Jag har rest till Kreta nästan varje sommar sedan 1979. Men okej, jag ska erkänna att jag inte är så mycket till vandrare. Jag har gått Samariaravinen, jag har gått Agia Iriniravinen, jag har vandrat från Sougia till Lissos i glittriga flippflopps, och när jag var riktigt liten var jag tvungen att gå till Anidri strand varje gång det blåste, men då fick jag oftast sitta på någons axlar. Dessutom har jag lyssnat på vandrarnas historier, om hur det blev för varmt, vattnet tog slut, de gick vilse, de blev tvungna att klättra flera kilometer över vassa berg och lösa stenar.

Det är inte helt lätt att vandra på Kreta, och inte hjälper det att vägar byggs ut så att kartorna inte stämmer, att de fina spåren i form av prickar på stenar och stenar som balanserats i högar ofta är obegripliga (”oj, nu är stenarna blå i stället för gula, betyder det att vår vägvisare, förmodligen en hippie från för länge sedan, fick slut på gul färg, betyder det att vi är vilse? Är benbiten på marken en del av ett mänskligt skelett?”), att det är svårt att finna skugga och att bergen är så höga att luften blir tunn.

Samtidigt är det vidunderligt vilt och vackert, det är uthållighetsövningar som får en att känna sig oövervinnerlig, seg och stark och nästan kunglig.

Så en svensk bok om 35 vandringsturer verkar så perfekt. Varje vandring beskrivs ordentligt med tid, sträcka, stigning, var det finns vatten och tavernor, och sedan med en vägbeskrivning och översiktlig karta. Men tyvärr tyvärr, 35 vandringar är alldeles för mycket. Varje beskrivning blir precis så ytlig, med så många hänvisningar till lokal turistbyrå att man nästan lika gärna kunde vara utan sin vandringsturbok. Ett par små sidor och en pytteliten kartbild räcker inte långt när man ska iväg i 6 timmar växlande hetta och snöklädda bergstoppar. Det hade varit bättre med kanske 7-8 vandringar, beskrivna i sådan detalj att man kunde klara sig med bara denna enda bok. Jag skulle vilja ha detaljer som ”när du kommer till platsen med flera gula stenar och ett underligt format träd är det dags att vika av uppåt höger och ta den smalare stigen, inte den breda”. Självklart skulle man ändå vara tvungen att dubbelkontrollera med vana vandrare och turistbyråer, men som det är nu fungerar boken bara som en idésamling, som förslag på vandringar, inte som riktiga anvisningar.

I boken ingår också ett längre avsnitt med Kretas äldre historia, märkligt nog skrivet av en Johan Henrik Schreiner, som inte nämns som författare på framsidan (men lite rörande står det ”professor i antikens historia” efter hans namn, som om hans närvaro i boken måste motiveras). Det är kunnigt men lite torrt, och när den moderna tiden kommer blir man som läsare lite trött på alla generaliseringar om ”greken” som tydligen inte tycker om havet, inte tycker om att vara utomlands och inte är intresserad av miljövård. Man börjar nästan tro att ”greken” är ett egennamn och inte ett sätt att benämna flera människor.

Som skönhetsupplevelse är boken inte heller så märkvärdig. Klart det finns vackra bilder på oliver och gamla gubbar, men i det lilla formatet och med bilder som aldrig ens täcker en hel sida blir det ganska pyttigt. Det är synd att boken känns så ofullständig, för den skulle verkligen kunna fylla ett behov.