Det finns ett hus någonstans i Slovakien, där du möter dina värsta mardrömmar. De som stigit in i detta hus har kommit ut på olika sätt förändrade, ingen blir sig riktigt lik igen. Vissa tappar förståndet av skräck. Andra finner lycka i att nu ha upplevt det värsta som kunde hända; efter detta finns det […][...]

Dagarna blir fortfarande mörkare och mörkare, ett säkert tecken på att året börjar gå mot sitt slut. Det gör också bokåret. Ett år som självklart har bjudit oss på många fantastiska läsupplevelser. Det har varit ett år då vi tycker att förväntningarna på både debutanter och etablerade författare har levt upp till det vi på […][...]

Det första förhållandet. Hon tycker om dig, du tycker om henne. Världen är ny, skör, den går nästan sönder. Samtidigt har du hittat hem, och skulle detta någonsin ta slut, då dör du. Men det kommer det ju aldrig att göra. Ni har funnit varandra, du är hel tack vare henne. Du blir blind av […][...]

I förra veckan ägnade jag en dag åt att vitbetsa min bokhylla. Eftersom jag tänkt utföra denna syssla i sisådär ett år och eftersom jag hela tiden tänkt att ”inga böcker behöver vara på sin plats eftersom jag ju ändå skall måla snart och då måste ju allt ändå plockas ner och hamna i oordning” […][...]

Tacka vet jag Vertigo förlag för att de har modet att ge ut en så pass udda och tänkvärd deckare som den norske författaren Stig Sæterbakkens Osynliga händer. Vid en internetsökning på den för mig hittills okända författaren upptäcker jag att Vertigo även tidigare gett ut några av hans böcker, nämligen Siamesisk och Sauermugg Redux. […][...]

Det på nåder och kant, provokationens förlag Vertigo vill introducera på svenska är den norska författaren Stig Sæterbakken med sin bok Siamesisk. Han har stämplats i sitt hemland som kontroversiell, och på baksidestexten sägs det att han är en urbota jävlig författare. Det vill naturligtvis utmana läsaren. Författaren vill så gärna få oss att vidkänna […][...]