröd kan jag tycka att Hanne Örstavik slösar med sina ord, detta brödbak, denna tunga symbol, som det är meningen att bli, blir det inte för mig, fast jag slängs tillbaka till Edith Södergran och går igång, men jag vet inte, det är nog en smakfråga i slutänden. Eller bara ett beskrivet brödbak. Jag irriteras när det blir för mycket ritualskrivande över väldigt vardagliga saker. Dom får ett värde som dom inte har. Ätande beskrivs lite väl för min smak, som om det fanns en släng av anorexi i boken.

Nej, jag gillar det här, för det är stilistiskt ren prosa med en poetisk talang. Om man överser med matsmutsen som jag beskrev ovan. Det finns en känsla i prosan som jag återkommer till, ett litet rum att sitta i med en tekopp eller en liten konjak, det finns ett driv och en vilja att tala hos Hanne Ørstavik. Tala, ett självklart berättigande av sig själv och sitt yrke, som författare i en obruten kedja från Homeros.

Solveig skulle tycka om den här romanen, hon skulle säga att det här är äkta och angeläget. Och även denna gång har bokens sköra huvudperson rätt i sin utsaga. Jag skulle gärna läsa om den här boken innan jag presenterade den, för att inte Solveig ska bli stött av något i min recension, men jag finner det viktigare att rekommendera boken, så andra läsare istället kan få komplettera min läsning.

Textutdrag (Visa/göm)

Csabi Urbán

Publicerad: 2004-01-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-03 16:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1065

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?