Jag njöt av de dammiga och pampiga miljöerna i Gentlemen som var långt ifrån den ljusa, fräscha och nyproducerade lägenhet jag själv bodde i. Den murriga och mystiska våningen som Henry Morgan hade ärvt låg mitt på den brusande delen av Södermalm.

Den hade vindlande serveringsgångar och sammetsdraperier, jazzen var ständigt närvarande tillsammans med cigarettrök och mystiska karaktärer.

Nu är Henry Morgan tillbaka i en annan miljö och året är 2018. Morgan anländer till fots till gården i Skåne där Östergren lever sedan många år tillbaka.

Morgans tweedplagg och slips med Duke of Windsor-knut har bytts till kavaj i jankerstil och knäbyxa. Han är sliten och smutsig efter en lång vandring från Wien. En pilgrimsfärd, kallar han det, målet är att gå ytterligare över 100 mil för att besöka sonen i Lappland.

Östergren och Morgan har inte träffats på länge, läget är spänt men båda spelar med. Östergren vet att Henry Morgan dyker inte upp utan en anledning … Bland det första Morgan säger är:

-Du har problem … Nu igen. Du behöver hjälp.

Sen börjar ett trevande umgänge med traditionell husesyn, vandring genom trädgården och en dialog som ständigt cirklar runt ämnet utan att direkt beröra det. Vad vill Henry Morgan? 

Det blir relativt snabbt tydligt att det nätverk som Henry Morgan tillhör, kallat ”Byrån”, har bett att få en rapport om händelserna i Svenska Akademien från Östergren.

Den gamle ledaren för ”Byrån” – Envoyén – har ersatts på tronen av sin dotter Vivi. Hon bjuder någon dag senare in till lunch på den lokala pizzerian för att klargöra för Östergren vad dealen gällande rapporten är. 

När de diskuterat en stund är står det klart att det snarare är ett ultimatum än ett fritt val. Östergren vet dessutom vad ”Byrån” är kapabel till. De kan med största säkerhet förstöra hans liv om han inte följer direktiven.

Östergren har dessutom känt att någon har iakttagit honom då och då. Drönare, mystiska personer på motorcyklar och annat har gjort att han har anat oråd. Med andra ord, det finns inte mycket spelutrymme. Att skriva rapporten om Svenska Akademien är det enda vägen för honom att bli fri.

Förutom delen i boken gällande rapporten får vi följa med Östergren bakåt i tiden. Han möter personer som satt starka krafter i rörelse. Det är vapenaffärer, mord och våldtäkter. 

Språket i boken är fantastiskt. Dialogerna är detaljrika med bitvis komplexa händelsekedjor, så jag fick då och då faktiskt bläddra lite fram och tillbaka för att greppa vissa delar till fullo.

Oavsett detta så älskar jag hur Östergren väver ihop realism med fiktion. De osannolika sammanträffandena är så genomtänkta! Lägenheter med hemliga passager som används för att gå under jorden och möten mellan personer i dåtid som idag fått utrymme i nyheterna (En sprättig Kulturman dyker upp på restaurang Prinsen på 70-talet). 

Berättelserna vävs in i varandra med slående finess och det är med sorg i hjärtat jag tänker att det här är slutet på historien. Men det trodde jag å andra sidan efter Gangsters också, så vem vet …

Similar Posts:

• And the locusts sang
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Östergren klår Ibsen
• Lugn och Svenbro Akademiens nya giv
• Bellmanpriset till Ann Jäderlund

Två framgångsrika författare, hon med ett tjugotal utgivna böcker, han med tre gånger fler och en stol i Svenska Akademien. Här är det modern som står i fokus, modern och Johannas relation till henne, även om den naturligtvis formas av det som skett i relationen mellan föräldrarna. Modern och dottern lever i en märklig och inte helt sund symbios och frigörelsen är långsam och plågsam – och avbryts när modern förlorar sina ord: i en stroke när Johanna är 25 år gammal.

För där rasar allt samman. Deras var en relation av ord, de var en familj av ord, med ord som kärlekshandlingar och som vapen och plötsligt står en av dem utan. När dottern äntligen skulle slå sig fri blir hon tillsammans med sin bror moderns vårdare och livet fastnar, sätts på paus, på vänt. Ett steg framåt och två tillbaka. Att lära sig att leva utan ord. Att lära sig att leva med någon annans bristande ord.

Jag har läst Johanna Ekströms tidigare självbiografiska bok Om man håller sig i solen men här tycker jag att det blir mer avskalat och direkt. Märkligt kanske, med tanke på hur ofta hon citerar moderns texter, men det är som om de talar med varandra på det sättet, kanske för att det inte går att föra den sortens samtal längre.

Det är ord, ord, ord, så väldigt många gånger nämns just ordet ”ord” – egna ord och moderns ord och ord om deras ord. Det finns en upprepning men också en riktning i det, för nog är de skickliga författare båda två. De kan formulera sig på så många olika sätt med såväl slagfärdighet som stor empati och här finns bådadera. Men allra bäst blir det nog i den vilsna ömheten och hur det finns en skönhet i det vardagliga, samtidigt som det under allt ligger ett skrik, ett vrål ur djupet. Men tyst.

Hon vrider och vänder på det som varit och det som är – för här är orden hennes, liksom känslorna. Det är hennes ilska, hennes dåliga samvete, hennes skam och hennes rädsla. Den stora rädslan för att inte orka det hon borde orka, måste orka. Men också hennes triumf i vissa situationer.

Att vårda sin mor, att själv vara mor, att skriva sin mor, att vårda sig själv.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Att välja och skriva sitt liv
• Mamma mia – att förstå en mor
• Den enes utopi är den andres dystopi?
• Duktig debutant

Att en så stor del av texten är citat ur Selma Lagerlöfs brev ger också en väldigt stark närvarokänsla. På var och varannan sida återfinns författarens egna ord om skrivande, läsande och levande och lägger ytterligare lager till de skönlitterära verken.

Den endimensionella sagotanten blir levande och mångbottnad; och det är just den nämnda bilden Anna-Karin Palm verkligen tagit sig an att ifrågasätta och rasera. Selma Lagerlöf uppfattades länge mer som en förmedlare av sagor och historier än en författare i sin egen rätt, vilket flera litteraturvetare visat är en felaktig bedömning men ändå något som dröjer sig kvar. Här gås samtliga hennes större verk igenom och det visas på en annan medvetenhet än den som ofta framhålls.

Samtidigt var Lagerlöf själv mycket för att betona det intuitiva och andliga i skrivandet, att gå in i sin innervarelse och hämta stoff därifrån. Hon var religiös men måttligt kristen, mer en sökare beredd att närma sig det som låg nära hennes egna känslor och tro.

Hon nöjde sig inte med att enbart skriva utan engagerade sig i författarnas villkor, liksom hon innan författandet tog över engagerade sig i lärarnas. Hon visste mycket väl vilket pusslande som krävdes för att hinna skriva, när hon samtidigt skulle försörja och ta hand om såväl sig själv som sin mor och tidvis även ytterligare en släkting.

Hon var en föregångare på många sätt, som offrade skrivtid och -ro för att ta platser som på sätt och vis var hedrande men också mycket krävande. Den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, den första kvinnan i Svenska akademien. ”Om inte jag gör det dröjer det länge innan någon annan får chansen.” På flera områden blev hon en representant för halva mänskligheten men också tagen ur tävlan. Hon var på sätt och vis sin egen kategori.

