Dammade av min skrivbordslåda häromdagen. Inte det riktiga skrivbordet av solitt trä, om nu någon skulle få för sig det, utan mitt virtuella skrivbord som består av en salig röra av ettor och nollor (och en hel del buggar).
   Hursomhelst, hittade där en gammal krönika som jag skrev för ett par år sedan. Men det vore ju synd om den bara låg där och skräpade, så därför tänkte jag passa på att publicera den här.
   Varsågoda. En liten tankeställare i vintermörkret.

De finns överallt. Vi använder dem varje dag: i skolan, på jobbet, i hemmet, på banken, när vi löser korsord, skriver ut checkar, löser en ekvation, talar om när vi kommer hem. Vi bär med dem överallt: i väskan, fickan, filofaxen, handsfacket.
   De har överlevt teknologiruschen, med bravur skulle man kunna säga. De har varit portabla ända sedan urminnes tider, långt innan Arbetsförmedlingen tog patent på ordet flexibilitet fanns de där, som ett ambulerande verktyg för såväl handelsresande som luffare.
   Måhända att de genom åren har ändrat form och blivit mer effektiva, men prototypen är densamma – funktionen likaså. Man kan inte uppfinna hjulet två gånger utan man kan på sin höjd finslipa detaljerna, det är en regel som vår generation samt våra förfäder verkar ha förstått och anammat ganska så väl.
   Saken är dock den: Någon måste ju köpa dem – men vem?
   Varje år säljs det säkert miljontals pennor runt om i landet, allt från blyertspennor, kulspetspennor, överstrykningspennor till mer extravaganta gamla gåspennor. Priserna varierar på dessa, den billigaste ligger på några ynka kronor medan den dyraste landar på över tusenlappen. I ren omsättning måste det röra sig om sjusiffriga belopp. Om inte mycket, mycket mer.
   Fråga dig själv: När köpte du en penna senast? Hur många pennor förbrukar du per år? Var nu ärlig: Går ekvationen ihop?
   Blir ditt svar nej, vad är du då? En simpel tjuv? En hobbykleptoman? En snyltare? Eller idkar du helt enkelt bara civil olydnad?
   Det är ett mysterium, det här med pennor. De finns bara där, vi tar förgivet att de ska göra det. Men frågan kvarstår: Vem betalar pennkalaset?
   Nästa gång du plitar ner dina kråkor på något papper tycker jag att du ska ta och fundera över varifrån pennan du håller i handen kommer ifrån.
   Rannsaka sedan dig själv.
   Vad är du för slags person egentligen?
   En som köper pennor eller en som bara alltid "råkar" ha några till hands i bakfickan.

Ps. Intressant och tänkvärd läsning om pennor återfinns i Ingemar Lundkvists bok "Pennan – fetisch och skrivdon (Byggförlaget 2001).