Det är svårt att översätta humor. Omöjligt ibland. Vad som är roligt i en kultur bygger på fenomen och tabun i just den kulturen. Att försöka trassla loss till exempel en rolig historia ur sin rätta miljö och berätta den i en ny kan med andra ord vara vanskligt. Resultatet blir ofta stötande, menlöst eller meningslöst. Poänglöst.

Så, kan det vara en god idé att berätta ett lands, i det här fallet ett före detta imperiums, politiska historia genom dess vitsar? Med Sovjetunionens roliga historia. Makten människan & skämtet visar David Cesarini och Claes Ericson att det faktiskt kan vara det.

Till att börja med är det riktigt roligt. Med en smula torr, svart humor kan man hitta en hel del i det totalitära samhället att dra på munnen åt, inte minst i kontrasterna mellan storvulna politiska idéer och den krassa verkligheten. Propagandamaskinerier, avhopp – "Visst kan vi skicka en kosmonaut till månen. Men hur ska vi övertala honom att komma tillbaka?" – och svält. Allt går att driva med, skratta åt. Och måste man också inte det ibland?

För där det finns förtryck finns det också motstånd. Det kan handla om allt från handfasta försök att störta makthavarna till synbart oskyldiga sätt att ta sig igenom dagen. Ett leende bakom maktens rygg kan vara nog så kraftfullt i kampen om självkänsla, identitet och drömmar.

Men att driva med makten kan förstås vara farligt också. Många vitsar handlar just om skoningslösa straff som kan drabba den som upprepar historierna, uttalar dem högt eller underlåter att anmäla vitsande bekanta innan de hinner anmäla en själv.

President Gerald Ford och Brezjnev samtalar under Helsingforskonferensen 1975. Ford tar mod till sig och frågar:
"Stämmer det att du samlar på historierna som folk berättar om dig?"
Brezjnev nickar entusiastiskt.
"Verkligen? Hur många har du?"
"Två läger fulla."

Cesarini och Ericson låter en eller ett par vitsar tematiskt inleda varje kort kapitel. Gott om kitschiga sovjetiska propagandabilder får illustrera (tyvärr inte i samma kronologiska ordning som texten). Det blir förstås inte enormt djuplodande, men ändå en ganska bra översikt över både vardagligt och politiskt liv i supermakten. Sovjetunionens roliga historia blir helt enkelt en extremt lättillgänglig och trevlig introduktion till komplicerade och ganska mörka historiska skeenden.

Kanske kunde man tänka sig liknande historiska vitsguider även till andra länder? Har vi lika njutbart klichéfyllda bilder av andra länder, eller är det månne något särskilt sovjetiskt?

Direktören för en kolchos skulle rapportera om årets skörd.
"Utfallet är så gott att om man staplade alla potatisar på varandra skulle Gud kunna ta en av dem."
"Men hur är det möjligt?" frågade den besökande parirepresentanten. "Det finns ju ingen Gud."
"Tja, det finns inga potatisar heller."