I torsdags började SVT visa den norska tv-filmatiseringen av Anne B Ragdes Neshov-trilogi. Jag läste ut Berlinerpopplarna i onsdags, vilket förstås leder till en hel del enerverande noggranna jämförelser. Och så landar jag i att det luktar ju knappt. Visst är det en fin filmatisering, möjligen något mer genomallvarligt, men framför allt - var är lukterna?

Men, skulle man ju kunna invända: en roman luktar väl inte heller? Jo. Berlinerpopplarna luktar. Den luktar, och den fullkomligt genomsyras av vårt moderna idiotproblematiska förhållande till lukter. Lukter som signalerar klass, fattigdom, rädsla, sjukdom, död, djurhållning, skåpsupande, desperation. Allt vi helst inte vill låtsas om och som bubblar under ytan.

Det börjar med ett kärleksmöte, en återblick i kursiv och en graviditet. Det slutar - och det är inte för inte som Ragde även skrivit deckare - i en avslöjad familjehemlighet. Decennier av sociala normer och en besatthet av att allt ska se snyggt och korrekt ut på ytan rasar samman. Normer som dröjer sig kvar på landsbygden, dröjer sig kvar överallt egentligen. En strävan efter det respektabla som inte bryr sig om vem den trampar på och sliter sönder.

En åldrig mor får ett slaganfall och dör. Sönerna, grisbonden Tor som levt hemma på gården med föräldrarna hela sitt liv, begravningsentreprenören Margido och sladdbarnet Erlend, förskjuten sedan 20 år men med rar man och glassig tillvaro i Köpenhamn, återförenas ytterst motvilligt. Modern måste begravas och ägandeförhållandena kring den olönsamma gården redas ut en gång för alla.

Till Trondheim och gården Neshov kommer också Tors dotter Torunn, produkten av ett kort förhållande i lumpen med en flicka farmodern snabbt bestämt att hon vägrar dela sonen med. Torunn är 37 år gammal och har mött sin far en gång. Erlend har inte ens berättat för sin livspartner sedan ett drygt decennium om familjen i Norge och Tor, han kommunicerar bäst med sina grisar, en bunt inte alls oviktiga karaktärer i berättelsen.

Och när läste du sist en fängslande roman om grisuppfödning? Om kultingar och suggornas eventuella förlossningspsykoser, om småbönders oändliga slit på en ohållbar massmarknad och förfallna gårdar som ruvar på minnen av fornstora dagar? Berlinerpopplarna är ett ömsint, och alls inte humorlöst, men oromantiskt porträtt av människor som inte förekommer särskilt ofta i romaner. Som inte alltid äger ord, men som otidsenligt drivs av lika delar vana och kärlek till djuren och arbetet. Som hade varit oändligt lätta att romantisera - om det inte vore för det där med lukterna.