Men innan hon kom så långt kan man baxna över citaten ur recensioner – dessa manliga recensenter som tycker sig ha rätt att läsa ut vad de önskar och finna att det inte räcker. Man kan bli arg men också finna det en aning underhållande hundra år senare och med facit i hand – för vems verk var det som höll och vems magiska författarväsen är det som fortsätter fascinera?

Jämte skrivandet och det offentliga skildras det privata livet. Vänskaperna, kärlekarna och relationerna i gränslandet mellan dem. Så i princip fritt från män, bortsett från fadern. Navigerandet mellan dessa kvinnor, som hon visste hur hon skulle tjusa men inte alltid kunde få att lägga band på sin svartsjuka, var också något som krävde en hel del av henne – samtidigt som det gav väldigt mycket.

Vad gäller den tidigare mest kända relationen, den med Sophie Elkan, fanns det också en konkurrenssituation, eftersom Sophie när de träffades var den etablerade författaren – som snart såg sig omsprungen med hästlängder. De gjorde många resor tillsammans och fann stoff att skriva om men var tvungna att dela upp det mellan sig, för Sophies skull.

Jag fascineras av drömmen om Mårbacka och förverkligandet, hur det gamla hemmet blev till myt och symbol. Hur hon på sätt och vis skrev om sitt liv till en saga om en saga men än mer om en författare och jag vill läsa hennes böcker nu. Jag vill läsa om och läsa nytt. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Antikrists mirakler, Kejsarn av Portugallien … Körkarlen, Herr Arnes penningar, Liljecronas hem, Anna Swärd … Och alla dessa noveller hon skrev mer eller mindre för att försörja sig, för att bygga sig en solid plattform.

Jag imponeras av det idoga arbetet som ligger bakom biografin: alla timmar, dagar, veckor med Selma Lagerlöfs böcker och andras texter – och alla timmar, dagar, veckor med Selma Lagerlöfs brev. Alla dessa ord att finna ut det viktiga ur. Och till det dåtida förs även in nutida författare, som Siri Hustvedt. Det pågår ett ständigt samtal författare emellan, en kontinuitet genom tid och rum där ljuset riktas och riktas om. Bättre författarbiografier än så här skrivs knappast.

Similar Posts:

• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Respekt
• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Storartad berättarglädje
• Torrt och akademiskt

Jag var ungefär lika delar intresserad av att läsa en fördjupning av artikelserien i DN och av att se hur den här oerhört kompetenta journalisten skulle te sig i bokformat. För även om kärnan är densamma så innebär ju en bok en annan genre, ett annat språk och en annan berättarteknik för att göra ämnet rättvisa.

Med Klubben visar Gustavsson att hon är en lika professionell författare som journalist. Boken ger verkligen både mer och djupare information och den står stadigt på egna ben. Och här, precis som i artikelserien, hanterar Gustavsson genomgående sina informanter med respekt. Det finns inte ett uns av sensationalism i den här boken och det är så skönt.

Visst är det personer som pekas ut (de vanliga när det gäller den här historien) i meningen att de framstår som att de har begått vissa brott och fel. Men boken handlar inte om att peka ut, att säga ”se den där, den är en synnerligen ful fisk, usch och fy!” I stället tar Gustavsson med oss in i en snårig kontext av mänsklig strävan efter acceptans och konstnärlig framgång, av makt och beroenden, av utnyttjande och gränser som överskrids, ofta successivt.

Gustavsson visar oss dessutom hur allt det här, trots att det främst händer i en viss kontext (en liten klick av det litterära Sverige och det litterära Stockholm), inte är skilt från samhället i övrigt.

För den som inte bara är ute efter att smaska i sig skvaller om hur hemsk/galen/vidrig den eller den är, utan faktiskt vill börja förstå hur något sådant som det som har hänt kan hända – och vill börja förstå hur det kan hända igen, så att vi kan förhindra att det gör just det – är Klubben ypperlig läsning. Och för den som längtar efter skvaller om just detta, är kanske Klubben ännu bättre läsning, för att få upp ögonen för hur allt det där, allt det här, hänger ihop med det som vi i övrigt kallar samhället och livet, det som vi själva är en del av.

Similar Posts:

• När det värsta redan har hänt
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Elitutbildning – eller utbildning för eliten?
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• När allt kan köpas för pengar

Att läsa boken K, ett försvarstal på över 260 sidor, satt långt inne för mig, då jag blev mycket illa berörd av händelserna i och omkring Svenska akademien.

Efter att ha läst Klubben av Matilda Gustavsson kände jag dock att båda sidor bör få komma till tals. Som ett försök att agera domare över mina tankar och förutfattade meningar tog jag mig an boken K. Övertygad om att den måste läsas trots den upplevda nonchalansen och naiviteten från Frostenson ifråga om delaktighet och skuld.

Flykten från Sverige tar Katarina till Paris. Med sig har hon sin ofelbara man. Han som, enligt Frostenson, inte har några brister eller något i sin aura som skulle kunna förinta och förstöra. Han som aldrig skulle lägga sin hand på någon med våld, han har det helt enkelt inte i sig. Han är inte den typen av människa, djur eller varelse.

Frostenson levererar underbara och detaljerade skildringar av Paris. Hon går runt i stadens parker och insuper kraften de bekanta miljöerna ger henne. Sverige är långt borta i antalet kilometer men ändå väldigt närvarande. Frostenson refererar ofta till landet S med underton av ångest, besvikelse och ilska.

Frostenson bjuder på detaljerade och djupa analyser av ord – ursprung, betydelse och bakgrund – som ger mig stor inspiration. Hon är utan tvekan en mycket skicklig skribent och jag blir imponerad av hennes gedigna kunskaper om diktare och författare. Hon har också flera parallella spår som hon skickligt håller ihop genom hela boken.

Däremot blir jag häpen över att hon är oerhört pretentiös och trångsynt i sitt sätt att se på världen. Jag får känslan av att Frostenson har haft en mycket begränsad konformistisk umgängeskrets.

Det genomgående budskapet i boken är att Katarina och Jean-Claude, hon och han, ska ”tas ner”. Det är en orimlig självömkan och oförmåga att ta in de faktiska händelserna. Har Katarina Frostenson levt i ett parallellt universum?

Frostenssons vindlande tankar – som en mardrömmens labyrint eller en feberyra. Självklara referenser till Kafka finns förstås i boken. En annan återkommande person Frostenson ofta refererar till är Simone Weil.

Jag måste läsa på om Weil då jag vill veta mer om hennes bakgrund och kan snabbt konstatera att Weil var känd för att strida för kvinnliga rättigheter, klokskap och att vara en rättskaffens person. Jag tror knappast Weil hade uppskattat att vara den som får står för de rättrådiga orden och försvaret i Katarina Frostensons bok.

Jag förundras över hur någon så beläst även kan vara så inskränkt och regelstyrd. Frostenson tycker att det är avskyvärt att vissa ledamöter i Svenska akademien inte följde ett majoritetsbeslut utan istället avgick. Hon verkar ha problem med att förstås att människor inte är livegna. De flesta normala individer har moraliska kompasser som det inte går att kompromissa med.

