Vill ni veta nåt underbart?
Fredrik Lindström har skrivit en bok om det svenska språket. Och jag kan säga med ens, att det här är ingen bok som vill få en att garva. Det är inte komikern Lindström som kåserar eller driver med någon, det här är en bok om det svenska språket som varje svensk borde läsa. För den som inte visste det har Lindström ännu en sträng på sin gura, han är doktorand i nordiska språk. Lajbans, tycker jag.
I början av boken yppar Lindström en, för många väl förborgad, hemlighet: det svenska språket tillhör alla! Inte Svenska Akademin eller andra institutioner, utan precis varenda en som talar svenska. Därmed har man rätten att bruka språket som man vill. Och det är det Lindström vill få oss att göra.
Lindström behandlar exempelvis vårt komplex inför talspråket. Av naturliga skäl är det stor skillnad mellan talet och skriften. När vi talar med varandra använder vi sällan hela meningar, och meningarna är ofta grammattiskt oriktiga. Vad beror det på? Ja, inte för att vi är slarviga i alla fall. Man säger helt enkelt bara så mycket som behövs för att den man talar med ska förstå. Skriftspråket är inte ”finare” än talspråket, och skriften skulle aldrig existera utan sin orala motsvarighet.
Språkbruk som man aldrig har reflekterat över tas upp. Som att vi benämner allt omkring oss som inte är staden, som naturen. Där inkluderar vi allt: berg, ängar, sjöar, skogar… Förr när man levde mitt i allt detta, då hade man inget samlingsnamn för det. Man sa helt enkelt skogen, ängen och sjön. Men idag, då vi fjärmar oss alltmer från det vi kallar naturen, då finner vi påpassligt nog ett namn för det. Det självklara behöver ingen förklaring, däremot kräver det avvikande det. Ungefär så som barn idag talar om ”otecknade” filmer. Normen för animerade filmer har flyttats, från att för ett tiotal år sedan vara det avvikande, till att idag utgöra det normala för barn. Idag kallar barn allt som inte är tecknat för otecknat. Logiskt!
Lindström tar upp fenomenet låneord, som idag utgör en stor del av svenskans nyordisering, och säger att låneord i sig inte är farliga. Det farliga, säger Lindström, ”ligger nämligen i det vi inte gör när vi lånar, nämligen skapar nya ord och uttryck själva”. Och det är sant. Vi tror inte tillräckligt på oss själva för att våga skapa nya, svenska ord, utan plockar helt sonika från engelskan. Då får vi dessutom med på köpet en viss trendighet. Budskapet är: sluta sno från engelskan, vi har världens möjligheter att lattja med vårt eget språk.
Små insprängda ordstaplar finns här och där i boken, och sammanställer ord ur olika kategorier, exempelvis ”Nyord 1960-tal”, som könsroll, buskörning och klämdag, eller ”Svenska personlighetstyper” där man hittar bland annat fartdåren, prylbögen och popsnöret. Igenkännande kan man fnissa åt orden som då de lanserades var nymodiga, och kanske till och med fick folk att höja på ögonbrynen, men som idag är helt införlivade i svenskan.
En såväl praktisk som ekonomisk poäng är att boken är utgiven i så kallad paperback, som en pocket men ändå lite mer påkostad. Det gör att man för knappa två hundralappar får en utmärkt guide till hur vi kan använda det svenska språket.
Den här boken uppmanar till att ta det som är vårt, språket, och använda det. Hitta på egna ord, utveckla språket! Ett språk måste utvecklas, och det kan ingen språkakademi i världen göra – det är vår uppgift.
Jag önskar att Skolverket köper in den här boken, slår in den i rött papper, och ger den till Sveriges alla svensklärare i julklapp, som obligatorisk jullovsläsning. Jag är övertygad om att det skulle göra lärandet av det svenska språket mer lustfyllt för Sveriges alla barn och ungdomar.
Det här är en bok att ta på allvar. God Jul!
(”Nyordisering” är förresten ett ord som jag hittade på själv. Man får göra det.)
Publicerad: 2000-11-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 19:04
2 kommentarer
[...] ett brev från bara 100 år tillbaka och det är stora skillnader. Utveckling kallas det. Boktips: Världens dåligaste språk av Fredrik Lindström Like this:GillaBli först att gilla denna [...]
#
Tre ord som man hör och läser i alla samanhang av barn och vuxna:sjukt, galet och magist det börjar bli tjatigt.
Mvh
Hans Wiechert
#
Kommentera eller pinga (trackback).