Gästrecension

: Friheten meddelad
Friheten meddelad Lotta Lotass
2002
Litt.vet, Gbgs universitet
0/10

Ändar av två författarskap

Utgiven 2002
ISBN 918627077X
Sidor 271

Om författaren

Fotograf: Dick Claésson

Lotta Lotass är född 1964 i byn Borsheden i Västerdalarna. Hon debuterade 2000 med Kallkällan vilken förärade henne Borås Tidnings debutantpris. Hösten 2001 utkom hennes andra bok Aerodynamiska tal, för vilken hon erhöll Aftonbladets litteraturpris. Sedan hösten 2009 är Lotta Lotass en av 18 invalda ledamöter i Svenska Akademien.

Gästinformation

Bengt Söderhäll är (samman med musikkompisen Urban Forsgren) initiativtagare till Stig Dagermansällskapet samt dess nuvarande ordförande. Tillika universitetsadjunkt i didaktik vid Högskolan i Gävle. Storlek 43 på skorna och 62 på mössan och i de måtten möts sula och själ. Bandyspelare i Skutskär under många år, lärare i grundskolan i 20. Om någon skull be honom nämna en Dagermantext som betyder mycket just nu, så är det tre: "Ett barns memoarer", "Var är min islandströja?" och "Tusen år hos Gud".

Sök efter boken

I ena änden en författare som delar med sig av vad hon kommit fram till om sig själv, den Andra och Världen, vad hon undrar över och vad hon vill förstå mer om. I andra änden en läsare som tar del av det meddelade om Världen, den Andra och sig själv författaren sänt ut. Meddelandet kan ligga oläst i årtionden och årtusenden, som kilskriftstavlorna där berättelsen om Gilgamesh och Enkidu stuckits in i våt lera; de kan bli lästa över författarens axeln eller så snart distributören gjort sitt. Meddelandet kan läsas en gång och två och tre …

Författaren och läsaren talar samman över tid och rum och ibland får vi lyssna till det där samtalet, ty texterna författaren skrev har gått ännu ett varv genom en läsares medvetande, tolkats och förståtts och tolkningen har skrivits ned så att läsaren blivit författaren och nya läsare kommit till. Det är en hoppfull ordning och nog är den ordningen en bekräftelse på att författaren rört vid världens hjärta.

Jag kan fylla alla mina vita papper med de skönaste kombinationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag längtar efter bekräftelse på att mitt liv inte är meningslöst och att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden till en bok och skänker den åt världen. Världen ger mig i gengäld pengar och berömmelse och tystnad. Men vad bryr jag mig om pengar och vad bryr jag mig om att jag bidrar till litteraturens förkovran – jag bryr mig endast om det jag aldrig får: bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta.

Sedan åratal finns fler titlar om Stig Dagerman än av honom, om något bevis för att han verkligen rört och fortfarande rör vid våra hjärtan. Böckerna och artiklarna, skol- och handböcker i litteratur om Dagerman har ofta tagit fäste i självmordet och med ångest som läsglas har en inåtvänd läsning och tolkning av Dagermans författarskap förts vidare, en inåtvänd läsning med riktning mörker och pessimism. Att se ångest och fruktan som mänskans arvedel och samtidigt murbräcka och en möjlig väg i ett frigörelse- och frihetsprojekt, hör inte till vanligheten när Dagermans litterära gärning tolkas och sammanfattas.

Denna inåtvändhetens tolkning är märklig, med tanke på de rader av artiklar som Dagerman skrev i frågan som kulturredaktör i dagstidningen Arbetaren, de enkätsvar han gav och de debatter han deltog i och med sådan tydlighet formulerade sin syn på författarens uppgift, något som han även tillämpade i sin skönlitterära produktion.
Alla författare skriver inte programförklaringar. Alla författare deltar inte i debatter om litteraturens mening. Alla författare är inte lika öppna inför sina egna tillkortakommanden och förtjänster som de förväntar sig att omgivningen ska vara mot dem.

Lotta Lotass la den 25 maj (2002) fram sin doktorsavhandling Friheten meddelad – studier i Stig Dagermans författarskap vid Göteborgs universitet och konstaterar att Dagerman såväl i sina artiklar i press och tidskrifter som i sina skönlitterära alster haft avsikten att meddela sig med läsaren för att dra in denna i ett samtal om mänskans villkor i världen.