Similar Posts:

• Bedövande vackert, outsägligt och svårt
• Alltings återvinning
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Lugn och Svenbro Akademiens nya giv
• Bellmanpriset till Ann Jäderlund

Kärlekens Antarktis är en kärlekssaga om det mest brutala våldet man kan föreställa sig. Bokens berättare, Inni, är knarkare, prostituerad – och död. Mördad. Och nu berättar hon sin historia. Det här är inte en berättelse om en mördare, hans drivkrafter eller motiv. Det här offrets historia, det är hennes röst som hörs. Mördaren skymtar bara förbi som en skuggfigur i marginalen. Inni får oavbrutet och flera gånger berätta om sin våldsamma död, om styckningen av hennes kropp – men också om sin uppväxt, sina barn och de val som ledde fram till slutet.

Det är brutalt, som ett knytnävsslag i magen – men också fantastiskt och levande. Orden rinner likt ett vattenfall över sidorna. Beskrivningarna av naturen, av ljuset i sommarkvällen, av lukterna efter regnet är så levande att det känns som om man befinner sig mitt i dem. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka att om Stridsberg någon gång vill byta litterär inriktning har hon en framtid som naturskildrare.

Med små medel skildras stora känslor, vad döden gör med de efterlevande – men också hur någons våldsamma död ger efterverkningar på samhället. Paradoxen framträder här i all sin prakt; en levande Inni var inte någon att bry sig om, i värsta fall någon att äcklas av – men som död blir hon nyhetstoff. Och samtidigt ändå bortglömd, för fokus hamnar till syvende och sist på mördaren – hans motiv, bakgrund och vad och hur han gjort med sitt offer. Det är inte utan att man som läsare skäms lite.

Kärlekens Antarktis kan beskrivas som ytterligare en historia om ett styckmord, en samhällskritisk berättelse om vår fascination för våld och ondska eller en kvinnas levnadsberättelse. I själva verket är den både och – och varken eller. Den är offrens berättelse, en megafon åt de allra mest utsatta. En kärleksförklaring och ett synliggörande av dem som samhället inte vill se.

Låt den bli läst av många.

Similar Posts:

• Första numret av 10-tal
• Mammors längtan bort
• Evigt motstånd och uppror
• Scenisk uppgörelse med släkthistoria
• ”Hade han nu trots allt börjat tänka? Det var tydligen smittsamt.”

När beskedet först kom i våras om att inget Nobelpris i litteratur skulle delas ut i år, uppfattade jag det nog mest som tjurighet från Svenska akademiens sida. ”Vi får kritik, jaha, ja, då tänker vi i gengäld inte ge er något pris att glädjas åt”. Sedan dess har församlingen imploderat så till den grad att det knappast kan förvåna någon om de har svårt att göra sitt jobb.

Visst, akademien delar ut en mängd priser, inte bara Nobelpriset i litteratur. De delar ut priser till ett värde av 25 miljoner kronor om året – och det redan utan att räkna in Nobelpriset.

De priserna har nog få av oss som inte tillhör litteraturens innersta kretsar särskilt stor koll på. Nobelpriset är nu det pris som fört akademien i allas blickfång. Världens mest dyrbara och prestigefyllda litteraturpris. Där har debattens vågor stundtals gått höga, men så ska det ju vara kring ett stort pris. Pinsamheter som 1974 års utdelning till de egna ledamöterna Eyvind Johnson och Harry Martinson – förtjänta eller inte ser det helt enkelt förbannad egotrippat och korrupt ut – och till och med den usla könsfördelningen hade vi nog ändå föreställt oss som ett minne blott.

Det senaste årets minst sagt offentliga skandaler har gett en helt annan bild, där den våldtäktsdömde ”kulturprofilen” framstår som på sin höjd toppen på ett isberg. Sedan de krafter inom akademien som stått för någon som helst förnyelse tvingats eller valt att helt avgå eller åtminstone för stunden distansera sig är det svårt att se hur den här bisarra institutionen ska kunna överleva.

Eller, överleva och överleva. De anses goda för något i stil med en miljard, främst i aktie- och fastighetsinnehav. De kommer inte bara att kunna sitta och pula med sina svart-vita kulor och andra ritualer så länge de känner för det, de lär kunna fortsätta att utöva en avsevärd makt över andra i kraft av det som är deras att fördela. För pengar är ju makt, vad än mer idealistiskt orienterade försöker hävda.

Var det förutbestämt att gå så här? Det är lätt att få det intrycket, ju mer som kommer fram om akademiens verksamhet. Makt korrumperar, heter det ju av en anledning, och verksamheter med stor makt och liten insyn tenderar att göda vänskapskorruption och maktmissbruk. Det som briserat det senaste året kommer knappast som en blixt från klar himmel.

Fast ingenting är ju ödesbestämt. Det är klart att det skulle gå att åtminstone hjälpligt dränera träsket. Inte inifrån, för den initiativkraften har åtminstone för närvarande lämnat akademien. Kvarvarande ledamöter är uppenbarligen helt nöjda med sin egen självtillräckliga elitism och inte det minsta benägna till någon självkritik. Några är möjligen för gaggiga för att egentligen ta ställning; det är för mig lite oklart.

Men utifrån, då? Akademien glans är naturligtvis någonting som till stor del tillförs av oss som beskådar den. Många av de tongivande i detta beskådande har dock vittnat om en alltför stor rädsla för de adertons (eller vad de nu är nere på för siffra för närvarande) inflytande för att våga kritisera. Det får mig åtminstone att känna att den oavlönade men passionerade litteraturkritik som bland många andra dagensbok.com står för kanske faktiskt spelar en viktig roll. Här sitter vi runtom i landet och är oförstående för den stockholmskulturella ankdammen, liksom. Good for us.

Akademien må vara en produkt av en gammal enväldig kungamakt, men vi lever inte i ett enväldigt kungadöme. Vi lever i en demokrati och vi kan välja att se över hur vi som kollektiv, den moderna staten, förhåller oss till akademien. Det behöver vi göra nu.

För jovisst, akademien lever gott på sina gamla tillgångar och investeringar, men bör de verkligen fortsätta att göra det skattefritt? Bör de fortsätta att inkassera statliga miljoner från Bolagsverket av mest rent historiska skäl? Bör Stockholms Stad fortsätta att hyra ut Börshuset gratis och ”för all framtid”? Kan sådana avtal ens vara giltiga? Är akademiens diffusa juridiska form ens rimlig i ett modernt samhälle?

Vi håller oss inte med enväldiga kungar längre. Så varför i hela friden ska vi hålla oss med en enväldig akademi?

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2012
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• And the locusts sang
• Professor Ingemar Nilsson får pris av Svenska Akademien

Nu har du gjort det, du har fått hennes bild av bråket som verkar ha skadat både Akademien och Nobelpriset till synes bortom räddning, och diskussionerna runt Bob Dylans bisarra Nobelpris framstår lite som en storm i ett vattenglas i jämförelse. Att då Danius bok om just detta kommer ut samtidigt känns ur uppmärksamhetssynpunkt vältajmat, men också lite som en antiklimax. Den är tunn (100 halvstorlekssidor med många bilder); förarbetet till priset är ju hemligstämplat till 2066, och boken är skriven innan Akademien imploderade. Vad återstår då att skriva om?

Danius skriver först kort, utan mycket detaljer, om Dylans plats i litteraturen. En kunde tycka att detta borde ha givits mer vikt om nu målet är att försvara hans Nobelpris, men dels verkar inte Danius anse att det är något kontroversiellt i det – en rakryggighet jag uppskattar även om jag inte håller med – och dels har många med betydligt mer tid att ägna åt Dylan skrivit mycket längre böcker om det, som hon hänvisar till. Gott så. Därefter följer en redogörelse för Dylans första Sverigebesök 1966 och de upprörda reaktionerna från svensk press, och så slutligen – halva boken – berättelsen om vad som hände efter att Dylan fått priset, dagarna det tog att komma i kontakt med honom, tumultet i tidningarna om den ”otacksamme” Dylan, och slutligen den privata lilla prisceremonin före Dylans konsert i Stockholm 2017.

