Etymologiska ordböcker har Sverige haft brist på, de senaste decennierna eller i princip alltid, beroende på hur petig man är. Under 2008 kommer Norstedts med en ny, etymologisk ordbok, men redan nu finns denna sammanställning av 2 200 ords betydelse och historia från W&W.

Det är i princip en utmärkt uppslagsbok, ur synvinkeln att författaren har gjort ett ordentligt jobb med att hitta grundbetydelserna för varje ord, samt gjort ordentliga korsreferenser inom boken, så att man dessutom får reda på att och hur olika ord hänger ihop. I den allmänbildningshungriges vardagsrum står boken bra. Dock är det "bara" 2 200 ord (Norstedts nya kommer t.ex. att ha tio gånger så många), och inte någon fullständig förteckning över svenskans ord och uttryck, ens på långt när. Dessutom undrar jag lite varför författaren inte har använt sig av nyare källor än vad som gjorts, det finns ju senare källor i respektive språk än t.ex. den latinsk-svenska ordboken från 1800-talet och "Dansk etymologisk ordbog" från 1976. Det märks kort och gott att Bo Bergman inte är en skolad etymolog, utan en språkintresserad person som lagt ned mycket jobb med gott resultat.

Men att kunna läsa saker som att

fejka 'hitta på, förfalska' kom in från engelskan under eller efter andra världskriget /. Det är med stor sannolikhet släkt med tyskans fegen 'putsa, polera; sopa' och därmed också med svenskans feja.

eller att

stilett 'vass dolk med spetsigt blad' kom på 1600-talet från italienskans stiletto med samma betydelse. Det är en förminskningsform av stilo 'stift, stilett', som går tillbaka på latinets stylus, stilus 'skrivstift', som svenskan har lånat in som stil och, via engelskan, stajl(a).

samt registret och ordförklaringarna i slutet gör att den ändå platsar fint i bokhyllan även hos en mer kritisk språknörd som undertecknad.