Lotta Lotass beskriver – eller snarare berättar om – författaren Stig Dagermans sätt att i artiklar, enkätsvar, noveller, skådespel och romaner arbeta med frihetsfrågorna som de centrala. I de tidigare artiklarna och romanerna rör det sig till stor del om den politiska friheten, något Hans Sandberg utvecklat i Den politiske Stig Dagerman. Tre studier (1979) och i de senare texterna om det allmänmänskliga behovet av solidaritet och medmänsklighet.

Lotass hävdar – och styrker med rader av citat både av och om Dagerman – att det centrala i Dagermans estetik är möjligheten och viljan att meddela sig och bjuda in läsaren till samtal och gemensam resa, att läsare och författare tar sig iväg på en gemensam resa i medmänsklighet. Det blir därför nödvändigt för författaren Dagerman att i sina romaner och andra texter öka utrymmet för den aktiva läsaren, att utelämna och öppna för läsarens tolkning och vidareskapande. Lotass väljer att kalla detta ”det outsagdas estetik”.

Författarens uppgift är varken mer eller mindre än att genom skrivandet kritiskt analysera och skildra mänskans livsvillkor i ett samta l med läsaren för att åstadkomma en högre grad av medvetenhet och med målet att göra mänskan fri. I en meningslös tillvaro blir friheten möjligheten till skapandet av mening.

Det är ingen överdrift att påstå att Dagerman var ytterst generös med att berätta om hur han såg på litteraturens mening och varför han skrev, varför han skrev som han skrev och varför han skrev om det han skrev. I en debatt som Folke Fridell inlett om arbetarna och proletärdikten i Folket i Bild uttrycker han sig så här:

Den nya proletärdiktens stora uppgift blir därför att visa den halvvägs befriade människan vad friheten har för mening, för ansvar och för mål. Fridell själv har ju förstått att på ett litterärt utomordentligt sätt lösa denna uppgift och kanske är det inte helt förtmätet att påstå att även den s. k. 40-talspessimismen på sitt sätt arbetat i samma riktning, i den mån nämligen som den sökt göra den andligt ofria, komplex- och neurosbundna människan medveten om sin situation oc h därmed sökt ge henne ett instrument att skära sig fri med. Att detta sedan tolkats som pessimism av lyckans små entreprenörer bör inte hindra denna litteratur från att även i fortsättningen provocera individen-proletären-demokraten till ökad insikt om frihetens verkliga betydelse och värde.

I konsumentkooperationens tidning VI heter det:

Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor. Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse. Jag tror att människans törst efter förlåtelse är outsläcklig, inte därför att det finns någon arvssynd av himmelskt eller djävu lskt ursprung, utan därför att vi alla från första begynnelsen konfronterats med en världsordning vars obarmhärtighet vi kan göra mindre åt än vi önskar.

Och som hon skriver! skulle jag vilja skriva nu, hon Lotta Lotass. I brödtexten borrar hon sig in i romanerna och artiklarna i tidskriften 40-tal, citerar och argumenterar och öppnar för en läsning där hon som författare är ständigt närvarande. Mot och tillsammans med brödtexten löper en andra text i notapparaten där kommentarer kring andras forskning tar plats. Notapparaten är emellanåt lika omfattande som brödtexten, något som alls inte stör utan blir en bild av den tes Lotass driver, nämligen den om Dagerman som strävande efter ett aktivt samtal med läsaren. Mellan brödtextens berättelse och fotnoternas noggranna och samtidigt uppslagsrika berättelse ett spänningsfält som vibrerar.

Och som hon skriver, ja! Språket sökande och samt idigt klart och mycket långt ifrån det som Dagerman uttryckte om akademikerklassen:

Akademikerklassen står med få undantag på andra sidan planket, närsynt, belevad och funktionsoduglig, skaffar sig vyer genom att kliva upp på decimetertjocka kompendier och kursplaner med får aldrig näsan ovanför planknivån.

Jag vill inte uttala mig om riktigheten i den unge Dagermans synpunkt i denna fråga – själv akademiker med viss självrespekt (!), men helt visst tillhör Lotass undantagen. Snarare har följande dagermanska formulering varit vägledande för Lotta Lotass:

Går ens livsverk ut på att hänsynslöst realisera sig själv i hopp om att därigenom kunna bidra till att vidga livsperspektivet för sig själv och andra bör man rimligtvis ingenting ha att invända mot att en gång själv bli brukad av andra i samma syfte. Tvärtom bör det väl vara en källa till tillfredsställelse att veta att man också p ostumt kan tjäna sin bestämmelse. /…/ I sin aptit på att få en så fullständig bild som möjligt av ett människoliv är litteraturvetenskapens nyfikenhet släkt med diktens och ställd inför samma krav: kravet på obegränsad hänsynslöshet till förmån för kunskapen och sanningen.