Den sista delen är absolut den mest intressanta, även om den också känns i kortaste, ensidigaste laget. Danius skriver om mediernas övertolkningar och felciteringar, om hur Beckett minsann också tog tid på sig att svara, och att det inte var någon stor grej att det tog 12 dagar att få Dylan på tråden (och att han var väldigt ödmjuk och tacksam när hon väl talade med honom). Prisceremonin känns som om den kunde bli en bra enaktspjäs, där den uppklädda Akademien blir samfällt starstruck inför en folkskygg Dylan i hoodie och handgjorda skor, och Danius bara måste tala om för Dylan att Klas Östergren är en ”real cool guy”.

Mycket mer än så är det inte. Det boken gör gör den trots allt väl; Danius drar utan att bli övertydlig en röd tråd från den unge Dylans anammande av Rimbauds motto ”je est un autre” till Dylans Sverigebesök 1966 och den svenska pressens förvirrade reaktion, till hur den samlade svenska medieeliten plötsligt blev experter på vad Dylans tystnad betydde hösten 2016. En mycket privat artist som dansar efter egen pipa och inte riktigt vill förstå varför omvärlden reagerar så starkt på den, och varför han sedan förväntas ta ansvar för deras överreaktioner (som att ge honom Nobelpriset). Och Danius, som ju varit van vid excentriska författare bokstavligen sedan livmodern, tar det hela med jämnmod och komplicerar inte den bilden i onödan. Om sen den röda tråden säger något annat än Danius behov av att hitta en sådan (det gick ju trots allt drygt 50 år emellan de två gångerna Dylans namn var nog för att ge svenska journalister blodstörtning, och väldigt mycket vatten under väldigt många broar som här hoppas över helt) kan diskuteras. Men efter det senaste halvårets rammelbuljong finns det något charmerande enkelt i att även Akademien ibland bara är fans som hänger vid scendörren och hoppas på en glimt, och vackert får anpassa sig till omvärlden när det inte går precis som planerat. Sen drar Dylan vidare, och Danius också.

So I’ll make my stand
And remain as I am
And bid farewell and not give a damn

Similar Posts:

• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Nobelpriset i litteratur 2016
• Song and dance man
• Mest för fans
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”

”FIFA-ordföranden Sepp Blatter och Uefa-ordföranden Michel Platini stängs av i åtta år.”

Vurmen för fotbollen lever vidare. Trots skandaler och korruption.

Oemotståndlig lockelse drar fotbollspubliken till de gröna arenorna. Stora fotbollsfester med karnevalsstämning. Små helgturneringar där lekfullhet uppmuntras (och ilsket pådrivs) på korplagsnivå.

Vurmen för litteraturen lever vidare.

Att läsa texter, höra repliker på teaterscenen eller ta del av en välskriven samhällsbetraktelse har för många människor ett stort värde.
Mitt intresse för läsning har sin grund i att jag kan besöka andra världar. Jag kan resa i tiden och jag kan ta mig över världshaven till en annan kontinent. Ibland har Svenska Akademien bidragit med tips. Andra gånger inte.

Ännu fler världar ska besökas. Och titta, där är dörren. Vad vore livet utan litteraturen?

- – - –

(Urklippta citat från SVT Sport)

Similar Posts:

• Svenska klassiker till din dator
• I skuggan av inget pris
• Tema: Svenska akademien
• Den vackraste skildringen av kärlek och död
• Horace på bästa humör

I veckan har såväl kungen som akademien annonserat att förändringar är på gång. Det ska bli möjligt att lämna akademien.

Här har vi alltså sammanställt hur ”de aderton” ser ut än så länge (och naturligtvis vad vi recenserat av dem genom året). Hur de ser ut i morgon? Tja, det kan nog inte riktigt någon veta säkert.

God läsning!
önskar redaktionen genom Ella Andrén

Stol nr 1: Lotta Lotass

Författaren och litteraturforskaren Lotta Lotass (född 1964) valdes in i Svenska akademien 2009. Sedan 2015 deltar hon dock inte i arbetet.

Lotass debuterade som författare 2000 med romanen Kallkällan. 2002 disputerade hon i litteraturvetenskap med en avhandling om Stig Dagerman, Friheten meddelad. 2006 var hon nominerad till Nordiska rådets pris för skymning:gryning. 2002, 2004 och 2005 var hon nominerad till Augustpriset för romanerna Band II Från Gabbro till Löväng, Tredje flykthastigheten respektive skymning:gryning.

Lotta Lotass: Varia
”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”

”’Henry E. Smith försvinner ur atlantkabelns historia, men återvänder tillfälligt som vansinnig och förlorad. Havsdjupet har talat till honom. Någonting i det outforskade mörkret har telegraferat. Efter att Smith under en längre tid inte synts till tar sig hans hyresvärd i hans lilla rum i New Yorks hamnkvarter och återfinner där…” Läs mer

Lotta Lotass: Den svarta solen
Ensam läsning

”Den svarta solen är svart, författarens namn och titeln står i vita versaler, centrerat på framsidan, under står förlagets namn, med den inledande bokstaven i versaler, de övriga i gemener. På bokryggen står författarnamnet och titeln i likadana vita versaler, under står förlagsnamnets förkortning. Även på baksidan står författarnamn…” Läs mer

Lotta Lotass: Den röda himlen
Hål i hål i hål

”gråa sjok, dimma, beslöjat, lera, gyttja, hål, flisor, kött, lukt, lukt; att gå i en öken av lera och hål, hål i ögon hål i moln fåglar i himlen; svarta projektiler; en depression av slöjor som drar över ingenmansland och himlarna som skiftar i rött, rött kött och hål, hål, hål skjuter hål överallt hål, kratrar i ansikten och trumhinnor…” Läs mer

Lotta Lotass: Friheten meddelad
Ändar av två författarskap

”I ena änden en författare som delar med sig av vad hon kommit fram till om sig själv, den Andra och Världen, vad hon undrar över och vad hon vill förstå mer om. I andra änden en läsare som tar del av det meddelade om Världen, den Andra och sig själv författaren sänt ut. Meddelandet kan ligga oläst i årtionden och…” Läs mer

Lotta Lotass: Tredje flykthastigheten
A Starman waiting in the sky

”Få människor i världshistorien har varit lika först som den första människan i rymden, Jurij Gagarin. Amerika upptäcktes inte av Columbus. Ingen kan med riktig säkerhet veta om Edmund Hillaryvar först upp på Mount Everest. Och så vidare. Men att Gagarin var före alla andra, därom råder inga tvivel. Om…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 1 finns juristerna Birger Ekeberg, Sture Petrén och Sten Rudholm.

Stol nr 2: Bo Ralph

Språkforskaren Bo Ralph (född 1945) valdes in i akademien 1999.

Ralph disputerade i fonologi 1975 med avhandlingen Phonological differentiation: Studies in Nordic Language History. Han var professor i nordiska språk vid Stockholms universitetet mellan 1982 och 1984, då han blev professor i samma ämne vid Göteborgs universitet. Tillsammans med kollegan Lars-Gunnar Andersson har han skrivit ett par populärvetenskapliga böcker om göteborgsdialekt.

