Recension

: Osynliga händer
Osynliga händer Stig Sæterbakken
2009
Vertigo förlag
7/10

Svårhanterligt om människans bristande moral

Utgiven 2009
ISBN 9789185000616
Sidor 212
Orginaltitel Usynlige hender
Översättare Niklas Darke

Sök efter boken

Tacka vet jag Vertigo förlag för att de har modet att ge ut en så pass udda och tänkvärd deckare som den norske författaren Stig Sæterbakkens Osynliga händer. Vid en internetsökning på den för mig hittills okända författaren upptäcker jag att Vertigo även tidigare gett ut några av hans böcker, nämligen Siamesisk och Sauermugg Redux. Upprymd är ordet som beskriver min känsla bäst, över att ha funnit en sådan pärla bland våra samtida nordiska författare.

I Osynliga händer möter vi Kristian Wold, polisen och anti-hjälten som går runt med en tickande bomb i bröstkorgen. Hans fru driver runt hemma hela dagarna, har värk och är deprimerad, medan Wold gör allt i sin makt för att slippa ta tag i sin relation och sitt liv. Han är nyligen tilldelad uppdraget att avskriva ett fall där en 14-årig flicka har varit spårlöst försvunnen i ett års tid. Men istället för att söka igenom alla uppgifter och papper, dra i de sista trådarna och börja preskribera, hamnar Wold ideligen hos den försvunna flickans mor, Inger. Wolds djupa tristess och livsleda tillsammans med Ingers bottenlösa sorg och desperata tilltro till Wold, då han är den enda polis som fortfarande har intresse av Maria-fallet, bildar stommen till deras relation.

Wolds upptagenhet med sitt bräckliga ego driver honom och bokens handling framåt. Obehagligast blir det när han förvandlar den försvunna dottern till ett hot, något som står emellan honom och Inger och som han aldrig kan konkurrera med. När Inger en dag visar upp en video på dottern Maria väcks ett starkt motstånd i Wold, han ser en bortskämd och självisk unge som inte var nöjd med någonting, som ständigt avfärdade mammans välvillighet: ”Och jag såg framför mig hennes misshandlade kropp och tänkte att det var något som inte var hemskt med det som hade hänt.”

Det som till en början känns klassiskt: en poliskommisarie som ska reda upp i röran, göra ovisshet till visshet och läxa upp de moraliskt handikappade, visar sig snart vara någonting annat. Wolds handlingar och tankar bryter människans värdegrunder och plöjer den mark man inte ens får trampa på. Var ska den initiala sympatin för Wold ta vägen, frågar jag mig förvirrat som läsare.

Sæterbakken får mig, jobbigt nog, att känna att jag skulle kunna handla och tänka precis som Wold själv. Det finns ett logiskt spår i poliskommissariens skeva beteende som känns oerhört trovärdigt, jag skruvar endast på mig en aning när han i Ingers soffa berättar hur han tillsammans med en kollega slagit ihjäl en hallick med ett järnrör på tjänsteresa i Krakow. Sæterbakken sätter mina principiella värderingar och min inre tilltro på spel, något som inte vanliga deckare eller thrillers förmår göra.

Att en deckare med så många och skilda beröringspunkter – otrohet, nyfunnen kärlek på äldre dar, sorg efter förlorat barn, moralförlust, mänskligt förfall, manligt förtryck och hejdlös egoism – kan få plats på endast 210 sidor är självklart imponerande men ger också ett bitvis ytligt intryck. Med tanke på bokens svårhanterliga ämnen skulle det inte kännas fel om man fick mer kött på benen, mer fullföljda spår. Sæterbakkens språk är kärnfullt och stilistiskt, det finns inte en mening som känns överflödig, allt ligger på sin plats och kanske känns berättandet ibland lite väl återhållsamt. Fördjupningen är helt klart upp till läsaren då det psykologiska begrundandet inte tar någon större plats. Men samtidigt, det här är ingen deckare som vill vara behaglig eller lätthanterlig någonstans, vilket gör mig både nervös och triggad på samma gång.

Lisa Gidlöf

Publicerad: 2009-06-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-03 19:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3335

2 kommentarer

[...] Men andra är mer positiva: Aftonbladet, DN och Dagens bok. [...]

 

[...] FIXA OMSLAG!“Tacka vet jag Vertigo förlag för att de har modet att ge ut en så pass udda och tänkvärd deckare som den norske författaren Stig Sæterbakkens Osynliga händer. Vid en internetsökning på den för mig hittills okända författaren upptäcker jag att Vertigo även tidigare gett ut några av hans böcker, nämligen Siamesisk och Sauermugg Redux. Upprymd är ordet som beskriver min känsla bäst, över att ha funnit en sådan pärla bland våra samtida nordiska författare…” Läs mer [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?