Inom litteraturvetenskapen finns en tendens till att betrakta texten som ett objekt där allt som ligger utanför och bortom dess ramar anses som irrelevant. Sådana texttrogna analysmetoder har säkert sina förtjänster, men jag har alltid haft svårt för att betrakta dem som särskilt givande. Eller, rättare sagt, de är inte (i min mening) så intressanta. En text är aldrig neutral, inte heller tillkomsten av den eller upplevelsen av den. Texten är alltid en del av ett sammanhang och beroende av, inte bara en, utan flera kontexter. Att läsa är inte bara att försöka tolka och förstå – det är också att navigera mellan olika litterära och intertextuella platser. Och detta gör man från en individuell, kontextuell position och rumslig belägenhet.

Jag vill alltså hellre tala om text som en plats eller ett rum (där dörren ständigt står på glänt) för möte och kommunikation. Först då möjliggörs ett samspel mellan läsare och text; en dialog i vilket meningsskapandet fortsätter och förlängs. Texten byggs ut och hamnar utanför sig själv, förflyttas ut i ett offentligt rum. På så sätt kan text(er) uppfattas som kartor som vi försöker avläsa och avkoda och orientera oss utifrån. Emellertid är inte språkets strukturer alltid så glasklara och ibland kanske de till och med spelar oss ett spratt. Vi hamnar kort och gott på avvägar i ett lost in translation-landskap där genvägar korsar omvägar – en spatial likväl som metafysisk dimension som vi måste översätta för att förbli människor.

Det är inte första gången Katarina Frostensson utforskar språkets möjligheter och gränser. Tillsammans med kollegan Ann Jäderlund tillhör hon ett experimentellt poetiskt fält som slår hål på strukturer och slitna metaforer. I både Karkas (2004) och Tal och Regn (2008) finns samma uppbrutna, fragmentariska form som i sin gåtfullhet alstrar nya bilder och ljud. Språket får tala för sig självt; det griper tag i sin egen syntaxsvans för att sedan bita av den och låtar den växa ut på nytt. Anarkistiskt impulsivt, men ändå hårt kontrollerat. Denna ordström, som bitivs rör sig mot sin källa och logik, går igen även i superaktuella Flodtid. Länge försöker jag bena ut varenda rad för att koppla samman det till en större helhet. För vad är egentligen detta för värld? Den går inte att gripa. Däremot förnimma. Och efter några läsningar blir det inte längre så viktigt att, likt en förprogrammerad duracellkanin, orientera sig mot ett specifikt mål där det stora svaret är belöningen. Nej, istället framträder en rad olika tillstånd som med växlande klang, rytm och känsla tecknar en mycket säregen och paradoxal textväv.

Flodtid är uppdelad i tre delar:Bara rader, Orden mot och slutligen Flodtid. De skiftar inbördes i både tempo och stämning, men genomgående finns en sval och distanserad ton som stundtals blir tung, rå och djurisk. Men här finns också en närhet, där en varmare, mer humoristisk och lättare röst som med finaste lekfullhet breddar texten och gör den porös – fylld med hål- och mellanrum.

Just motsättningen avstånd-närhet utgör själva diktens dilemma. Det är frånvaron respektive närvaron som tematiken kretsar kring, en problematisk rörelse som har sig själv som främsta fiende. Dess paradoxala, irrationella rörelser kontra de mer sakliga, deterministiska står i ständig dialog med sig själv och med sin läsare. Frostensson strävar ömsom nedåt mot ömsom bort ifrån något slags ordens grundnivå. Språket vill skriva ner sig, sönder sig för att borra sig in i sin egen kärna, samtidigt som det går in i sig självt för att förankra sig och slå rot. Inte bara forsa förbi i gigantiska vattenmassor för att sedan förgrenas i små bifloder. Främst märks detta genom att språket försöker hitta sin rytm och identitet med hjälp av insprängda barnramsor och intertexter, men det söker också sitt eget spill -orden som försvann, kom bort eller glömdes.

Flodtid både utmanar och ifrågasätter. Den ger rejält med motstånd, men är varken dömande eller dogmatisk. Istället är den påfallande mänsklig, öppen och tillåtande. Däremot uppmanar den sin läsare till att stanna upp och lyssna. För det är först i tystnaden som ordets alla viskningar och rop får atmosfär och smälter samman till konkreta situationer och mer abstrakta förnimmelser som expanderar utöver sin egen form och kontur.

Frostenson är stilistiskt stark och Flodtid är genomträngande skarp, men också ständigt växande. Ju mer jag läser den, desto bättre blir den. Den vågar vara så kolossalt enkel att den måste bli riktigt svår.