Bland tidigare ledamöter på stol nr 2 finns litteraturvetaren Martin Lamm, historikern Ingvar Andersson och sociologen Torgny T:son Segerstedt.

Stol nr 3: Sture Allén

Språkforskaren Sture Allén (född 1928) valdes in i Svenska akademien 1980. Allén var akademiens ständige sekreterare 1986-1999.

Sture Allén disputerade i nordiska språk 1965 och var professor i språkvetenskaplig databehandling vid Göteborgs universitet 1972-1993. Han har också varit verksam vid bland annat Statens humanistiska forskningsråd och Svenska språknämnden, liksom besvarat språkfrågor i TV och radio.

Bland tidigare ledamöter på stol nr 3 finns litteraturhistorikern Henrik Schück och språkvetarna Henrik Samuel Nyberg och Carl Ivar Ståhle.

Stol nr 4: Anders Olsson

Förfat­ta­ren och litteraturforskaren Anders Olsson (född 1949) valdes in i akademien 2008. Sedan april 2018 är han ”tillfällig ständig sekreterare”.

Olsson disputerade i litteraturvetenskap 1983 med en avhandling om Gunnar Ekelöf, en författare han skrivit flera verk om sedan dess. På 1980-talet var han med i redaktionen tidskriften Kris tillsammans med bland andra Horace Engdahl. Som författare debuterade Olsson 1981 med Mälden mellan stenarna: litterära essäer, och 1984 kom den första i en rad diktsamlingar, Dagar, aska. Anders Olsson är sedan 2004 professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Anders Olsson: men så oändligt lätt att svara dig
Strängt och öppet

”Omslaget till Anders Olssons nya diktsamling – den första på tolv år – är talande. Den gråbleka färgen. Texten, av samma typsnitt och storlek som i boken och liksom där utan versaler. Stora tomma ytor mellan de tre tysta raderna. Och så Agnes Monus illustration på omslaget. En väv på väg att repas upp. Den representerar den språkliga…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 4 finns författarna Johan Henric Kellgren, Sigfrid Siwertz och Lars Forssell.

Stol nr 5: Göran Malmqvist

Språk- och litteraturforskaren Göran Malmqvist (född 1924) valdes in i akademien 1985.

Malmqvist var på 1950-talet kulturattaché i Peking och blev 1961 professor i kinesiska vid Australian National University i Canberra. 1962 utnämndes han till professor vid Stockholms universitet. Malmqvist har skrivit en rad böcker om främst Kina och kinesiska, och översatt kinesisk litteratur från olika tidsperioder, däribland Gao Xingjian, Cao Naiqian och Bei Dao.

Gao Xingjian: Andarnas berg & En ensam människas bibel
Litteraturen måste på nytt bli en enskild människas röst

”I sin roman Andarnas berg skildrar Gao Xinggian sin resa i sydvästra och södra Kina. Där finner han spår av urgamla kulter och sedvänjor. Det är en längtan efter mystik och magi hos befolkningen som får gamla kulturer att behålla sitt grepp. Författaren ger röst åt en generation som drabbats av kulturrevolutionens obarmhärtiga…” Läs mer

Cao Naiqian: När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig
Storslagna eländeshistorier

”En lite märklig boktitel kanske, en smula lång, en smula för simpelt poetisk. Men visst osar det om den? Visst ger den en sorglig känsla av saknad och kuslighet, av att allt egentligen är eländighet? När mörkret faller slår vi oss för pannan eftersom vi minns att lyckan bara var en vacker dröm och att mellan drömmarna finns bara…” Läs mer

Bei Dao: Lek för själar
En lek med ord

”Vill du hänga med hem på lite kinesisk poesi? När hörde du den raggningsrepliken senast? Eller snarare, när läste du kinesisk poesi senast? Har du alls läst någon kinesisk dikt? De flesta av oss har nog ett bristfälligt kunnande på detta område. Det enda jag känner till om Asien som har poesianknytning är den japanska…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 5 finns språkforskarna Axel Kock och Bengt Hesselman och litteraturvetaren Henry Olsson.

Stol nr 6: Tomas Riad

Språkforskaren Tomas Riad (född 1959) valdes in i Svenska akademien 2011.

Tomas Riad disputerade i nordiska språk vid Stockholms universitet 1992 och är numera professor där. Hans avhandling heter Structures in Germanic prosody.

Bland tidigare ledamöter på stol nr 6 finns upptäcktsresaren och författaren Sven Hedin och författarna Per Olof Sundman och Birgitta Trotzig.

Stol nr 7: Sara Danius

Litteraturforskaren och författaren Sara Danius (född 1962) valdes in i akademien 2013. Hon var dess ständiga sekreterare mellan 2015 och 2018, och därmed akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare. 12 april 2018 röstades hon bort från sekreterarposten, och lämnade akademiens arbete. Sedan dess har en rad manifestationer hållits, markerade med vad som beskrivit som Danius signaturplagg, knytblusen.

Sara Danius började i mitten av 1980-talet som litteraturkritiker på Dagens nyheter och Bonniers litterära magasin (BLM). Hon påbörjade forskning i litteraturvetenskap vid Duke University och disputerade 1999 vid Uppsala universitet. 2008 blev hon professor i estetik vid Södertörns högskola. Danius har bland annat skrivit böckerna Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga (2013) och Husmoderns död och andra texter (2014).

Sara Danius: Husmoderns död och andra texter
I en bildad kvinnas sällskap

”Jag älskar bildade kvinnor. Helst sådana som har internaliserat den där bildningen och bottnar i den så att de inte längre behöver bevisa något, utan kan ta sig an såväl det lärda som det ytliga utan att behöva hålla någon ironisk distans till det senare. Och som jag ser det måste ju Sara Danius, litteraturvetare och en…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 7 finns språkprofessorn och översättare Carl August Hagberg och författarna Selma Lagerlöf och Hjalmar Gullberg. Selma Lagerlöf var den första kvinna som tilldelades Nobelpriset i litteratur (1909), liksom den första kvinna att väljas in i Svenska akademien (1914).

Stol nr 8: Jesper Svenbro

Antikforskaren och poeten Jesper Svenbro (född 1944) valdes in i akademien 2006.

Jesper Svenbro disputerade i grekiska 1976 med avhandlingen La parole et le marbre, om den grekiska poetikens uppkomst, och är framför allt verksam som forskare i Frankrike. Som poet debuterade han redan 1966 med Det är i dag det sker. Svenbro har också skrivit essäer i bland annat Myrstigar (1999) och Fjärilslära (2002).

Jesper Svenbro: Fjärilslära
När ostronet och makrillen får bestämma dikten

”Efter fyrtiotalets närmast enhetliga uppslutning under modernismens fanor, förefaller femtiotalet som en splittringens tid inom svensk poesi. I efterkrigstidens era var världens fasor inte fullt så påträngande och det fanns utrymme för en ny poetisk tanke, både utåt och inåt. En av de fraktioner som fick mest…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 8 finns Esaias Tegnér, Verner von Heidenstam och Pär Lagerkvist.

Stol nr 9: Jayne Svenungsson

Teologen och religionsfilosofen Jayne Svenungsson (född 1973) valdes in i Svenska akademien 2017.

Jayne Svenungsson är professor i systematisk teologi vid Lunds universitet. Hon disputerade 2002 med avhandlingen Guds återkomst: en studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi.

