Att vilja nå fram till något som undflyr en, att se motståndet tydligt men ändå inte veta hur man ska forcera det. Det är en rörelse som finns i texten.

Berättarjaget i boken är författare. Hon har länge velat skriva en roman om sin farmor, en kvinna som i unga år kände kallelsen att bli missionär och som reste till Kina och levde där i flera år med sin familj. Författaren har fått tillgång till en del dokument och brev och har även hört släktingar berätta, ändå är det som att texten inte riktigt vill öppna sig. Skrivandet uppträder på ett annat sätt än tidigare, där finns inte någon tydligt avgränsad konflikt, det blir istället en undersökning på flera parallella nivåer. Vem är kvinnan som står bortvänd i fönstret? Vad symboliserar denna till synes stumma gestalt?

Författaren blickar tillbaka på barndomen och på relationen hon lämnat, men framför allt befinner hon sig i nuet, som hon beskriver detaljerat. Det kan vara bilderna som dyker upp i sömnen eller i vaket tillstånd eller den återkommande oron i kroppen. Det är också de yttre detaljerna, hur det ser ut i lägenheten, vad hon äter, hur vardagen är organiserad. In i detta avskärmade rum för skrivande kommer en ung journalist som har bokat tid för en intervju. Det blir ett inte helt friktionsfritt möte.

Boken växlar ofta mellan de olika personerna och tidsplanen. En tråd kan bli liggande flera sidor och sedan plockas upp så självklart som om det alls inte varit någon paus och det fungerar. Ibland varar en scen eller en tanke några sidor, andra gånger koncentreras den i en enda rad.

Ibland blir jag som läsare otålig, texten förmedlar en längtan efter att något ska lossna, kanske är det alltför lätt att då uppfatta denna strävan som ett slags mål? För det som blir det bestående intrycket är ändå det allvar som finns i texten, att den inte väjer undan för något i sitt sökande.