Selma Lagerlöf har fått ett erkännande få författare förunnat. Den första kvinnan att få Nobelpriset, den första att ta plats i Akademien. Publikfavorit har hon varit sedan debuten och fram till dags dato, och pengar har hon tjänat nog för att både köpa tillbaka den älskade barndomsgården och utvidga den. Internationellt sätt har hon blivit en viktig inspirationskälla, inte minst för den sydamerikanska magiska realismen. Ändå verkar det som att Lagerlöf ännu i någon mån behöver upprättelse.

Det känns lite sorgligt är att Vivi Edström fortfarande finner att Lagerlöf behöver försvaras som en stor och medveten diktare snarare än en sagotant som tjuvlyssnat runt i stugorna. Att författarens psykologiska lyhördhet, hennes magi och stilistiska känsla ännu inte är en självklarhet i minsta handbok.

Edströms Selma Lagerlöf är utmärkt både som nybörjarguide och vidareläsning kring ett ovärderligt författarskap, inte minst om man vill orientera sig i sin romanläsning. Boken tar lätthanterligt upp olika sidor av författarens produktion. Det blir förstås inte uttömmande, men en rad viktiga teman plockas fram och överskådligheten är svårslagen.

Vivi Edström var professor i litteraturvetenskap och det är trivsamt sympatisk litteraturvetenskap man får. Varken överdriven auteurism eller nykritik, utan en trevlig balans mellan liv och verk. Det är personligt utan att bli närgånget eller sliskigt spekulerande.

Den kronologiska genomgången av författarens liv och produktion kompletteras med ett litet kapitel om synen på Lagerlöf genom tiderna, samt ett om författarens ”formvilja”. I det första nyanseras förordets försvarsställning. Lagerlöf-forskningen har med tiden lyft fram betydligt mer av motstridiga aspekter och stildrag. De översiktliga litteraturhistorierna utmärker sig däremot fortfarande för sin konservativa dumhet och fördomsfullhet. I stilistikkapitlet ges exempel på hur den förhöjda sagotonen faktiskt skapats genom berättarlager, språklig lyhördhet och anpassning.

Kanske svarar Lagerlöf bäst själv på anklagelserna om att vara en naivt moralistisk sagotant. Så här refererar hon sitt svar i ett brev till Sophie Elkan:

Jag är en skeptisk, blaserad människa, sade jag, som med medveten konst diktade fram en författarpersonlighet, som var nog överdriven och överspänd för att kunna skriva om dessa gamla saker så som man borde skriva om dem. Själv ser jag dem fullt klart och opoetiskt.