Jayne Svenungsson m fl: Hållplats livet
Tänkvärda smakprov

”Hållplats Livet består i själva verket av sju olika hållplatser där två skribenter och en illustratör har fått stanna upp och fundera över ett givet tema som exempelvis Att duga eller Oro för morgondagen. Att boken är tänkt att kunna fungera som diskussionsunderlag i studiecirklar förvånar inte. Här finns gott om trådar att ta tag i…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 9 finns språkforskarna Einar Löfstedt och Ture Johannisson, liksom författaren Torgny Lindgren.

Stol nr 10: Peter Englund

Historikern och författaren Peter Englund (född 1957) valdes in i akademien 2002. Mellan 2009 och 2015 var han dess ständige sekreterare. Våren 2018 meddelade Englund att han lämnar akademiens arbete.

Peter Englund disputerade i historia 1989. Hans avhandling heter Det hotade huset: Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden. Redan 1988 släpptes dock boken Poltava, som blev en publiksuccé. Sedan 2001 har Englund en professur i historiskt och socialt berättande vid Dramatiska Institutet i Stockholm. Han har också varit verksam inom den militära underrättelsetjänsten, som krigsreporter och som utvecklare av historiska konfliktspel.

Peter Englund: 1914: Stridens skönhet och sorg
”Kriget drabbade mig som en sjukdom”

”2014 var det 100 år sedan första världskriget bröt ut och skakade en hel värld. Aldrig tidigare hade ett krig varit så brutalt, krävt så många människoliv, haft så stor geografisk spridning. Vid jubiléet för krigsutbrottet släpptes Peter Englunds 1914, den första boken i serien Stridens skönhet och sorg. Om det är någon som…” Läs mer

Peter Englund: Silvermasken
Förvånansvärt fräscht

”Det var säkert många som höjde något på ögonbrynen när det ryktades att Peter Englund skulle skriva en biografi om drottning Kristina. Den svenska drottningen som abdikerade till katolicismen är ju inte bara en av Sveriges mest genomanalyserade regenter utan också en av de mest kända svenska personligheterna…” Läs mer

Peter Englund: Jag skall dundra
… med tanke på att det var där det hände

”Byt ut språken, namnen och årtalen och detta kunde utspela sig när som helst: en liten trupp med ockupationssoldater som kolliderar med lokalbefolkning som försöker leva sitt liv som vanligt trots att kriget rasar runt omkring. Ingen av grupperna vill egentligen ha bråk, men ändå trappas situationen upp tills allt slutar…” Läs mer

Peter Englund: Tystnadens historia
En hedrande tredjeplats

”Tystnadens historia är Peter Englunds tredje essäsamling. Tidigare har Förflutenhetens landskap och Brev från nollpunkten rosats av både kritiker och läsare, undertecknad inkluderad. Englund, som gjort sig känd som en av de mer framträdande skildrarna av den många gånger våldsamma stormaktstiden, har lämnat krig…” Läs mer

Peter Englund: Den oövervinnerlige
Mer stormaktstid av Peter Englund

”Det är få områden som intresserat svenska historiker lika mycket som stormaktstiden. Mängder av mer eller mindre glorifierande skrifter har presenterats genom åren som på olika sätt lyft fram de femton minuter i rampljuset som Sverige genomled under åren 1611 till 1718. Främst är det naturligtvis kungarnas och…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 10 finns historikerna Harald Hjärne och Erik Lönnroth, liksom litteraturhistorikern Fredrik Böök.

Stol nr 11: Klas Östergren

Författaren Klas Östergren (född 1955) valdes in 2014. 6 april 2018 meddelade han att han lämnar arbetet i akademien.

Klas Östergren debuterade som författare 1975 med romanen Attila. Det stora genombrottet kom 1980 med hans fjärde roman, Gentlemen. Östergren är också verksam som tidningsskribent, manusförfattare och översättare. Han har bland annat översatt J D Salinger och Henrik Ibsen.

Klas Östergren: I en skog av sumak
Språket får dig att vilja virvla in i handlingen

”Jag hade en gång i kompis som stod vid bibliotekets Hc-hylla, på måfå drog fram böcker och endast genom att läsa första raden i varje bok, sa sig kunna avgöra om den var bra eller inte. Jag tror denne vän hade blivit rätt bra förförd av Klas Östergrens I en skog av sumak. Hör bara: ‘En solig sommardag i en skog av sumak…” Läs mer

Klas Östergren: Ravioli
Burkmat, schaktmassor och stor passion

”’Traktens byggnation bestod av gammalt och nytt, plottriga punschverandor var grannar med strama stenhus med glasväggar. Arkitekter ogillar att rita saker i gammal traditionell stil och kallar sådant föraktfullt för ”pastischer”. Det kan få vilka konsekvenser som helst. I det här fallet blev de emellertid ganska lyckliga…” Läs mer

Klas Östergren: Orkanpartyt
Ett vet jag som aldrig dör…

”’Människan sitter vid diktens port,’ skrev Nils Ferlin en gång i en dikt som speglas i en central scen i Orkanpartyt; ‘hon talar om allt vad stort hon gjort och allt vad stort hon ska göra.’ Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar och gudar har gjort förtjänar att…” Läs mer

Klas Östergren: Gangsters
Gott nytt år gastronomer!

”En rad omständigheter får mig att kunna gå tillbaka till då jag satt vid ett fönster med en skrivmaskin och skrev recensioner, omständigheter som gjorde att jag skrev som jag gjorde, omständigheter jag inte kunnat avslöja förrän nu. Detta är ingen recension, kanske snarare en reflektion eller revision. Jag vill revidera alla…” Läs mer

Klas Östergren: Fantomerna
Det här är ju egentligen inte en bok i min smak

”Är det en typ av böcker som jag är riktigt trött på så är det de där lagom självbiografiska böckerna där författarens alter ego befinner sig någonstans i gränslandet mellan barn och vuxen och man serveras ett lagom ordinärt liv med alkohol och ungdomskärlek som fundamentala ingredienser. För mig känns det som den boken alla…” Läs mer

Klas Östergren: Österlentrilogin
Lång sommars färd mot nykterhet!

”I början av sommaren 2001 gav Bonniers ut Klas Östergrens Österlentrilogi, nu för första gången inom samma pärmar. Det var mycket välmotiverat, för vid en återläsning befäster trilogin sin homogena karaktär som en stark östergrensk idélinje. I mitt stilla läsarsinne inställer sig frågan gång på gång: kan karln bli bättre än så här…” Läs mer

Klas Östergren: Gentlemen
Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig

”Nu när höstmörkret sakta men säkert börjar sänka sin nattsvarta mantel över våra huvuden tänkte jag rekommendera en riktig ljusglimt i senare svensk litteraturhistoria. Boken Gentlemen gavs ut första gången 1980 och är skriven av en då ung men redan väletablerad författare vid namn Klas Östergren: En i dag…” Läs mer

Klas Östergren: Tre porträtt
Åter till staden

”Klas Östergren är en författare med många stilistiska kursändringar på samvetet. I sitt senaste prosa-alster gör han det han redan gjort som manusförfattare till de framgångsrika TV-serierna Offer och gärningsmän samt framförallt Soldater i månsken; vänder åter till Staden efter sin mångåriga exil på Österlen…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 11 finns författarna Erik Axel Karlfeldt och Eyvind Johnson och konstkritikern Ulf Linde.

Stol nr 12: Per Wästberg

Författaren Per Wästberg (född 1933) valdes in i akademien 1997. Den 6 april 2018 meddelade han att han inte längre tänker delta i arbetet.

