Recension

: K
K Katarina Frostenson
2019
Polaris
7/10

Världsfrånvänd skildring från den andra sidan

Utgiven 2019
ISBN 9789177952183
Sidor 267

Om författaren

Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953. Hon har studerat litteratur-, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet. Frostensons författarskap består främst av poesi men har på senare år även omfattat viss prosa och dramatik. 1992 valdes hon in i Svenska akademien.

Sök efter boken

Att lämna Sverige och fly till Frankrike via Köpenhamn. Det är var vad Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault gjorde efter avslöjanden om övergrepp, maktmissbruk och läckta nobelpristagare under hösten 2017.

Att läsa boken K, ett försvarstal på över 260 sidor, satt långt inne för mig, då jag blev mycket illa berörd av händelserna i och omkring Svenska akademien.

Efter att ha läst Klubben av Matilda Gustavsson kände jag dock att båda sidor bör få komma till tals. Som ett försök att agera domare över mina tankar och förutfattade meningar tog jag mig an boken K. Övertygad om att den måste läsas trots den upplevda nonchalansen och naiviteten från Frostenson ifråga om delaktighet och skuld.

Flykten från Sverige tar Katarina till Paris. Med sig har hon sin ofelbara man. Han som, enligt Frostenson, inte har några brister eller något i sin aura som skulle kunna förinta och förstöra. Han som aldrig skulle lägga sin hand på någon med våld, han har det helt enkelt inte i sig. Han är inte den typen av människa, djur eller varelse.

Frostenson levererar underbara och detaljerade skildringar av Paris. Hon går runt i stadens parker och insuper kraften de bekanta miljöerna ger henne. Sverige är långt borta i antalet kilometer men ändå väldigt närvarande. Frostenson refererar ofta till landet S med underton av ångest, besvikelse och ilska.

Frostenson bjuder på detaljerade och djupa analyser av ord – ursprung, betydelse och bakgrund – som ger mig stor inspiration. Hon är utan tvekan en mycket skicklig skribent och jag blir imponerad av hennes gedigna kunskaper om diktare och författare. Hon har också flera parallella spår som hon skickligt håller ihop genom hela boken.

Däremot blir jag häpen över att hon är oerhört pretentiös och trångsynt i sitt sätt att se på världen. Jag får känslan av att Frostenson har haft en mycket begränsad konformistisk umgängeskrets.

Det genomgående budskapet i boken är att Katarina och Jean-Claude, hon och han, ska ”tas ner”. Det är en orimlig självömkan och oförmåga att ta in de faktiska händelserna. Har Katarina Frostenson levt i ett parallellt universum?

Frostenssons vindlande tankar – som en mardrömmens labyrint eller en feberyra. Självklara referenser till Kafka finns förstås i boken. En annan återkommande person Frostenson ofta refererar till är Simone Weil.

Jag måste läsa på om Weil då jag vill veta mer om hennes bakgrund och kan snabbt konstatera att Weil var känd för att strida för kvinnliga rättigheter, klokskap och att vara en rättskaffens person. Jag tror knappast Weil hade uppskattat att vara den som får står för de rättrådiga orden och försvaret i Katarina Frostensons bok.

Jag förundras över hur någon så beläst även kan vara så inskränkt och regelstyrd. Frostenson tycker att det är avskyvärt att vissa ledamöter i Svenska akademien inte följde ett majoritetsbeslut utan istället avgick. Hon verkar ha problem med att förstås att människor inte är livegna. De flesta normala individer har moraliska kompasser som det inte går att kompromissa med.

Anna Magnusson

Publicerad: 2020-02-28 00:00 / Uppdaterad: 2020-02-27 20:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8030

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?