Man skulle kunna påstå att Lotta Lotass vidgar den förståelse för Dagermans liv och gärning som skuggats av den läsart Olof Lagercrantz valde när han redan 1958 skrev Dagermans biografi. Lagercrantz uttryckte sig för övrigt om saken mycket självkritiskt när hans biografi gavs ut på nytt 1985.

Kanske uppmärksammade jag den gången i överkant sådant som pekade framåt mot döden i garaget. Jag läste Dagerman som en detektivroman men baklänges. Det gällde att bevisa att slutet var oundvikligt. /…/ Nu skulle jag vilja befria Dagerman från den ångest som vilar över bilden av honom och se mer än förr till det kvicka, lustiga, ömsint medmänskliga.

Man skulle även kunna hävda att Lotta Lotass fortsatt där Lars Ahlin stod vid Dagermans bår senhösten 1954, att hon fortsatt och vidgat resonemanget om fruktan som en frihetens väg:

Någon frågar: Varför ska människan vara sin fruktan trogen? – Svaret är frihet. Detta måste sägas gång på gång. Frihet är svaret. Och här gäller det återigen att se vart Ditt ord för oss. Inte allenast de yttre friheterna, dessa människans dyrbara skapelser, som en lycklig historisk belägenhet här i detta distrikt låter pryda oss med, låter oss förvalta. Blodsfurstarna känner de flesta av oss igen, tyrannerna som låter kalla sig överhet, ja även de makthungriga som strävar att centralisera myndighet och kapital känner de flesta av oss igen. Ditt ord låter oss inte stanna enbart vid dessa friheter, det för oss vidare. Du vill placera friheten i människans skapande centrum, så att vårt liv, så att våra dagar och verk måtte bära frihetens p rägel och form. Och Ditt ord om frihet riktade sig inte endast till de skapande giganterna, Du riktade det till oss alla. Ty alla människobarn skapar dagar och verk, alla behöver vi frihet i vårt skapande centrum. Du trodde att vi skulle vinna frihet genom vår trohet mot vår fruktan.

Lotta Lotass visar och bevisar i sin avhandling att Dagermans meddelande om några av frihetens vägar nått fram och att det äger sådan tyngd och sådana möjligheter att samtalet fortlöpande fördjupas och förnyas och att samtalet visar på det medvetna handlandets meningsfullhet i möten mänskor emellan, möten där frihetens vägar består av försoning, förlåtelse och förtröstan.

Post scriptum
Det är ändå märkligt hur en författare som vid sin bortgång var i avsaknad av ekonomiskt kapital, fortfarande snart femtio år efter sin död, lyckades ackumulera ett så högkaratigt kulturellt kapital som förädlas och beses, diskuteras och omtolkas och sprider ljus och genererar ränta till mängder av förlagsfolk, forskare och skribenter. Jodå, Dagerman använde begreppet ”kulturellt kapital” långt innan sociologen Pierre Bourdieu börjat utforma sina teorier och verktyg (något som Philippe Bouquet uppmärksammar i den i Frankrike i fjol utkomna La dictature du chagrin, en samling av Dagermans politiska artiklar; Bouquet gav häromdagen även ut en samling av Dagermans dagsverser, Billets quotidiens). Som läsare får vi ständigt del av den avkastning Dagermans hårda arbete och investeringar på det kulturella fältet skapar!

Kanske låter det grymt, men man har ibland en känsla av att det finns något av den tvivlande borgensmannens darrning i den hand som skriver under ett uttalande, en protest eller en resolution, alltså den sorts växlar där ett antal personer med kulturellt kapital förbinder sig att vid gäldenärens sammanbrott s tälla något mer än en kvantitet bläck till hans förfogande.

Och ett av dina meddelanden som jag inte riktigt vet om det var ämnat för andra än den hårt arbetande författaren skulle få vara med i det där eventuella brevet, så här tror jag att du skrev – och där skulle jag sätta punkt.

Bengt Söderhäll

Publicerad: 2004-10-29 00:00 / Uppdaterad: 2009-10-19 11:21

Kategori: Gästrecension, Recension | Recension: #1397

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?