Wästberg debuterade som författare redan som femtonåring, med novellsamlingen Pojke med såpbubblor (1949). Förutom skönlitteratur har Wästberg även skrivit reportageböcker, bland annat om Sydafrika under apartheid-tiden. 1976-1982 var han chefredaktör på Dagens nyheter. 2001 tilldelades han, tillsammans med författaren Anita Theorell och fotografen Hans Hammarskiöld, Augustpriset för bästa fackbok för Minnets stigar.

Per Wästberg: Gustaf Adolf Lysholm
En senkommen väntjänst

”Vissa författare – eller snarare de allra flesta – faller i glömska efter sin död. Det är bara ett ytterst litet, exklusivt fåtal som lyckas hålla sig kvar på klassikernas parnass och blir ihågkomna även efter sin död. En författare som inte lyckats hålla sig kvar är Gustaf Adolf Lysholm. Om denne litteräre och mänsklige outsider…” Läs mer

Per Wästberg: Anders Sparrmans resa
Om Linné-lärjungen Sparrman

”År 1820 dör mångsysslaren Anders Sparrman, efter ett långt och äventyrligt liv. Linné-lärjungen Sparrman hann under sin livstid resa jorden runt tillsammans med kapten James Cook och utforska Sydafrikas inre. Från utforskningarna kom han att publicera vetenskapliga artiklar bland annat inom ämnet biologi. Han kämpade…” Läs mer

Per Wästberg: Övergångsställen
En bekantskap som ger mersmak

”Per Wästberg är en av de där författarna som jag känt till länge, men aldrig läst någonting av. Av någon anledning hade jag inte förväntat mig att han skulle vara en författare för mig. När jag därför började läsa Övergångsställen så hade jag inga som helst förväntningar, inga förhoppningar om någon större läsupplevelse…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 12 finns rasbiologen Gustaf Retzius och författarna Bo Bergman och Werner Aspenström.

Stol nr 13: Sara Stridsberg

Författaren och dramatikern Sara Stridsberg (född 1972) valdes in i akademien 2016.

Stridsberg är utbildad jurist, och debuterade som författare med romanen Happy Sally 2004. 2007 tilldelades hon Nordiska rådets litteraturpris för romanen Drömfakulteten. Happy Sally, Drömfakulteten och Medealand och andra pjäser har även nominerats till Augustpriset. Stridsberg har också dramatiserat flera av sina romaner, liksom översatt andra dramatiker som Sarah Kane och Sam Shepard. Dessutom har hon översatt Valerie Solanas SCUM-manifestet.

Sara Stridsberg: Beckomberga: Ode till min familj
”Jag är den enda som är fri att gå härifrån och allt jag vill är att stanna kvar.”

”Jackies far Jim är intagen på Beckomberga. Jackie tillbringar sina tonår på institutionen, inte intagen men bergtagen. Hon struntar i skolan och åker istället ständigt till Beckomberga. I början för att träffa sin far, sedan alltmer för att hon har skapat ett band till platsen och dess människor. Sabina som har kärleksförhållanden med Jim och…” Läs mer

Sara Stridsberg: Mamman och havet
Mammors längtan bort

”I Sara Stridsbergs barnboksdebut är blommorna på träden lika stora som barnens huvuden, de klättrar på balkongräcket utan att det är ett dugg farligt och får alltid som de vill till slut. Milou och lillasyster Tiger bor tillsammans med sina två mammor, Mamma Fin och Mamma Lugn. De är mammor…” Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser
Evigt motstånd och uppror

”Sara Stridsberg räknas som en av Sveriges just nu främsta författare. Hon har nominerats till Augustpriset för romanerna Drömfakulteten och Darling River. 2006 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Även som dramatiker och författare av pjäserna utmärker hon sig som en av de bästa just nu. Det här kan vara det bästa…” Läs mer

Sara Stridsberg: Darling River
Fjärilen i kvinnors hjärnor

”I morgon presenterar dagensbok.com förra decenniets tio bästa böcker. Det har varit svårt, nästan omöjligt att välja ut dem. Detta decennium blir enklare, en kandidat är redan glasklar: Darling River. Den redan så prisade Stridsberg har skrivit sin absolut bästa bok hittills. Jag riktigt längtar tills den dagen hon blir invald i Svenska…” Läs mer

Sara Stridsberg: Drömfakulteten
Valerie’s Chest

”Det finns ett berömt foto av Andy Warhol taget året efter att han utsatts för ett mordförsök. Warhol har dragit upp skjortan och kameran fångar vartenda litet ärr efter skottskadan. Och det är inte lite; Warhol fick tillbringa resten av sitt liv i korsett för att hålla sitt innanmäte på plats. Det är en slående bild…” Läs mer

Sara Stridsberg: Happy Sally
Händelser vid vatten

”Sally Bauer simmade över Engelska kanalen 1939 som första skandinav. Det är en bragd och en bedrift som hon dessutom gjorde igen 1951. Att motstå tidvattnet, andras misstro, kroppens utmattning och saltet är och var alltså inte omöjligt. Happy Sally är en berättelse om flera kanalsimmerskor, där Sally…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 13 finns författarna Karl Alfred Melin, Anders Österling och Gunnel Vallquist.

Stol nr 14: Kristina Lugn

Poeten och dramatikern Kristina Lugn (född 1948) valdes in i akademien 2006.

Kristina Lugn debuterade som poet med diktsamlingen Om jag inte 1972. Hon har också skrivit dramatik, och tog över det konstnärliga ledarskapet för Teater Brunnsgatan efter Allan Edwall 1997.

Kristina Lugn: Hej då, ha det så bra
Språket och döden

”Diktarjaget i Hej då, ha det så bra! börjar närma sig livets slutskede. Hon söker ett avsked. Boken handlar alltså mycket om döden och hur vi kan närma oss den och acceptera det oundvikliga. Men det är inte med ångest i stämman som Lugn talar. Det har hon kommit förbi. Det är istället med ett reserverat tålamod hon närmar…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 14 finns författarna Erik Gustaf Geijer och Lars Gyllensten, liksom konsthistorikern Ragnar Josephson.

Stol nr 15: Kerstin Ekman

Författaren Kerstin Ekman (född 1933) valdes in i Svenska akademien 1978. I mars 1989 lämnade hon, tillsammans med Lars Gyllensten, akademiens arbete i samband med ”Rushdie-affären”, när förslaget att uttala stöd för författaren Salman Rushdie, sedan iranska mullor uttalat en dödsdom mot honom, röstades ned.

Kerstin Ekman debuterade som författaren 1959 med kriminalromanen 30 meter mord. Hon har genom åren skrivit en mängd romaner, däribland Kvinnorna och staden-sviten (1974-1983) och Vargskinnet-trilogin (1999-2003). Hon har också skrivit bland annat essäer, TV- och filmmanus och ett operalibretto.

