Ingenting händer här. Det är tolv kilometer till färjan. Och så är det en bensinstation innan. En bit efter bensinstationen ligger biblioteket. En bensinstation där jag känner en som jobbar, och som jag måste passera för att komma till biblioteket. Jag har bestämt mig för att gå till biblioteket, så jag har ändå en liten mission. Den här gången vet jag vilken typ av bok jag vill ha.

Jag tvivlar på att han jobbar lördagar.

Ina är sexton år och bor i en håla. Erik, killen som jobbar på bensinstationen har hon legat med på en fest för ett par månader sedan. Han får henne att känna sig som en ”rosa- och silverfärgad Pocahontas-ballong fylld av en gas som får mig att sväva”. Förutom att hon inte svarar fast han ringer hela tiden, eftersom han har en flickvän som är sötare än Ina. Och så för det här med att Ina nog faktiskt är med barn.

Helst vill hon prata med Synnöve, en äldre kompis som flyttat till Oslo, men hon pallar inte att ringa. Så när Erik står utanför affären och frågar om han kan köra henne någonstans svarar hon att hon egentligen vill till Oslo. Någonstans på den långa vägen ska de kanske lyckas prata allvar med varandra också?

Bjørn Sortland ger på ett rakt och underfundigt sätt röst åt Ina medan hon försiktigt iakttar den här killen som hon faktiskt har legat med och kanske också skulle vilja lära känna. Om man nu dras till någon, finns det skäl att lita på sitt eget omdöme? Eller är alltsammans bara slump? Hur ska man kunna veta det?

Jag gillar tonfallet, blandning av dramatik och lågmäldhet. Gillar att de bor i någon sorts håla, där intressen man kan ha är typ köra bil. För att det är ungefär vad som finns att göra, och för att ”det här är ett ställe där man behöver bil för att komma bort”. De där platserna finns det ju miljoner av, men de är ofta plågsamt underrepresenterade, åtminstone om man vill göra något mer än narr av dem.

Alla har ett hungrigt hjärta är en ganska anspråkslös historia, som en kortfilm, eller kanske en pjäs (förutom att bilar aldrig blir bra på teaterscener). Två eller tre karaktärer bara. Ina och Erik. I början hennes lillebror Thomas, vilket också är en väldigt fint skildrad relation, och i slutet lite råd från den efterlängtade Synnevö. Avskalat. Men också viktigt.

Samtidigt kan man ju aldrig så noga veta. Vad man vill, hur man borde leva. Ibland får man ta det lite som det kommer, lämna saker hängande en smula. Sortlands vardagligt lågmälda ton gör ofta just det, som i meningar som ”Det är väldigt fel, men jag får lust att hångla med honom. Lyckligtvis är tyvärr Thomas väldigt vaken.” På en gång helt avigt och precis rätt.