Kerstin Ekman: Då var allt levande och lustigt
Kärleksfullt om en naturforskare på 1700-talet

”Min farmors farmors far, Magnus Hesslén, var en så kallad linneansk småländsk lantpräst. I Carl von Linnés anda samlade han och studerade växter, och utbytte växter och fröer i brevväxlingar med likasinnade under början av 1800-talet, bland annat med svampforskaren Elias Fries, även han smålänning. Därför blev jag…” Läs mer

Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen
Skruvat om författarsubjektet

”Lillemor Troj är författaren som har gett ut böcker under 52 år på Albert Bonniers förlag. (Kerstin Ekman gav också ut sin första roman på Albert Bonniers förlag för 52 år sen, det var 30 meter mord som gavs ut 1959.) Lillemor Trojs debut gavs ut i oktober 1960. En dag kallas Lillemor till förläggarens kontor, framför sig har han en…” Läs mer

Kerstin Ekman: Mordets praktik
Doktor Glas, var god dröj

”Doktor Glas? Igen? Vi har Hjalmar Söderbergs fantastiska original, vi har Bengt Olssons finstämda Gregorius och härom året kom Bjarne Moelvs Helgas offer som djupgående granskar den mystiska och kanske inte helt igenom sympatiska Helga. Thorsten Flinck gjorde ju romanen till sin på flera sätt genom sin…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 15 finns författarna Hans Larsson, Elin Wägner och Harry Martinson.

Stol nr 16: Kjell Espmark

Förfat­ta­ren och litteraturforskaren Kjell Espmark (född 1930) valdes in i akademien 1981. Sedan 6 april 2018 deltar han inte längre i arbetet.

Kjell Espmark debuterade som poet 1956 med Mordet på Benjamin. 1964 disputerade han med avhandlingen Livsdyrkaren Artur Lundkvist. Bland mycket annat har han skrivit romansviten Glömskans tid (1987-1997) och flera böcker om Nobelpriset i litteratur.

Kjell Espmark: Litteraturpriset
De första hundra åren

”Inte vet jag om Alfred Nobel skrev ner sitt testamente på ett kaffekvitto eller inte – det är i alla fall det intryck instruktionen ger. Så luddigt är det att det gett generationer av Nobelkommittéer nästintill fritt tolkningsutrymme. Med varierande resultat. Nobelpriset är inte bara världens största litteraturpris – det är förmodligen…” Läs mer

Kjell Espmark: Voltaires resa
Voltaire regerar!

”Voltaire är här, äntligen, återuppstånden från de döda med frälsning till vår jord? Voltaire vaknar och gnuggar dödsgruset ur ögonen och finner att hans hälsa nått fornstora dagars form och att åren runnit iväg. Som den intellektuelle profet han anses vara kastas han omedelbart in i de dagspolitiska frågorna. FN vill…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 16 finns författaren Viktor Rydberg, religionshistorikern Tor Andræ och språkvetaren Elias Wessén.

Stol nr 17: Horace Engdahl

Författaren och litteraturforskaren Horace Engdahl (född 1948) valdes in i akademien 1997, och var dess ständige sekreterare mellan 1999 och 2009.

Engdahl disputerade i litteraturvetenskap 1987 med avhandlingen Den romantiska texten. Han är också verksam som litteraturkritiker, essäist och romanförfattare, och har bland annat medverkat i radio och TV. På senare år är han kanske inte minst känd som litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattströms ex-make.

Horace Engdahl: Cigaretten efteråt
Horace på bästa humör

”En ny bok av den gamle snobben Horace Engdahl! Hur kul kan det vara? Riktigt kul, om ni frågar mig. Läsningen av hans nya bok Cigaretten efteråt försänker läsaren i ett stilla lyckorus. Vissa partier läser man om av bara farten för att de är så välfunna och roliga. Det verkar som att Horace Engdahl sällan har varit på bättre humör…” Läs mer

Horace Engdahl: Ärret efter drömmen
Engdahl lyfter på masken

”’En essäförfattare skall inte gå ut för hårt. Likt en diplomat som förhandlar ur ett styrkeläge, kan han vänta med att skärpa tonen.’ Så skriver Horace Engdahl men följer lustigt nog inte själv rådet. I sin nyutkomna Ärret efter drömmen går han istället ut stenhårt: ‘Omdömets fria verksamhet är lika vacker som fantasins, och…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 17 finns Dag Hammarskjöld, Erik Lindegren och Johannes Edfeldt.

Stol nr 18: Katarina Frostenson

Författaren Katarina Frostenson (född 1953) valdes in i akademien 1992, och lämnade arbetet 12 april 2018. Turerna kring hennes make, den så kallade ”kulturprofilen”, blev upptakten till akademiens nuvarande kris.

Frostenson debuterade som poet 1978 med I mellan, och som dramatiker 1990. Hon har också skrivit operalibretto. Diktsamlingarna Tankarna (1994) och Flodtid (2011) nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

Katarina Frostenson: Sånger och formler
Alltings återvinning

”Det har aldrig varit enklare att läsa Katarina Frostenson än nu, höstvintern 2015. Om nu enkelt ska vara en måttstock för poesi. Jag anser inte det, men i fallet med Sånger och formler handlar det enkla mer om en sorts självklarhet än om att vara lättillgänglig. Tilltalet är klart. Katarina Frostenson skriver fram…” Läs mer

Katarina Frostenson: Tre vägar
Från platsen och vidare

”När jag läser Svartmålningen, den första texten i Tre vägar, vill jag åka till Hägerstensåsen. Inte så mycket för den litterära skylten som är textens utgångspunkt, som för att känna platsen, orten. Få återvända på samma sätt som poeten gör. Ja, Frostenson skriver om förorten – en ort – sin förort. Det är inte en ort…” Läs mer

Katarina Frostenson: Flodtid
Gåtfull ordkarta över språkets landskap

”Inom litteraturvetenskapen finns en tendens till att betrakta texten som ett objekt där allt som ligger utanför och bortom dess ramar anses som irrelevant. Sådana texttrogna analysmetoder har säkert sina förtjänster, men jag har alltid haft svårt för att betrakta dem som särskilt givande. Eller, rättare sagt, de är…” Läs mer

Katarina Frostenson: Tal och regn
Glipor

”I en av Katarina Frostensons mest kända dikter uppstår en märklig effekt: en slags kontrastverkan mellan titel och innehåll. Dikten ‘Könet öppnar sitt öga’ är en barnramsa med omväxlande nonsens och riktiga ord. Som läsare föreställer man sig en liten pojke som just lärt sig prata: ‘Kung tung / hud…” Läs mer

Katarina Frostenson: Karkas
En diktsamling bestående av fem linjer

”Jag gillar inte Frostenson, det är lika bra att konstatera med en gång men det betyder inte att jag inte kan tycka Frostenson är bra, men bra för vem eller till vad, det vet jag inte. Hon är kyla där jag vill ha värme. Hon är språk där jag vill ha bild, metafor! Hon är stilla där jag vill ha fart. Hon är för fragmentarisk…” Läs mer

Katarina Frostenson: Endura
Bedövande vackert, outsägligt och svårt

”Att läsa Katarina Frostenson har aldrig varit lätt, om man med ”lätt” menar förståelse. Hon har själv uttryckt det som att texter inte alltid behöver vara begripliga, de kan drabba läsaren av olika skäl och på andra sätt än logiska tankegångar. Dofter, bilder och smak är viktigare än stringens. En sådan poesi har…” Läs mer

Bland tidigare ledamöter på stol nr 18 finns Albert Engström, Bertil Malmberg, Gunnar Ekelöf och Artur Lundkvist.

Mest kända är Svenska akademien kanske ändå för sitt arbete med Nobelpriset i litteratur. Recenserade Nobelpristagare har vi samlat här, och här hittar du samtliga pristagare genom åren.

Similar Posts:

• Lugn och Svenbro Akademiens nya giv
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Bellmanpriset till Ann Jäderlund
• På djupet med Peter Englund
• Professor Ingemar Nilsson får pris av Svenska Akademien